Hildegard av Bingen

Följande text är del av ett referat om Hildegard av Bingen-föreläsningen som vi fick oss till livs på vår kvinnofrukost i lördags. (Se tidigare inlägg) Hon är så pass intressant så jag vill gärna lägga ut detta här också.

Hildegard av Bingen föddes som tionde barn i en tysk adelsfamilj. Hon var som barn sjuklig och blev redan vid åtta års ålder placerad i kloster under abbedissan Jutta von Sponheims vård.

Efter Juttas död 1136 blev Hildegard själv abbedissa på Disibodenberg, och senare stiftade hon ett eget kloster i Rupertsberg, som 1165 också fick en filial i Eibingen. Hon var en mycket bildad, beläst och mångsidig person.

Trots att hon var sjuklig, bland annat med svår värk, och ibland sängliggande, levde hon tills hon var 81 år gammal. Vid slutet av sin levnad trotsade hon kyrkan genom att i närheten av en kyrka begrava en man, som hade blivit exkommunicerad. För detta blev hon själv exkommunicerad, men återtogs inom katolska  kyrkan igen. Hon förklarade att mannen hade fått sakramenten innan han dog.

Kanske på grund av egen ohälsa intresserade hon sig mycket för medicinalväxter och skrev flera böcker om läkekonst. Hon ansåg att dinkel var mycket bra för hälsan. Mest känd för vår tid är hon kanske som kompositör med sina 69 kyrkliga sånger, av vilka det liturgiska dramat ”Ordo virtutum” kan ses som den första operan.

Hon har också gjort små minityrmålningar som finns bevarade i kopior.

De visioner Hildegard av Bingen hade gjorde att man till en början ansåg att hon var besatt av djävulen. Men abboten och mystikern Bernhard av Clairvaux granskade hennes upplevelser, och efter detta blev hon betraktad som profetissa och fick stort anseende som sådan, och unga kvinnor strömmade till hennes kloster.

Denna tid är de stora katedralbyggenas tid i Europa. Man väntar på Kristi återkomst. Men nu börjar också korstågen, och Hildegard, som ibland tog både kejsaren och påven i upptuktelse, var starkt kritisk mot att prästerna skulle bära vapen.

1141 fick Hildegard av Bingen en vision om att hon skulle skriva ner sina tankar och visioner. I största hemlighet pågick detta skrivande i klostret och till sin hjälp hade hon munken Volmar, som hjälpte henne med den latinska grammatiken och en annan nunna, som senare flyttade för att bli abbedissa på ett annat kloster.

Uppenbarelseboken finns i centrum av läran, och Hildegard skriver att hon inte skriver för sin egen tid utan för eftervärlden, för den tid ”då luften inte går att andas och vattnet inte går att dricka”.

I vår tid upplever vi mycket genom synintryck, men för henne var hörseln och dofter mycket viktiga. Musiken var alltid störst, för Gud är musik, menade man.

Den teologi som Hildegard av Bingen trodde på var ljus och livsbejakande. Hon ansåg att varje människa hade en gudomlig gnista inom sig. Hon menade också att det var illa att inte tro att Gud fanns, men det var ännu farligare att inte inse att ondskan (odjuret) existerade.

Hildegard av Bingen dog den 17 september 1179 i Rupertsberg. Hennes reliker har flyttats och finns nu i vallfartskyrkan St Hildegard und St Johannes der Täufer i Eibingen. Hon är på väg att bli kanoniserad av påven, men trots att hon inte formellt är detta ännu, betraktas hon av många som ett helgon.

                                                

Vi satkärringar

Jag blir faktiskt väldigt nöjd när jag hör talas om att historiskt stora kvinnor har varit besvärliga från omgivningens sida sett.
Den heliga Birgitta var alltid arg, sade vår föreläsare i lördags. Hon var alltså inte alls någon mild och ljuv varelse, som katolska kyrkan ibland har försökt göra henne till.
Hildegard av Bingen ansågs först vara besatt av djävulen tills en präst undersökte och fick henne till profetissa. Nu är hon alltså på väg att bli helgonförklarad, men ett tag under sin levnad var hon  exkommunicerad av katolska kyrkan.
Och sjuk var hon också med värk och magbesvär, men hon blev mycket gammal.

Det finns kanske hopp även för oss mindre själar, som också har varit besvärliga och inte har kunnat hålla tyst.
Vem vet en dag kanske man får ett förlag att nappa och blir känd. Och även om man inte blir helgonförklarad kan folk kanske se något värdefullt i besvärligheten!

Har drömmarna budskap till oss?

Man kan se på drömmar på olika sätt. Freud ansåg ju att det var vårt undermedvetna som kom fram, religiösa människor i forna tider (nu också?) trodde att Gud talar till oss genom drömmarna. Vem vet hur det är?
I natt, eller var det kanske i morse, hade jag en märklig dröm, som jag gärna vill berätta om.

Jag kör en stor, lång, men tom buss. Sikten är skymd för det regnar, och vindrutetorkarna lyckas inte göra vindrutan ren till en början. Men plötsligt börjar jag se, och då ser jag att jag kör på en bred, nyasfalterad väg och  gång på gång, med jämna mellanrum, dyker det här vägmärket upp.

Det är alltså inte bara en gång, utan upprepade gånger, när jag fortsätter på den förbjudna vägen.

Sedan kommer en man fram till bussdörren och visar mig en massa skrot, som från ett flygplan som har störtat.
Jag förstår inte alls hans roll i drömmen, kanske ville han åka med bussen.

Går jag fel? Vem har "störtat"? Ser jag inte vart vägen går? 

Livet är inte alltid så lätt, och det är fullt av höga, höga murar.

Vi ska kanske lyssna på fåglarna. De kanske har ett budskap till oss när vi är vakna? Dags att gå ut i trädgården i solskenet? Eller måste jag ta deklarationen först?

