Sara Vargas "Spring för livet" verkar onekligen ha berört många människor som känner igen sig. Själv råkar jag på sången vid de mest märkvärdiga tillfällen.
Igår ringde väninnan igen och beklagade att hennes dotter inte hade gett sig av från sin psykiskt misshandlande man.
- Hon säger att hon är kär i honom fortfarande, sade NN. Och han slår ju inte henne rent fysiskt.
- Ja, du menar förstås att han ännu inte har slagit henne, svarade jag lite kallt. Den sortens män kan faktiskt komma att slå och bli rätt så farliga på sikt.
- Men hon lämnar ju inte honom!
- Nåja, du kan i alla fall vara lugn. En dag kommer hon att vara iskall inför honom, för i längden kan ingen människa vara kär i någon som gör en illa. Då kan hon lugnt lämna honom. Så se tiden an.
- Hon säger att hon ger igen, men vad hjälper det?
- Ja, det betyder förmodligen bara att det är rena folie- en deux- förhållandet. Då har hon blivit elak också. Och vem mår bra av att känna sig elak?
Ja, vem gör det? tänkte jag och mindes mig själv som ett rytande lejon i ungdomliga macho-förhållanden. Men, tänkte jag, det var ju bättre att jag var ett rytande lejon än en gråtande mus!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar