Sordin av tristess

När jag har åkt tvärs över landet, i detta fall mellan Blekinge och Göteborg, upplever jag alltid en sorts tristess i det jag ser. När jag ser dessa hus, som i många fall ser så avfolkade ut, för man ser sällan några människor där, undrar jag hur människor som bor i dem egentligen har det.
Ofta är jag hemma på semester, för vad kan vara bättre än Blekinge på sommaren, men, som jag skrev var vi förra veckan iväg till Göteborg/Bohuslän. Där möttes man ju av en storartad och märklig klippnatur och av många semesterfirare. Barn som såg uttråkade ut på restaurangerna tillsammans med sina föräldrar.
Osökt kom jag att tänka på båtar som låg inblåsta i hamnarna med rastlösa ungar, som för länge sedan tröttnat på spelen och serietidningarna. Förr fanns det inga mobiltelefoner eller datorer.
Men faktiskt så seglar vår dotter, fast sonen kör hellre motorcykel och bor i husvagn. Annars kan man ju tänka sig att båda hade blivit avskräckta av barndomens långsamhet i hamnar och på havet.
Jag mindes regniga tältplatser på den tiden det inte var SÅ vanligt med husvagn eller husbild. Var det konstigt att så många äktenskap kraschade?
Man måste vara lycklig för att orka fira semester ihop, mycket lycklig, tror jag, annars ska man nog hitta andra lösningar.
För vad är mera påfrestande än dagar tätt ihop om man egentligen inte har det riktigt bra tillsammans?
Kanske är det dags att ömsa skinn...
När man börjar se de olyckliga man möter, då måste man ju fråga sig varför det?