PS Deklarationen är nu gjord!DS

Förr och nu

Hur kunde man vara som man var förr i tiden? Då kunde jag svepa hem efter tio dagars reseledande vid Gardasjön, slänga i smutstvätten och fara vidare till exempelvis Österrike efter en dag. Jag minns inte ens att jag kände mig speciellt trött.
Nu är så mycket höga berg som jag ska över.
Idag har jag ordnat en kvinnofrukost för Kvinnor i Svenska kyrkan i Lunds stift i vårt församlingshem. Det kändes lite nervöst att vara ensam om detta, för tänk man kan ju få värk eller feber eller ont i magen. Detta är ålderns baksida, tycker jag.
Men det gick bra. Jag släpade ner bröd, ost, skinka, marmelad, youghurt, juice, vindruvor, tomater och gurka och hembakad apelsinsockerkaka. Kaffet lagade jag där. Plus cd-spelare och apparat för visning blev det en hel del att kånka på. De anmälda kom samtliga och föreläsningen om Hildegard av Bingen som Margareta Skantze höll var mycket inspirerande och intressant.

Tänk att denna medeltida nunna först betraktades som psykiskt instabil och ofta var sängliggande i värk och magsmärtor. Intressant.
Först antogs hon vara besatt av djävulen, men senare blev hon förklarad för profetissa, och nu håller hon på att bli helgonförklarad av påven. Niohundra år efter sin levnad.
Hildegard av Bingen hade många strängar på sin lyra, inte minst musiken. Hon ska bland annat ha skrivit den första operan, och hon är också känd för sina målningar.
Medeltiden fascinerar mig. Jag ska läsa mycket mer om den.

Böcker om den har jag gott om. Det är väl tid att börja läsa de olästa, livet är inte oändligt.

Bilden är målad av H.av B.

En ann´ är så go´ som en ann´.

Nu rensas det på högskolor och universitet. Utbildningar som inte håller måttet får ett år på sig att förbättras annars läggs de ner.
Det är inte en sekund för tidigt. Nonchalansen på små högskolor har varit stor, och det har inte funnits kompetenta lärare att tillgå. Studenterna har rätt till en god och relevant utbildning.

På högstadiet var det inte mycket bättre. Visst finns det goda pedagoger av födseln liksom, men hur det än är så måste de ju kunna mer än eleverna. Det räcker inte med att också behärska nästa kapitel i läroboken.
Väl meriterad med akademiska kurser och examina kände jag mig ibland grovt förolämpad på högstadiet av min senaste rektor. Att man som humanist blev detta berodde troligen på att han själv var mattelärare och verkade tro att det enda som behövdes för att vara svensklärare var att man kunde sätta en skönlitterär bok i händerna på eleverna och vara närvarande när de läste. Ja, jag är givetvis drastisk nu, men nog lutade det ditåt.

Det krävs ibland mycket speciella kunskaper för att kunna undervisa vissa grupper. Jag glömmer aldrig när en mycket trevlig och duktig, men i ämnet helt outbildad kollega till mig plötsligt skulle börja undervisa en nyanländ muslimsk kvinnlig elev. Ni vet en sådan elev som har gått i muslimsk flickskola och som har slöja, täckta armar och långa kjolar.
En av de första lektionerna på mitt arbetsrum skulle jag hämta en sak när de hade lektion och fick se hur läraren, intet ont anande, satt och undervisade om människokroppen med en bild med två spritt språngande nakna människor, en man och en kvinna framför dem. Hjälp! tänkte jag, och det var nog befogat. Det förstod min kollega också efteråt.

Det finns mycket kunskaper i anslutning till ämnena som man måste ha. Man kan liksom inte bara klampa in i en främmande människas värderingar hur som helst den första veckan.

Men, min upplevelse var att i humaniora var en ann´så go´som en ann´. Detta lär nog folkpartiministern lyckas ändra på. Eleverna har rätt att vara säkrade kvalité på sin undervisning. Det räcker inte att vara en god pedagog, man måste kunna ämnena också.

Oanständiga förälskelser

Vissa saker får inte hända inom kyrkan. Man får till exempel inte bli förälskad. Blir någon detta är det skandal, värre än om personen hade begått ett brott av något slag.
Ja, det hjälper inte ens alltid att folk sedan gifter sig med varandra.

Detta bör man veta. Se upp så att du inte drabbas. Det finns ingenting så oanständigt i kyrkans värld som förälskelser och sex, och även alltså förälskelser utan sex. Blotta misstanken att denna sjukdom har drabbat någon kan få en hel församling i svang!

Skitprat under sekretess

Hur har man rätt att sekretessbelägga en utredning som sedan sägs ligga till grund för att någon ska lämna en tjänst? Det händer hårresande saker inom Svenska kyrkan, men ingen borde vara förvånad. Ja detta gällde inte mig för där var (vad jag vet, får jag väl säga) ingenting sekretessbelagt, inte ens de brev till en präst som jag trodde var det- vilket jag hade begärt att de skulle vara, och inte fått någon dementi på! En del av dem visades, berättade en styrelseledamot för mig, för andra styrelseledamöter om det var för alla eller enstaka vet jag inte, inte heller vet jag syftet med detta.

Andra saker som jag ville ha offentliga, som klagomål över detta, sekretessbelades- eller vad han kallade det- senare av högt ärade nuvarande ärkebiskopen, dåvarande biskop för Växjö stift, som  således satt i Domkapitel. Man gör som man vill och får det som man vill ha det. Saken finns dokumenterad!

Men för att nu återgå till det första ärendet. Det kan finnas något mystiskt i detta, skulle man kunna få för sig. Känner man dem som insinuerar detta lite på pulsen är det ytterst banala och vanliga förhållanden. Men man försöker få det till att något döljs, som skulle vara mycket misskrediterande. Så är det garanterat inte, och detta kallas förtal.

Själv fick jag för någon vecka sedan höra att jag hade brutit samman gång på gång för många, många år sedan. Det är jag inte medveten om. När var detta?
Förbannad har jag varit, och det har hänt att jag gått i ilska, men sammanbrott ligger liksom inte till för mig! Men man bryter kanske samman om man blir ilsken på någon!?

