Om förkylningshosta kan man säga att antingen försvinner den eller också blir den kronisk.
Den påminner genom detta om förälskelser, som kan växa sig starka till kärlek eller som bara kan slockna.
När det senare inträffar får man hoppas att paret inte redan har hunnit gifta sig och/eller skaffat barn.
På en av prästbloggarna pågår just nu en debatt om antalet vårdnadshavare som är lämpligt med tanke på barnen, ska det vara två eller kan det vara fyra. Och så luftas det samtidigt de gamla fördomarna om barn till skilda föräldrar, som genom skilsmässan, enligt någon präst, mer eller mindre skulle vara predestinerade att bli disharmoniska. Själv tror jag att människor i helvetiska eller enbart smått spruckna äktenskap mår mycket sämre än de som är skilda, även om en skilsmässa givetvis är ett trauma för alla inblandade. Men efter läkningen kan givetvis resultatet bli bättre än tidigare.
Själv hade jag sex mammor på hel- och deltid, ja, inte så att min far hade månggifte eller att mina föräldrar var skilda, för de var gifta i nästan 56 år- tills döden skilde dem åt- men de hade hus mittemot tre av mina barnlösa mostrar, sedan fanns det ytterligare en barnlös moster i Lund och en moster i Stockholm, som hade barn själv, men som fungerade som reservmor till mig under stockholmssomrarna och flera lov och även på ålderns höst. Så, även om jag formellt inte hade alla dessa vårdare, så hade jag det definitivt i praktiken. Och så hade jag givetvis min egen, inte helt icke-dominerande mor. Dessa plus - och inte minst- min far utgjorde de som fostrade mig.
Kan detta vara orsaken till min något brokiga relationshistoria i livet? Vem vet?
4 kommentarer:
Även jag hade extraföräldrar som barn - fastrar, mostrar - dessutom tillbringade jag mycket tid hos mina morfäldrar på sommarlovet.
Tänker mig att det är en sak som som dagens generation barn saknar -kanske för att människor idag väntar så länge med att få barn att morföräldrarna inte orkar med, kanske för att föräldrar idag är mycket mer ängsliga kring sina barn och vill ha all kontroll själva.
Ja, många bor ju långt från sina föräldrar, och som du skriver, så får man barn senare idag.
Å andra sidan kanske man ibland tycker att en del pensionärer helt ägnar sig åt barnbarnspassande. Men barn har ju i allmänhet inte en hel drös mostrar och fastrar eftersom familjerna ofta inte har så många barn.
Jag tror att barn idag är mer otrygga - och kanske föräldrarna med - och en anledning kanske är att man saknar flera vuxna kring sig som en naturlig del av familjen.
Ja, vet att det finns dagis, och det är bra, men har också sett många små barn bli väldigt sårade då favoritfröken byter jobb, som ser det som ett massivt svek. (Inget ont om pedagogen här, men en 2-åring fattar ju inte vad ett arbete är - de tror att fröken är där för att hon tycker om dem).
Viktigast tror jag, för att komma till ngn sorts poäng, handlar inte om kön, utan om tid. Att barnet har föräldrar som ger barnet tid. Och det är ingen självklarhet idag då alla ska bolla karriärer, självförverkligande och dessutom ha en massa gulliga barn.
Ja, så är det nog med otryggheten.
Fast i min generation var vi rätt tossiga, i vart fall jag som skulle göra allt; ha barn, heltidsjobb och vara fackligt och politiskt aktiv. Det var ren cirkus, men så blev det också skilsmässa, om än först efter femton år.
Men Dagis är viktigt. När våra barn var på Dagis/Fritids utanför Lund gick de först på morgonen och kollade vilken personal som var där, och folk slutade ständigt och flyttade på grund av andra partnerns jobb eller liknande.
Här, i vår by,var det en dröm. Dottern hade i stort sett samma personal när hon kom dit som 4-åring som när hon slutade Fritids när hon var tio år!
Skicka en kommentar