Hildegard av Bingen
föddes som tionde barn i en tysk adelsfamilj. Hon var som barn sjuklig och blev
redan vid åtta års ålder placerad i kloster under abbedissan Jutta von
Sponheims vård.
Efter Juttas död 1136
blev Hildegard själv abbedissa på Disibodenberg, och senare stiftade hon ett
eget kloster i Rupertsberg, som 1165 också fick en filial i Eibingen. Hon var
en mycket bildad, beläst och mångsidig person.
Trots att hon var
sjuklig, bland annat med svår värk, och ibland sängliggande, levde hon tills
hon var 81 år gammal. Vid slutet av sin levnad trotsade hon kyrkan genom att i
närheten av en kyrka begrava en man, som hade blivit exkommunicerad. För detta
blev hon själv exkommunicerad, men återtogs inom katolska kyrkan igen. Hon förklarade att mannen hade
fått sakramenten innan han dog.
Kanske på grund av egen
ohälsa intresserade hon sig mycket för medicinalväxter och skrev flera böcker
om läkekonst. Hon ansåg att dinkel var mycket bra för hälsan. Mest känd för vår
tid är hon kanske som kompositör med sina 69 kyrkliga sånger, av vilka det
liturgiska dramat ”Ordo virtutum” kan ses som den första operan.
Hon har också gjort små
minityrmålningar som finns bevarade i kopior.
De visioner Hildegard
av Bingen hade gjorde att man till en början ansåg att hon var besatt av
djävulen. Men abboten och mystikern Bernhard av Clairvaux granskade hennes
upplevelser, och efter detta blev hon betraktad som profetissa och fick stort
anseende som sådan, och unga kvinnor strömmade till hennes kloster.
Denna tid är de stora
katedralbyggenas tid i Europa. Man väntar på Kristi återkomst. Men nu börjar
också korstågen, och Hildegard, som ibland tog både kejsaren och påven i
upptuktelse, var starkt kritisk mot att prästerna skulle bära vapen.
1141 fick Hildegard av
Bingen en vision om att hon skulle skriva ner sina tankar och visioner. I
största hemlighet pågick detta skrivande i klostret och till sin hjälp hade hon
munken Volmar, som hjälpte henne med den latinska grammatiken och en annan
nunna, som senare flyttade för att bli abbedissa på ett annat kloster.
Uppenbarelseboken finns
i centrum av läran, och Hildegard skriver att hon inte skriver för sin egen tid
utan för eftervärlden, för den tid ”då luften inte går att andas och vattnet
inte går att dricka”.
I vår tid upplever vi
mycket genom synintryck, men för henne var hörseln och dofter mycket viktiga.
Musiken var alltid störst, för Gud är musik, menade man.
Den teologi som
Hildegard av Bingen trodde på var ljus och livsbejakande. Hon ansåg att varje
människa hade en gudomlig gnista inom sig. Hon menade också att det var illa
att inte tro att Gud fanns, men det var ännu farligare att inte inse att
ondskan (odjuret) existerade.
Hildegard av Bingen dog
den 17 september 1179 i Rupertsberg. Hennes reliker har flyttats och finns nu i
vallfartskyrkan St Hildegard und St
Johannes der Täufer i Eibingen.
Hon är på väg att bli kanoniserad av påven, men trots att hon inte formellt är
detta ännu, betraktas hon av många som ett helgon.