Och kanske är det så att om man är temperatmentsfull och blir förbannad eller säger något till någon på skarpen, då räknas man som psykiskt otillräknelig hos en del mera disciplinerade och behärskade personer. Så  är det nog. Du ska vara behärskad, hålla polityren och sedan kan du ljuga och hitta på vad som helst, det har ingen betydelse.

Idag är jag trött på folk! Oändligt trött på människor!
Förr var jag rädd för många saker. De rädslorna har släppt.
 Nu är jag bara rädd för en sak; för människor!

Men nu ska jag baka till en kvinnofrukost och sätta på musik som rensar huvudet!

Vart går våra skattepengar egentligen?

100 miljoner kronor i bistånd pytsar Sverige, enligt uppgift, ut VARJE DAG, ibland till diktaturländer utan redovisningsskyldighet om hur pengarna används, uppgavs det igår i TV-programmet Debatt, detta program där programledaren sällan låter någon tala till punkt.
Mycket borde granskas. Vad tar man betalt för flyktingboendena? Vad tar man betalt för fosterhemsplaceringarna av ensamkommande flyktingbarn? 16000 kronor om dagen kunde en ensamkommande flykting kosta, påstod SD:s representant. Med mina tjugo års heltidsarbete med asylsökande/invandrare i bagaget, har jag  hört en hel del om kostnader som ingen vågar yppa, allt ifrån beställda hemtransporter med flyg som ingen dyker upp till, men som man får betala för i alla fall, till kostnader för medföljande personal från Sverige till hemlandet med mera med mera.
Tänk om SD har rätt i en del som de säger? Hemska tanke!?

En socialdemokratisk bloggare är helt förskräckt över att biståndsministern i Debatt verkade hålla med SD! Hur kan man tycka samma sak som någon från detta parti? Går inte sådant över anständighetens gräns? Nog måste man kunna tycka samma sak om detta är rätt! Har folk fått fnatt?

Det var som i Blekinge där en fp-kvinna ströks från både riksdags- och landstingslistan för att hon i media hade sagt att hon kommunalt kunde tänka sig att jobba med SD om detta gagnade kommunen. Då åkte hon bort på listorna efter ett möte- i detta parti som står för individens frihet och yttrandefrihet! Ja, ja!
Världen är konstig. Man måste hitta någon att trakassera!

Här i Blekinge fortsätter BLT sitt drev mot den tilltänkte kyrkoherden i en församling. De verkar tro att de är Domkapitlet som ska pröva lämpligheten. Olustigt! Det har jag talat om för reportern.

Den stora faran,

sade Martin Luther King, är inte de onda människornas ondska, utan de goda människornas tystnad.

Din likgiltighet inför din medmänniska spelar det onda i händerna!

När drevet går blir det tomt omkring en

Det finns en stor risk när drevet går om en att det blir tyst och tomt omkring en. Människor blir rädda eller de är fega och drar sig bakåt. Du blir ensam. Själv råkade jag aldrig riktigt in i ett drev, för jag öppnade med pressen själv. Något lär man sig när man sysslar med journalistik. Men det som gick var jobbigt nog, även om man nog kan tycka att jag fick sista ordet så att säga.
Att jag reagerar och försöker hjälpa andra beror på att jag känner konsekvenserna av ett försök till eller en social mediasågning. Det blir alltså tyst omkring en, i vart fall ett tag tills man har rest sig igen. Och det är nog alltid en uppförsbacke att gå i.

Det kan bli som om du är pestsmittad för ingen gillar en loser.
Jag drev inga ärenden rättsligt, sådant orkar jag inte med. Det var bättre att försöka komma igen på annat sätt.
Med purfärska akademiska  språkbetyg, ("Det är svårt att läsa språk på universitetet" konstaterade en ung närstående när jag började på tyskan. Det skulle jag veta liksom.) som jag kompletterade min examen med, och med VG på det mesta (var högsta betyg), surfade jag lätt in på nya jobb trots att jag var 57 år gammal.

Men det är mycket lätt hänt att gamla händelser ligger en i fatet.
På min första skola fanns det kolleger som kände f d rektorer på den skola jag kom ifrån.
- Är det sant att de betalade XXX för att bli av med dig? frågade en elev en dag.
- Nej, svarade jag, de betalade XXX plus 30 000 kronor.
Då teg han.
Sådant här får man vara beredd på.

Du blir stämplad, det måste du veta. Det kommer an på dig själv om du ska leva upp till de stämplarna eller skaffa dig en ny och annan identitet.

Nu har jag sett så mycket från min gamla arbetsplats att jag för länge sedan har insett att felet definitivt inte var mitt att det blev fel där. Och jag har också hört att min tid har beskrivits i positiva ordalag av anställda senare.
Men, vet media vad de gör med människors liv när de glatt förtalar och hänger folk? Vet reportrarna hur lång tid sådant kan ta att reparera, om  det ens går att reparera?

Därför agerar jag.
För vi ska veta att ibland räcker det faktiskt att någon säger att saker inte är sanna, eller att man kan se saker på annat sätt.
Det kan räcka med en enda människa för att få stopp på ett begynnande drev.
Så är det vid drev, och så är det med mobbning i andra fall. Om inte alla är med på båten kan den helt enkelt sjunka av sig själv.

Mig rör det inte, jag säger inget!

