Vi kan idag läsa på en av prästbloggarna om ett motorhaveri på autobahn. Detta fick mig osökt att tänka på ett annat bilhaveri många år tillbaka i tiden...
Det måste ha varit 1968 för exmaken och jag var gifta, och bodde i en lägenhet som vi flyttade in i det året. Jag var fortfarande student, och han hade fått sitt första jobb som bitr.psykolog på den tiden och läste vidare till leg.psykolog.
Vi hade en dyr lägenhet och levde inte i överflöd, men vi hade nyligen köpt en gammal tvåtakts-Saab. Den hade maken reparerat hålen i avgasröret på innan vi for på semester, vilket betydde att den bara gick i 30 kilometer i timmen, eftersom avgasröret- visade det sig senare- var igensatt. Detta bekymrade inte oss, vi for i den farten iklädda bilhjälmar, som vi hade lovat ha på oss på grund av svärmors nerver. Med jämna mellanrum stannade föraren, maken, bilen och torkade tändstiften för han var övertygad om att igenslammade sådana var felet. I bilen fanns också två vänner och tillsammans övernattade vi i Hamburg, rejält försenade, varefter vi dagen efter lämnade dem på ett ungdomshärbärge i en större stad i södra Tyskland. Observera nu att detta är före mobiltelefonernas tid.
Därefter fortsatte vi färden i 30 kilometers fart, och så småningom kom vi till gränsen till Österrike. Precis när vi kört fram till gränskontrollen sade maken åt mig att ta på mig solglasögonen. Min väninna och jag hade nämligen förväxlat passen efter övernattningen, så nu satt jag med hennes pass, som tur var inte hennes mans. Mellan de både kontrollerna funderade vi på vad vi skulle göra. Försöka att komma vidare på falskt pass eller åka tillbaka? Vi bestämde oss för det första och kom igenom även denna gång.
Så kom vi till de höga bergen i Österrike, som vi skulle över. Och då, efter ett tag, stannade bileländet för gott. Där satt vi. Ingen stannade för att hjälpa oss till en början, berg och skog runt omkring. Jag var i vanlig ordning iklädd skyhöga klackar och var vid det laget ordentligt förbannad på mannen, som jag tyckte borde ha begripit bättre än att ge sig ut med denna bil. Så, jag tog min lilla handväska, slängde ut mina, på den tiden ytterst slanka, ben genom bildörren och började att gå över bergen iklädd de skyhöga och med den lilla väskan i handen på väg till mamma och en skilsmässa.
Nåväl, jag kom ju inte så långt, utan vände. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, tror att någon vänlig själ stannade och kontaktade en bilverkstad i närmaste by. Till slut fick vi i alla fall bärgning, fick inkvartera oss några dagar på ett mysigt, österrikiskt, mindre hotell, fick tag på telefonnumret till jugendhärbärget, bad till Gud att vännerna skulle ha upptäckt att vi hade fel pass, och inväntade att de skulle ringa. Det gjorde de så småningom medan vi lugnt satt och åt wienerschnitzel, och de lovade att skicka mitt pass poste restante Innsbruck, varefter jag skulle skicka tillbaka väninnans pass. Dagen efter kom vi på att vi inte påpekat att de skulle skicka passet i min mans namn, för min legitimation var ju passet, och det låg i postförsändelsen. Vi väntade därför lite i bävan några dagar, fast vi hade kloka vänner som hade begripit detta.
Ja, bilen blev reparerad, och verkstaden gratulerade oss till att den inte gick över berget, för bromsarna hade förmodligen bränts vid nästa utförspass, då motorbromsen visade sig vara urkopplad på den gamla tvåtaktaren.
Vi fortsatte alltså semestern till Italien med reparerad bil, egna pass och iklädda bilhjälmarna och avverkade sedan ytterligare fjorton år tillsammans före skilsmässan. Och faktiskt så är vi fortfarande vänner!
Men numera åker jag aldrig bil utan att ha lågklackade skor med mig! Och historien med det falska passet lär vara preskiberad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar