Att återvända

Ibland återvänder jag till platser där jag har bott, åker till Malmö och tittar på husen på Bellevue, mina föräldrars hus och mina mostrars mittemot med de prunkande trädgårdarna emellan. Nu bor det andra människor där.
Jag brukar åka ut till förortsområdet i södra Stockholm och se på det höga huset, där jag bodde på sjunde våningen i två år.
Igår var vi på en liten resa till Öland, och jag  fick för mig att vi skulle fortsätta till Oskarshamn. Det var inte så många förändringar där, sedan jag var där förra gången för några år sedan på väg till Stockholm i bil. Skolan, där ett av mitt livs värsta trauman hade utspelat sig, såg ut som tidigare med undantag av att de hade fått en paviljong på tomten. Det kan de nog behöva- för begrundan och eftertanke.
Under resan tänkte jag på dem som nu inte längre finns där. Det är många. Sjuksköterskan som är död, Kommunals ombud, som arbetade i köket och som dog kort efter det jag hade lämnat bygget. Musikledaren som gav sig iväg till en kantorstjänst, lärare som slutat frivilligt, lärare som blivit tvungna att sluta.
Staden såg ut som vanligt, vacker nere vid havet, men jag tänkte på nytt på hur instängd den ligger med sju mil till Kalmar och sju mil till Västervik. Det är ju inte konstigt om det blir en kvävande atmosfär.
Allt såg ut  att vara sig likt, tristessen svepte, som tidigare, sin mantel runt stan, och jag kände mig ytterst tacksam över att jag hade sluppit åtta år där, då jag hade tagit för givet att jag skulle arbeta där fram till pensionen.
Min by ser inte rolig ut är man bara ser den i centrum, men här i mitt hus, med trädgården och skogen och de fina promenadvägarna har jag mitt liv, precis som många andra runt omkring.