Egentligen borde jag inte bli förvånad, för jag har sett liknande i andra sammanhang. Men jag ger inte ett  skit för präster som inte kan visa engagemang eller vara medmänniskor! Själv agerar jag alltid om jag tror att någon behöver stöd i förhållanden jag känner till. Jag har ett rättspatos som kostar mig en del, har någon som känner mig väl sagt. Det är klart att detta kostade mig två varningar under min tjänstgöring på högstadiet.
Whistle-blowers är ingen önskvärd vara!
 Det var det värt för sådana varningar gör oftast varken från eller till. Jag har satt varningarna inom ram (folk som känner mig skrattar när de hör talas om dem!) och konstaterade ytterst förnöjd idag att problem på den skola där jag senast klagade visar sig i tidningen idag igen. Det har nu snart gått fyra år sedan jag var där.
Så jag skickade ett litet mejl till skolchefen, han som hade varnat mig, och undrade om det inte var dags att plocka fram mina gamla mejl. Jag tror nämligen att gnällandet är ett symptom på den dåliga arbetsmiljön. Tema med variationer. Och nu ska senaste rektorn sluta!

Åter till prästerna. Jag larmade en f d kollega som väl känner förhållandena i den församling den uthängde blivande kyrkoherden kommer ifrån. Men han kan inget göra. Så klart! Det gäller att vara byråkrat, att vara medmänniska med en f d kollega kan ju inte ha så hög status, och statusen är viktig för en del.
Jag föreslog honom att han - i vanlig ordning, som jag tror- kunde yttra sig Anonymt! Botten tycker jag!

Media är ingen tillsynsmyndighet

Igår sågades alltså en föreslagen kyrkoherde här i Blekinge i BLT (hur det var i Sydöstran vet jag inte). Hans förra arbetsgivare, den kvinnliga ordförande i kyrkorådet i Oskarshamn, spred negativa omdömen om honom i tidningen. Detta trots att de hade gjort upp om hans tjänst. Kyrkorådets ordförande på den nya platsen yttrade sig inte. Kyrkokören i den nya församlingen hotar att upplösas om mannen ifråga blir kyrkoherde, vad nu en kyrkoherde har för stort inflytande över en kyrkokör, som ju inte ens är anställda, förstår jag inte.

Idag har BLT en notis om att de fortfarande inte har nått kyrkorådets ordförande. Varför skulle hon yttra sig i media? Media är ingen tillsynsmyndighet för kyrkoråden, de har ingen som helst skyldighet att svara inför pressen för sina beslut.
Det är kanske hög tid att realistiskt se på vem det är som fattar besluten i det här samhället!

Iskall inför medmänniskan, men tårar för sig själv

så beskrivs hur Anders Behring Breivik har varit under rättegången mot honom. Fenomenet är väl inte ovanligt hos en del personlighetsstörningar, där människor saknar empati.
Fortfarande strös lovorden över honom; hur logisk han är, hur klar han är i tanken. MEN, själv grundidén är ju tossig! Eller tror de som lovordar begåvningen att det pågår ett dolt muslimskt krig mot Norge och Europa? Är inte denna idé en vanföreställning, vad är den då? Paranoia måste väl vara paranoia även om människan inte är förvirrad, eller?

Något är fel, det är man ense om, verkar det som, men han är inte mentalsjuk har man sagt. Autistisk? Asbergare? Psykopat?
Det ska bli intressant att se vad den så kallade expertisen kommer fram till!
Och varför inte, som en bloggkommentator föreslog, ta en röntgenbild på den mannens hjärna! Han måste väl närmast likna ett monster! Och nog måste sådana ha speciella hjärnor!?

Hängd av media

Idag roar sig en reporter på BLT med att hänga en av kyrkorådet föreslagen kyrkoherde i en blekingsk församling. Genom att låta människor som har något emot honom komma till tals och dra en ensidig version av en konflikt på en tidigare arbetsplats i en småländsk församling, lyckas man i tidningen ge en mörk och negativ bild av den här personen. Eftersom jag väl känner den församling där det småländska bråket utspelade sig har jag ringt reportern.
Jag har också ringt kyrkoherden ifråga.
Men är inte det som skrivs idag rent förtal? Om nu den omtalade nekar att kommentera det hela, och kyrkorådets ordförande inte heller vill säga något kan man då, trots detta, ensidigt ge en information av detta slag? Saker har ofta två sidor. Minst.
Hela historien rör sig om en massa tyckanden. Det finns inget konkret, ingen substans i det hela. Folk har mått dåligt. Den gamla vanliga historien om man vill komma åt någon, då mår man dåligt av personen ifråga.
Jag hoppas bara att inte kyrkorådet tar tillbaka anställningen! Man ska inte låta drevet diktera villkoren för folk!

Pinsam brist på verklighetsförankring

Nu börjar till och med sjuksköterskekolleger, som har jobbat i många år, ge sina synpunkter på sjuksköterskestudenternas omogna och verklighetsfrämmande uppförande.
Vad är det som gör att de tror sig vara värda mycket mer än andra akademikergrupper, som exempelvis högstadie/gymnasielärare som är nyutexaminerade? Vad är det som gör att de tror sig vara värda mer än kolleger som har jobbat i många år? För de kan väl inte vara så korkade att de tror att samtligas löner kommer att höjas!
Vårdförbundet får nog skaffa en ny ordförande efter hennes löjliga och kaxiga uttalanden, som säkert är emot gällande kollektivavtal.

Jag upprepar vad jag har skrivit flera gånger; det är inte så här man höjer löner! Är det den här sortens folk vi vill ha i vården?
Det tror jag inte att många svarar ja till. Studenterna håller nog på att förstöra trovärdigheten för kåren! Definitivt, tror jag! 

Det är lätt att tappa sin trovärdighet! Se på kungens raserade popularitet!

Ovanligt lätt att nå

Ibland tänker jag på hur otroligt transparent jag lever. Jag måste höra till de människor som det är ovanligt lätt att få kontakt med. Med ett namn som bara jag har (vad jag vet) i Sverige (en till i Hamburg) och med allt öppet på eniro.se; adress, telefonnummer och annan information.
Min emailadress finns på bloggen och mycket lägger jag i öppen dager.
Andra människor är jättesvåra att hitta, både deras adresser och deras telefonnummer, och ibland finns det många med samma namn.
Ingen kan i vart fall klaga på att man inte kan nå mig- om man vill  det!

Lyckad, men lycklig? Överklassig?

