Min relationshistoria blev brokig, och ibland kan jag tycka att detta är väldigt sorgligt. Det var inte så lätt att vara ung och uppvaktad och söka något som man inte själv riktigt visste vad det var.
- Ditt problem var inte att hitta en man utan att välja mellan dem som fanns, sade en av de föregående.
Jo, kanske var det så, men varför blev det så virrigt?
Blonda bimboflicktyper blir nog faktiskt ganska ofta ovarligt behandlade. Det är som om deras yttre skulle göra dem mera hårdhudade, tror jag. Ibland ser jag kvinnor som är mycket attraktiva på tv berätta om sina eländiga kärlekshistorier. Varför kan man tänka? Är männen svartsjuka? Är kvinnorna självupptagna? Vad är det som gör detta halva eller hela kaos?
Till åren, när man nu inte längre är en vacker bimbo, har jag funderat över vad jag sökte. Nu vet jag. Jag sökte ingen framgångsrik, rik, charmig eller speciell man. Jag sökte en helt vanlig, snäll människa som såg mig. Var fanns han? Fanns han?
Är det inte detta vi alla behöver; snälla människor som ser oss, vare sig vi är barn eller vuxna?
8 kommentarer:
Och så hittade du en djurplågare...
Trodde du inte att den yttre charmen, de yttre framgången och rikedomen skulle indikera det du sökte? Kan du ärligt säga att du såg honom som du ville att han skulle se dig? För många att välja mellan, men ingen passade.
Att välja är att utsortera. Det kan vara att söka fel i stället för förtjänster. Han kankse fanns, men du såg honom inte. Inte på samma sätt som du själv ville bli sedd.
Jag tror att människor "hänger ihop" och att vi inte förändras så värst mycket i grunden genom åren.
När man ska lära känna en människa så kan det vara klokt att gräva lite bakom ytan. Vad finns där? Otrohet, konflikter, djurplågeri eller andra saker som inte riktigt hör ihop med en stabil, harmonisk och kärleksfull människa.
Personen kan naturligtvis säga att "det var ju länge sedan, och jag har förändrats", men så är det sällan...
Det här håller jag inte alls med om vad gäller att "hänga ihop".
Omständigheter skapar ofta en människas handlingar. En person kan vara otrogen i en relation där otroheten nästan kan ses som en hämnd och trogen som guld i andra.
Det kan vara konflikter kring någon på en plats, men inte alls på andra platser där allt kan löpa helt friktionsfritt. Vi lever i samspel. Vi ÄR inte utan vi BLIR tillsammans.
Men då gäller det naturligtvis att se upp med vem man lever och i vilka konstellationer man verkar.
Tycker att ditt resonemang dessutom dömer ut folk på ett ganska obehagligt sätt.
Jag kan i det här sammanhanget berätta vad som hände mig själv när jag skulle söka nytt jobb efter min tid med konflikter som anställd på en kyrklig skola.
-Var det inom kyrkan? sade man. Ja, de är ju inte kloka där...
och så berättade man om andra som man kände som hade farit illa.
Det var snarast en merit att inte ha platsat i de sammanhangen!
Så kan det också vara!
Men vi vet ju alla att kyrkan är mycket och inte alls likadan på olika håll i landet eller ens i församlingarna. Här i vår by är det bra vad jag ser och vet.
Njae, i viss utsträckning så formas vi ju i relationer med andra människor. Ju djupare realtion, desto större påverkan.
Men grunden i vem/vad vi är förändras mycket lite genom åren. Delar av det ser vi tydligt i mer omfattande psykologiska tester som genomförs vid olika stadier i livet. Kärnan är oförändrad, även om det kan ske vissa skiftningar i ytlagren.
Så när man bara tittar på ytlagret så kan en person se ut att ha förändrats. Dock - i en mer pressad/kristisk situation så blir det tydligt att kärnan är den samma.
Vi kan också lära oss att hantera de delar av oss själva som inte är bra för oss eller omgivningen, men det är ett mycket tufft jobb som lätt kan krackelera.
Detta bör man ha med i tankarna när man möter andra människor. Även om man bör ha en positiv grundsyn i förhållande till andra så är det ju meningslöst att vara helt blint naiv.
Och naturligtvis ska man inte "döma" en människa efter en enstaka konflikt. Men det finns människor vars hela liv är kantat av olika konflikter. Sådant säger ofta en hel del om personen, även om personen gärna ser det som alla andras fel.
Jag anser också att vi inte kan gömma oss bakom "omständigheter" för att bortförklara t ex otrohet. Om vi gör det så säger vi ju att vi inte är fria individer med en moralisk kompass. Då blir vi oförutsägbara barkbåtar som guppar omkring för minsta våg eller vind.
Det är i sig ett karaktärsdrag...
Jodå, men har dessa människor tagit rollen av att vara whistle-blowers eller är de bara bråkiga?
Och vad har hänt efter konflikterna?
Jag kommer i det här sammanhanget att tänka på något jag hörde sedan jag slutat mitt arbete som lärare och en svår situation på jobbet hade dykt upp för lärarna. Då hade en av dem uttryckt att nu hade de behövt mig där!
Det finns människor, som jag har mött, som aldrig har haft en ÖPPEN konflikt, men som på ett svinaktigt sätt har manipulerat och jobbat i kulisserna i olika sammanhang. Då föredrar jag dem som vågar stå för sina åsikter, även om de därmed betraktas som besvärliga.
Men visst, i viss mån har du rätt i att ränderna kan sitta hårt.
Nu ska jag handla kräftor eller räkor och göra en paj.
Skicka en kommentar