Lyckad, men lycklig? Överklassig?

Ett annat program, som jag lyssnade på igår i bilen, var ett program om klassresor. Medverkande var Amelia Adamo, Beatrice Ask, Pascalides och Dogge Doggelito. De var inte riktigt överens om möjligheterna att klassklättra i Sverige. Kvinnorna ansåg att möjligheten fanns om man satsade rätt, medan Dogge Doggelito talade om alla de fattiga som fanns i Sverige idag, bland annat gamla människor som inte ägde någonting. Och varför ska man göra det egentligen när man är gammal och snart ska gå vidare till något annat eller bara dö ut?
 Det fanns många intressanta synpunkter i programmet. Bland annat påpekades det att inkomstmässigt skilde sig inte olika klasser alltid så mycket åt. Det var ingen större skillnad på en akademikerlön och en arbetarlön. Klasstillhörigheten låg inte heller längre i pengar utan i kultur. Den verkligt höga socialgruppen var de som ägde kulturen och i vars hem det fanns böcker.
Jag kände mig plötsligt som superöverklass med mina drygt 1500 böcker och all min klassiska musik. Detta trots att pensionen ännu inte har räckt någon månad ut!
Men, jag tror att den kulturella bildningen eller det kulturella arvet- själv växte jag upp i ett hem där många klassiska litterära verk fanns, och där man alltid såg  allt som visades på Malmös kända teaterscener- hindrar att den stora tråkigheten utbreder sig. Man har inte tråkigt, om man är intresserad av litteratur, musik och konst.
Skit samma om det är inte finns utrymme för dyra kötträtter i slutet av månaden!
När jag i medelåldern hade det gott ställt ekonomiskt kunde jag faktiskt sakna tiden då det var fest att ha råd att köpa en landgång när pengar kom till huset under studenttiden.
Det finns många former av vardagsglädje värda att ta tillvara!

Lyckan sitter inte i att ta bort rynkor, eller i att skaffa sig fåniga plutande överläppar. Man blir inte mera älskad för det! Det är det inre livet i dig som ger dig Livet!