Ett annat program, som jag lyssnade på igår i bilen, var ett program om klassresor. Medverkande var Amelia Adamo, Beatrice Ask, Pascalides och Dogge Doggelito. De var inte riktigt överens om möjligheterna att klassklättra i Sverige. Kvinnorna ansåg att möjligheten fanns om man satsade rätt, medan Dogge Doggelito talade om alla de fattiga som fanns i Sverige idag, bland annat gamla människor som inte ägde någonting. Och varför ska man göra det egentligen när man är gammal och snart ska gå vidare till något annat eller bara dö ut?
 Det fanns många intressanta synpunkter i programmet. Bland annat påpekades det att inkomstmässigt skilde sig inte olika klasser alltid så mycket åt. Det var ingen större skillnad på en akademikerlön och en arbetarlön. Klasstillhörigheten låg inte heller längre i pengar utan i kultur. Den verkligt höga socialgruppen var de som ägde kulturen och i vars hem det fanns böcker.
Jag kände mig plötsligt som superöverklass med mina drygt 1500 böcker och all min klassiska musik. Detta trots att pensionen ännu inte har räckt någon månad ut!
Men, jag tror att den kulturella bildningen eller det kulturella arvet- själv växte jag upp i ett hem där många klassiska litterära verk fanns, och där man alltid såg  allt som visades på Malmös kända teaterscener- hindrar att den stora tråkigheten utbreder sig. Man har inte tråkigt, om man är intresserad av litteratur, musik och konst.
Skit samma om det är inte finns utrymme för dyra kötträtter i slutet av månaden!
När jag i medelåldern hade det gott ställt ekonomiskt kunde jag faktiskt sakna tiden då det var fest att ha råd att köpa en landgång när pengar kom till huset under studenttiden.
Det finns många former av vardagsglädje värda att ta tillvara!

Lyckan sitter inte i att ta bort rynkor, eller i att skaffa sig fåniga plutande överläppar. Man blir inte mera älskad för det! Det är det inre livet i dig som ger dig Livet!

Hotande och skattefuskande taxichaufförer

Det var en ganska märklig upplevelse att på förmiddagen ha varit på en work shop i turism och sedan på sena kvällen sitta i bilen efter ett styrelsemöte i Skåne och höra om de friåkande taxichaufförerna i Stockholm. Nu är naturligtvis inte alla oseriösa, men de som intervjuades kunde nog få håret att resa sig på de flesta.
Där står de vid Arlanda och tar emot turister som kanske blir lurade och hotade det första som händer vid deras besök i Stockholm.

Det berättades att en resa mellan Arlanda och Stockholm, som med stora etablerade taxibolag kostar cirka 500 kronor, kunde kosta
2 500 kronor hos en friåkare. En intervjuad taxichaufför berättade att om han inte fick pengarna hotade han att slå gästen och var det en kvinna kunde det hända att han tog hennes väska i pant om hon inte betalade. Vidare berättade han hur han smickrade kvinnor som åkte med honom, man får hoppas att han inte gjorde mer.
Denne man uppgav att han hade varit i Sverige i femton år, tio av dem hade han varit arbetslös, och nu försökte han på alla sätt jobba svart och lura Skattemyndigheten. Det hela var ytterst skrämmande!
Intervjuade politiker insåg dock att den sortens taxichaufförer inte var bra för Stockholms rykte. Så klokt av dem!

Avundsjukt förtal och förvrängningar

Igår fick jag höra en sak om mig själv, berättad av en som hade hört den från en annan, som jag inte fick veta vem det var. Händelserna låg 22 år tillbaka i tiden och var en total förvrängning av fakta och sanning.
Hur handskas man med sådant? Vad gör man om det sprids rykten som man inte kan bemöta från någon som man inte får veta vem det är?
Människor som hörs och syns blir naturligtvis alltid utsatta för sådant. Det finns andra som känner sig hotade, och de som helt enkelt är avundsjuka.
Ju flera människor som själva inte riktigt kommer framåt, som du har att göra med, desto större är naturligtvis risken för att råka ut för något liknande.
Själv har jag ofta tyckt att om något i ens liv kan skapa skvaller är det bättre att lägga korten på bordet och berätta sanningen om saken. Men, inte ens detta hjälper alltid. Även sanningen kan bli förvrängd.

För det är naturligtvis så att människor i förkrympta miljöer älskar att hitta sprickor hos andra, och hittar de inte sådana så får de hitta på saker. Att de själva därmed framstår som ytterst små och illvilliga är ju självklart, men det är alltid irriterande att höra saker om sig själv, som man inte känner igen och inte har möjlighet att bemöta.

Och egentligen borde folk leva sina liv helt efter sin egen önskan, för att ta hänsyn till andras tyckanden och åsikter är nog meningslöst. De människor, som på något sätt känner sig irriterat underlägsna dig, kommer alltid att försöka nedvärdera dig inför andra. Historien är full av den sortens berättelser om folk. Det kallas avundsjuka och jantelag!

Läs gärna idag

min replik på
www.blt.se/ledare
"Turism kan växa i stort och smått."

Att skära i en svart kvinna

Är alla provokationer konst? Och ska allt som sägs och uttrycks hamna under yttrandefriheten? Kränkningar under frihet!
Vissa grupper får man inte kränka. Då träder diskrimineringslagen in. Men får man "skoja" och provocera om vad som helst?
Är det inte det som ungar i skolan gör när de mobbar varandra? De "bara skojar".
Nej, jag är inte för en kränkande yttrandefrihet! Jag tycker inte att det finns det minsta konstnärliga värde i Muhammedteckningar och rondellhundar som föreställer Muhammed, och jag tycker att en kulturminister som skär en tårtbit ur en svart kvinnas sköte i en sexistisk konstprodukt visar på höjden av aningslöshet och pinsamheter. Kan man låna sig till vad som helst?
Det är nog hög tid att strama upp respekten för andra människor!

Hur många ser ens blygdläppar?

