Det är inte många bloggar som jag läser, även om det säkert finns mycket läsvärt på många håll. Men jag gillar inte familjealbumen och bilder på söta barnbarn som nätets pedofiler kan frossa i, inte heller gillar jag folk som hämninglöst lägger ut sin släkts alla tillkortakommande, och inte heller är jag så speciellt förtjust i den nya sortens unga stjärnor, de kvinnliga prästerna, som i stället för att delta i skönhetstävlingar får chansen att visa sig iklädda brokaden och sjunga vackra sånger på nätet, och sedan applåderas av de likatroende över hur fina de är.
På något sätt är det mera legitimt med karlar som är präster och påfåglar sig. Och det gör de. Två bloggar följer jag.
Den ena är fylld av en gränslös kärlek, eller i vart fall ett gränslöst kärlekssvammel, som på senare tid har utmynnat i tolerans med alla världens sexuella avvikelser. Den andra är Den stora martyrbloggen, där innehavaren är den ständigt förorättade som inte har fått sin beskärda del av denna världens eller kyrkliga framgångar, som han borde ha. Han hör till de absolut förföljda och är omgiven av en fan club av sådana i ett ändlöst gnällande över de oförrätter som de utsätts för. Ur led är tiden! Ur led är förvisso också kyrkan på sina håll!
Ur led tycks också polisväsendet i Göteborgs förorter ha blivit, för poliserna verkar helt ha kapitulerat inför några småpojkar på moped som tydligen attackerar dem. Ja, vad är att säga?
1 kommentar:
För att acceptera andra så måste man först förstå sig själv.
För att uppskatta andra måste man först uppskatta sig själv.
Skicka en kommentar