"Skönheten sitter i betraktarens öga" säger ett ordspråk.
Och nog är detta sant. Om man älskar en person blir plötsligt den personens egenheter så vackra. Ja, jag minns till och med en tid i mitt liv, då jag tyckte att det tjusigaste som fanns var män med flint.
Därför skulle jag bli mycket betänksam om någon sade sig älska mig och samtidigt hela tiden tjatade om att jag skulle ändra på olika saker. Så tror jag inte att kärleken är till sitt väsen.
För drygt tio år sedan var jag i en stor kris efter entledigandet från en rektorstjänst och i det faktum att jag vid 56 års ålder hade blivit arbetslös. (Ja, dock med fallskärm). De första veckorna i den totalt förändrade livssituationen från att vara rektor till att vara utslängd och utan jobb, gick jag mest mellan min sjumannasoffa och köket.
Det blir ofta ganska tyst i sådana situationer runt en också. Telefonen står stendöd sånär som på de riktigt goda vännerna- man vet snart vilka de är.
Men en dag inträffade något märkligt. Plötsligt kände jag mig buren, rent fysiskt, som om någon bar mig på starka armar, och jag blev fullständigt lugn och fick stor energi. Kraften gjorde att jag sökte till högskola och universitet, och jag läste sedan tyska på heltid och musikvetenskap på halvtid, båda kurserna med högsta betyg efter en termin. Vi var en liten grupp i tyska i varierande åldrar men vi fick bra kontakt. Och i och med flytten tillbaka till mitt hus bytte jag loge, och där fanns det människor som jag träffade regelbundet.
Mitt i allt detta upplevde jag något annat också, nämligen en sorts ny känslighet, där jag mycket starkt kände in omvärlden på ett nytt sätt.
Jag tror inte att jag någonsin varit en elak människa, även om kanske en och annan man i mitt liv skulle säga detta. Hellre vill jag se det som elever sade ibland
- Du är sträng, men snäll. Och så ska en lärare vara, tillade de.
Det tyckte jag var ett gott omdöme, som man kan leva på.
Detta är också så som jag vill se Gud; sträng, men snäll, om man nu ska ge Gud mänskliga egenskaper. En kraft med omtanke, men inte utan krav. Och måste inte kraven på oss vara just ömsintheten, medkänslan med allt levande, med medmänniskor, naturen och djuren? Då tror jag att gudsriket kan utbreda sig, den sanna, riktigt sanna kristendomen.
1 kommentar:
Jag använder inte det lite missuppfattade ordet "sträng". Jag föredrar ordet tydlig.
Skicka en kommentar