Jag har just sett på Debatt på TV , och på nytt med förundran tittat på dessa groteska ansikten med stora tjocka överläppar, som gör att tjejerna inte verkar kunna le, och hört talas om deras silikonbröst och nu - det senaste- deras enorma behov av att förminska sina blygdläppar. Ja, folk kan ju naturligtvis ha sex på olika sätt, men jag undrar hur många älskare/älskarinnor som studerar och funderar över blygdläpparna. Heta på gröten har folk väl inte tid med den sortens studier och het på gröten blir man kanske när man INTE har silikon i brösten!

Sedan undrar jag också vad fäderna till barnen med dessa omgjorde mammor tänker när de ser sina barn. För barnen är väl inte från födseln opererade på sina näsor, kindben, läppar och med förminskade blygdläppar! De kan ju knappast likna sina konstlade mödrar. Fula ungar till "vackra" mödrar? Det borde kanske ges en försäkran om att det är äkta vara när någon gifter sig.

Tänk vad lite dessa unga tjejer vet om livets hemligheter! Det är ju precis tvärtom mot vad de tror. Blir man förälskad i någon som är korpulent blir alla tjockisar tjusiga, och blir man förälskad i en karl med flint framstår alla släta huvuden som otroligt attraktiva.
Det är så förälskelser fungerar! Man blir inte kär i föremål utan i personligheter! Det andra, att man tycker att någon är snygg, är något helt annat.

Om han är klok -vem är då galen?

Jag gillar inte framställningen av Breivik i media. Gång på gång sätts det positiva epitet på honom. Han är klar och genomtänkt och logisk, sägs det. Men, hela hans föreställningsvärld bygger ju på en paranoid vanföreställning!
Om man bygger upp en logik kring en totalt förvriden verklighet är man vid sina sinnens fulla bruk då?
Vem är galen om en sådan som Anders Behring Breivik inte är det?
Det måste väl i så fall vara något fel på diagnoserna eller mätinstrumenten eller på hela vår kultur!

Inskränkta miljöer skapar fördomar

Efter att ha växt upp i ett villaområde på Bellevue i Malmö och tillbringat somrarna vid Drevviken och på Östermalm i Stockholm hamnade jag, efter sju års Lundaboende, så småningom ute i byar på den skånska och blekingska landsbygden. Nu vill jag väl inte påstå att miljöerna som jag växte upp i var speciellt insiktsfulla, men de var annorlunda mot vad jag senare upplevde.
Det tog lång tid att fatta hur intressanta medmänniskorna var i byarna, och hur främmande alla från andra miljöer var.

Något av detta möter man i mycket inskränkta miljöer. Jag har just gett en kommentar angående motorcykelgäng på en prästblogg.
Prästerna där verkar, av kommentarerna att döma. att tro att varje människa som färdas på motorcykel hör till ett kriminellt nätverk.

Jag tänker i de sammanhangen på när en släkting till mig skulle tanka ute på landet och ett helt gäng motorcyklar stannade vid samma bensinstation. Det var ödsligt och han kände sig rädd. Så tog de av sina hjälmar och visade sina 50-60 åriga hårlösa huvuden.
Så är det nog. Många äldre herrar förverkligar en dröm på gamla dagar.
Motorcyklar är dyra och försäkringarna likaså.

Det finns många sätt att sprida fördomar. Inskränkta miljöer ger en god godgrund för sådana!

Allt ljus på A.Breivik- är det bra det?

Fem dagars rättegång och Anders Behring Breivik har världens ljus på sig och får en fantastisk chans att förklara sina handlingar och framföra sitt budskap. Är detta bra? Han kanske till och med vinner anhängare!
Min dotter skrev på sin facebook att han borde sitta ensam i en sal med enbart domare och advokater närvarande, för då hade syret tagits från honom. Detta är säkert mycket klokt skrivet, tror jag. För vad han vill ha är naturligtvis uppmärksamhet, och kan han få större uppmärksamhet än han får nu?

Hur är människan till sin natur om den mannen betraktas som mentalt frisk? Är det då inte något fel på diagnoserna? Kanske någon sjukdom eller bokstavskombination som man inte har namn på ännu! Helt autodidakt inom området skulle jag betrakta honom som en psykopat med tvångshandlingar, en narcissist med storhetsidéer och med paranoida vanföreställningar om världen.
Kan det vara på annat sätt? Fast detta går kanske inte att bevisa i några psykologiska test.
Vi får väl hoppas att Breiviks idéer om omvärlden inte stämmer med någon sorts verklighet!

Kristendom med skygglappar?

Leif Silbersky är jude, men vad jag tyckte att han var klok när han talade om sin tro häromdagen på TV. Han trodde på Gud som en som hörde böner, men han insåg att Bibeln var skriven av människor med färgning av den tid den skrevs under.
Så ser jag det också. Jag tror på Gud, men inte på Bibeln som Guds ord. Däremot tror jag på de berättelser om under och andra sätt som Gud ger sig tillkänna på för oss.

Halva natten har det diskuterats i det här huset om Jesus trodde på reinkarnation av Elia eller ej. För mig är de bibelcitat där han säger till sina lärjungar att Elia redan har kommit och åsyftar Johannes solklara(Matteus 11:14, Matteus 17: 9-13). Det handlar om en tro på reinkarnation av de stora profeterna - om översättningarna är tillförlitliga.
Svenska kyrkan slår bakut när man ställer frågor om reinkarnation. Den märkligaste förklaring jag har hört är att Elia inte skulle var Elia utan en sorts Elia-gestalt, "den Elia".
Utrensningen av allt som hade med reinkarnation att göra från kyrkomötet i Konstantinopel år 553 lever stenhårt kvar.

Har ni tänkt på hur det lär ha sett ut i läroböcker i gamla Sovjet? Eller hur man gjorde bokbål i Kina och i Tyskland på 1930-talet och på många andra håll.
Vår egen historia skildras i vinklade historieböcker ur segrarnas perspektiv.

