Det pågår en kamp, inte bara om Svenska kyrkans inriktning och utveckling, utan också om Gud Fader själv, skulle man kunna tro. En del människor anser sig ha absolut patent på Gud som om han vore skapad endast för att de själva skulle få åka i gräddfil.
Man kan också tro att han bara finns i kyrkorummen, och medan man vördnadsfull inträder i sådana kan man sedan glömma vördnaden utanför.
Själv tror jag inte alls att kyrkorummet är någon speciell plats för Gud. Det är visserligen en plats där vi samlas för att fira gudstjänst tillsammans, men inte tror då jag att en Gud, som genomsyrar tillvaron, har stängt in sig där. Men, jag erkänner trots detta, att jag upplever en speciell känsla i ett kyrkorum.
Ibland inte enbart positiv, som när jag vet att jag står och guidar över femtio gravar. Det gillar jag inte.
Kyrkorna är kulturbärare i sina byggnader och i sina inventarier. Detta måste de också få lov att vara. Människor har alltså full rätt att inträda i kyrkan bara för att se på kyrkorummet. De kränker givetvis ingen Gud på grund av detta! Gud kanske uppskattar att det finns kreativa och konstnärliga människor!
13 kommentarer:
Kyrkorummen vittnar om den kristna gemenskapen. Hur människor samlas för att de delar en tro.
I gamla kyrkor kan man känna som en aning av alla de som gått dör före oss.
I nya kyrkor finns inte kanske just det, men man känner sig ändå som en del i alla de människoöden som på något sätt bett en bön just där.
Kyrkorummen vittnar om att vi människor söker gemenskap i tron.
Det blir en plats där vi ska kunna få mötas utan förbehåll och utan pekpinnar.
Historiskt sett var kyrkorummet en plats dit man MÅSTE gå, för det rådde kyrkoplikt.
I mina trakter användes predikstolen som ett led i en hård försvenskningsprocess med början i slutet av 1600-talet som ett medel i händerna på makten!I uppfostringssyfte rent politiskt.
Jag tycker att det kan vara dags att sluta leva i det förgångna, dvs tiden då kyrkoplikt rådde.
P-A,
Jag tycker om ditt första inlägg, som en bild av vad kyrkan borde vilja vara, en plats att tillsammans vittna, lovsjunga, ära Kristus. Men till skillnad från dig (?) tror jag inte att vi är där. Det är inte den kyrka jag möter. Precis som ntl skriver så ser många, även kristna, kyrkan som en byggnad, en organisatíon, som kidnappat, stängt in och håller på att kväva Kristus, Gud.
De finner inte Gud i kyrkan, de upplever att kyrkan inte vill gud, den vill sig själv, och så söker de sig annorstädes. Till naturen. Till den friska luften. Där finner de Gud. För många andligt sökande idag, oavsett vad du säger, är kyrkan ett hinder för tro. Det är så det ser ut.
Varför är det så, tror du?
Gud finns överallt.
Inte mer i kykan än någon annanstans.
- Kväva Kristus -.
Vad är det för prat...
carolinajohansson,
Jag vet att det är "inne" att klaga på kyrkan. Och då oftast på kyrkan som ogreppbar organisation.
Men kyrkan är ju VI!
Vad hindrar oss från att komma tillsammans som kyrka och "vittna, lovsjunga, ära Kristus"? Men ofta så anser vi att vi inte kan göra det för att någon eller några i kyrkans organisation har sagt något som vi inte gillar. Men då säger vi ju att Gud inte kan möta oss annat än genom organisationens företrädare?
Jag tycker att vi ska fira mässa utan att kräva att kyrkan tycker exakt som vi själva i alla frågor. Vi får lära oss att leva med mångfalden och det som ibland upplevs som motsägelser.
Men självklart är det så att det inom kyrkan som organisation finns personer som stänger ute, exkluderar och agerar utan tanke på andras bästa. Men vi kan inte döma hela kyrkan på grund av dem.
Gud finns i sin skapelse - i naturen.
Gud finns också i våra medmänniskor.
Det är nog dags att vi människor släpper vår ego-fixering, den som säger att allt ska ske exakt efter våra villkor.
Vi måste lära oss att vi inte kan stå ensamma, utan att vi behöver en gemenskap i den kristna tron. På samma sätt som vi behövs i den gemenskapen.
"Nåd från Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden."
Just nu läser jag mycket historia för mina guidejobb. Det är spännande. Inte minst att se vilken roll kyrkan har haft i södra Sverige, då det har gällt att gå maktens ärenden.
Ligger detta på något sätt kvar hos människor, så att det finns en inbyggd avoghet mot det kyrkliga? Det tål nog att fundera över. Ränderna går aldrig ur, P-A, vi bär historien i vårt bagage, oftast helt omedvetet!
nya tant lila,
Då tror jag att det är på tiden att ni i södra Sverige inser att då är då och nu är nu.
Kyrkoplikten avskaffades 1855.
Kyrkans "försvenskning" av de tidigare danska områdena tillhör 1600-talet.
Man kan faktiskt välja om man ska släpa vidare på den sortens bagage eller inte.
Va, tillhör försvenskningen 1600-talet!?
Den pågår för fullt fortfarande!!!
Ja, och i de ursprungligen svenska landskapen pågår amerikaniseringen för fullt...
Ja, och i de ursprungligen svenska landskapen pågår amerikaniseringen för fullt...
P-A,
Jag håller med dig i mycket av det du skriver, men ändå tror jag att man som kyrka - och jag räknar in mig i det ordet - bör ta på allvar de som klagar och som inte finner att kyrkan är ett svar. Jag går i kyrkan och firar mässa just för de anledningar som du beskriver - men möter samtidigt mängder med människor för vilka kyrkan inte alls lockar som en plats att ära och fira Gud. Jag tycker det är synd att det är så, och funderar mer kring: Hur kan man ändra det?
För min egen del har jag inte så mycket synpunkter kring olika åsikter, de finns, bör finnas och kommer finnas. Det handlar mer om gudstjänsten, hur gör man den mer levande, förkunnelsen mer övertygande, gudstjänsten mer inkluderande. Ja, jag behöver en gemenskap i min kristna tro, men upplever inte att jag behövs i gemenskapen, om du förstår hur jag menar.
Carolina,
Är du även carolinajohansson?
Ja, jag håller med dig om att det i vissa församlingar firas gudstjänster som antingen saknar liv eller som är uppträdanden inför publik.
Men tack och lov så finns det en våg över landet där församlingarna finner nya sätt att fira gudstjänst inom de gamla ramarna. Med integrering av musik, medverkan av lekmän, förändringar i kyrkorummet, alternativa formuleringar mm.
Och det handlar även om aktiviteter utanför själva gudstjänsten. Bibelstudiegrupper, frälsarkransgrupper, psalmgrupper mm.
När människor i gudstjänsten ser andra "vanliga församlingsmedlemmar" läsa en text eller hålla en del av förbönen så minskar avståndet. Och när de på kyrkbacken kanske får en fråga om de har lust att komma med på en bibelstudiegrupp för "nybörjare" så tar många av dem det steget.
Så därför firar vi mässa i min församling flera gånger i veckan. Och vi har två präster i varje huvudgudstjänst. Vi har 6-8 gudstjänstgrupper som på olika sätt bygger och hjälper till i gudstjänsten. Och vi har massor av aktiviteter i stort sett varje kväll i veckan.
Skicka en kommentar