Jag är inte alls övertygad om att vi har den sanna och rätta läran i våra skrifter idag. Dessa skrifter är för mig producerade av män med ett syfte och en vilja att forma kristendomen efter sina egna huvuden. Vad är det som har gått förlorat? Känslan av att något viktigt inte längre finns kvar i vår lära släpper mig inte.

Varannandagsmänniskan

Jag skriver det igen, jag har blivit till en varannandagsmänniska numera. Igår körde jag ca 53 mil från vår huvudstad, där dottern med sambo och husdjur plus flera andra släktingar bor.
Idag är det inte mycket med mig. Detta är det pris jag betalar  för åldern. Man blir tröttare. Tänker på förr när jag kunde komma hem efter en guidetur till Österrike, vara hemma ett dygn och tvätta och fara iväg tidigt med bussen dagen efter igen för direktkörning till Italien. Det var andra tider, en annan människa och en annan vikt. Det senaste är föränderligt, men inte åren!

Kristendom för distans?

Det går i perioder med min kyrkotrötthet. Just nu är den stor. Jag orkar knappast ens titta på gudstjänsterna, och det är flera veckor sedan jag var i kyrkan. Anledningen är att jag tycker att det pratas ovanför  budskapet. Vad menar jag med det?
Jo, kristendomen har i många fall gjorts polerad, en fin religion för det rätta folket, de som håller hela livet på distans ibland.

För en tid sedan uppstod ett missförstånd mellan mig och en av de andra styrelseledamöterna i KviSk. Hon blev upprörd över något som jag hade skrivit (till alla), som hon faktiskt hade missuppfattat, och detta skickade hon ut per mejl. Vad hände då? Ett par svarade med sin tolkning, men de andra teg. Så typiskt! Man tiger i stället för att tala.
Nu var det inga större problem för den unga ledamoten och jag rättade till missförståndet, men jag hann ändå konstatera att kyrkan är som kyrkan är. Man tiger och backar.

Det är bara det att så är inte budskapet! Budskapet är revolutionärt och går under huden. Budskapet tvingar oss att SE medmänniskan- och det gör man inte utan känslor.
De som bidrar till att kyrkan visar på en distanserad och känslokall kristendom motverkar Kristi budskap, menar jag. Så var han inte enligt evangelierna, så var inte det han visade oss.
På vilket sätt skulle han rädda världen? Genom att dö för våra synder och/eller genom att  visa oss att endast kärleken kan frälsa världen? Var  vi lägger  fokus handlar om vars och ens tro. Jag vet mitt svar.

Kristus var väl ingen småborgare!

Högtidliga, fisförnäma med översittarmin och  finklädda står många idag i kyrkorna och sjunger och talar om en revolutionär radikal, en gudason som släpades i skiten till ett kors för att hånas på vägen!
Där står människor som är livrädda för känslor, livrädda för konflikter, livrädda för att ta ställning- för att hylla honom som slängde ut månglarna ur templet, som lyfte fram de små människorna som var föraktade och icke-sedda av etablissemanget!
Här vänder och vrider de skriftlärde på ord och på bibelcitat om honom som så föraktfullt talade om fariséerna.

Jag undrar om han inte gråter i sin himmel- om han nu kan göra detta - över denna ockupation av en kyrka som instiftades för att visa på Kärlekens väg!

Trevliga människor!

Vad jag blir glad när jag blir ihågkommen på gamla arbetsplatser! Som för en stund sedan när jag fick en inbjudan till folkhögskolans elevförbundsfest här i byn. Jag slutade ju inte med pension, utan redan hösten 1990, fast jag var tjänstledig i 1,5 år.
Och några dagar senare är det avtackningsfest för en tidigare chef i Lund där jag slutade 1978.
Visst är folk trevliga som tänker på gamla anställda!
Glad påsk!

Rötägg och roffare

Det är tur att folkrörelserna finns med en massa människor som arbetar för och i föreningar, helt utan egen vinning. Annars hade jag nog snart helt gett upp om det här landet. För vad har det blivit av det?

Som boende i Blekinge är vi nära den där färjan över till andra sidan Östersjön där många människor tycks leva på att åka hit och stjäla från oss. Nu kan folk inte ens åka tåg utan att riskera att bli stående på vägen för att kriminella har stulit koppartrådar. Tak stjäls från kyrkor och den som har koppar i sina trädgårdar kommer att finna att detta en dag är borta. (en bekant till mig hade en stor vattenbehållare)

Företagsledare och höga banktjänstemän får oskäliga summor för sina insatser medan småsparare inte får någon ränta alls.
Gång på gång möter oss hur människor, som folk borde ha haft förtroende för, har varit ohederliga och tillskansat sig pengar på sina arbetsplatser.

När socialdemokraternas förre partiledare  visade sig ha stora brister i sin hederlighet både i det han sade och med starka indikationer på annat också i livet, fanns det folk som med näbbar och klor försvarade detta! Moralen är rutten! Gemene man har så glidit in i ett moraliskt upplöst samhälle så det är äckligt.

I Sverige har vi lagar som ska följas. Vi har ingen fri invandring. Det ska inte skrivas snyftreportage om människor som lever illegalt här i landet. De ska lämna landet! Om något ska skrivas så är det om det faktum att de skiter i att åka iväg och i stället gömmer sig med god hjälp av Svenska kyrkan ibland.

Är landets lagar fel ska de ändras! Tjänstemän inom en kyrka ska inte spela hjältar genom att bidra till olagligheter! De har skyldigheter som alla andra att följa svensk lagstiftning oavsett om de är diakoner, präster eller ärkebiskopen.

Jag är trött på rättsrötan, där det har blivit till en självklarhet att man tar lagen i egna händer! Är det konstigt om kriminella gäng i storstäderna gör detta om människor i samhällets högsta positioner är vägledande modeller?

Vårdförbundet kan råka illa ut

Det är väl helt klart att om Vårdförbundet stöder sjuksköterskestudenternas agerande kan hela förbundet råka illa ut. Att ta till den här sortens löneaktioner under pågående avtalsperiod är mycket sannolikt ett brott mot kollektivavtalet. Det är förvånansvärt att Vårdförbundet har uttalat sitt stöd.
Men de tycker kanske att den anarki och det kaos som verkar finnas inom sjukvården på många håll i landet med felbehandlade patienter, ibland med dödlig utgång, och en massa stafettläkare i stället för fast anställda läkare, ska förstärkas med fackligt omedvetna, nyutexaminerade sjuksköterskor som tror sig vara mera värda lönemässigt än de som redan finns i arbete och kanske har funnits i arbete i många år. Tala om hybris!

Spring för livet- men vart?

Plötsligt hörde jag Sara Varga på bilradion i den välkända melodin "Spring för livet" när jag körde hem idag efter att ha varit i stan.
"Man skadar inte den man älskar" sjunger hon. Nej, det gör man inte, inte den man verkligen älskar.
Nu är det ju inte så enkelt att människor bara kan springa för livet, för vart springer en hustru med barn till exempel? Till kvinnojouren?

Det är ju inte alldeles säkert att skadorna är synliga. Sara Varga sjunger om att allt hon gjorde sades vara fel och att hon gick sönder som människa. Det är ju så det fungerar. Du får hela tiden små, små nålstick, och du tror kanske att de är betydelselösa och att du snart har glömt dem. Glöm att du glömmer dem! De där äckliga, små nålsticken fastnar i ens kropp, finns under huden, tar din näring och kraft.

Verklig kärlek ger dig kraft, får dig att blomma och får dig att känna dig vacker! Tro på den, vänta på den, ta inte in någon falsk och farlig kopia i ditt liv!

Nu vaknar arbetsgivaren!

Äntligen ser man en vettig arbetsgivarreaktion på sjuksköterskestudenternas agerande om 24 000 kronor i ingångslön. Nu undrar arbetsgivaren vad vårdfacket säger och menar att det kan vara kollektivavtalsbrott. Så klart!
Det finns vettiga människor också!
Men vad säger folk som redan jobbar ute i vården om dessa krav?
Vad jag har hört är
- Men de kan ju ingenting när de kommer ut som nya! Det tar minst ett halvår att lära upp dem i verksamheten!
Ja, så kan man också se det! Inifrån!

Storebror ser dig och tar dig!

Ibland känner jag bara en stor trötthet inför detta förmyndarsamhälle. Och samtidigt ibland lite fascination. Som när det kommer med ett brev på posten- som ett brev på posten- att jag som nyföretagare (med en mycket liten inkomst) ska deklarera för första gången och därför inbjuds till kurs. Vad trodde jag? Skulle skattemyndigheten missa något sådant?

Värre blir det när storebror träder in i människors privatliv och ställer till det ibland på ganska lösa grunder eller falska rykten.

Vi har en längre tid kunnat följa hur ett f d missbrukande par försöker få vårdnaden om sitt nyfödda barn som bryskt togs ifrån dem direkt efter födseln. Nu har förvaltningsrätten också sagt nej, barnet ska fortsätta att vara fosterhemsplacerat. Och föräldrarna säger att de ska fortsätta att kämpa för att få tillbaka det.

I samma tidning finns idag synpunkter på omhändertagandet av en gammal änkemans hund. Mannen hade inte orkat gå ut med hunden och låtit den bajsa på övervåningen i huset, trots att den tydligen brukade gå ut i trädgården. Ja, detta var naturligtvis inte så trevligt!

Men nu är huset rengjort och flera frivilliga har sagt sig vilja gå ut och rasta hunden. Trots detta säger myndigheterna nej till att mannen ska få tillbaka sin sjuåriga hund. Den bor just nu på hundpensionat.

Jag blir alltså bara trött av sådant här. Finns det inga mänskliga värden? Betyder hunden och mannens relation ingenting? Och hur kan man ta ifrån människor deras barn utan påtaglig anledning mer än förmodanden redan när barnet är nyfött? Kan man omhänderta på tillhöftade prognoser?

Detta är rena östatsmodellerna som fortfarande praktiseras i ett  borgerligt Sverige! Eller är det kanske öststatsmentaliteten som styr förvaltningarna fortfarande? De är kanske inte borgerligt styrda?

Svenska kyrkans skitstövlar får mig att må illa

Med åren har jag utvecklat en absolut allergi mot elaka människor. Ibland upptäcker man inte ens att folk är elaka förrän efteråt när man inser hur illasinnat något var. Det är klart att mycket  handlar om avundsjuka, när andra når dit de själva inte har nått. Detta kan vara en förklaring, men knappast någon ursäkt.

Nu har domprosten i Stockholms stift valts till biskop i Skara stift. Jag har ganska länge följt hans blogg, och jag kan också tycka, det erkänner jag, att han är väl populistisk och verkar ha lätt att dras med i olika frågor. Men de gånger jag har tyckt så har jag debatterat detta på hans blogg under den signatur som inte på något sätt gör mig till en anonym.
Men om en, som det ser ut av en anonym signatur, präst, på en blogg kallar den nyutnämnde biskopen för en vindflöjel, så menar jag att man inte gör sådant anonymt. Kan man vara så nedlåtande bör man åtminstone kunna stå för detta, och är man dessutom pensionerad, borde man ju inte behöva frukta några repressalier.
Tillvägagångssättet är både vulgärt och illasinnat.

Nu får man i vissa (?) domkapitel lämna in anonyma anmälningar mot anställda. Anonyma! Vart är Svenska kyrkan på väg? Bäddar inte vissa anställda och f. d. anställda för kyrkans upplösning och undergång.
Lika lite som socialdemokraterna och deras väljare ville ha en partiledare, som mer och mer kom att framstå som tveksamt hederlig, lika lite vill man väl i en kyrka ha ett sådant här fult spel. Man vill ha TROVÄRDIGHET! Hederligt folk som inte pratar skit om varandra dolda bakom anonymitet.