Vi hör och läser ganska ofta om ålderdiskriminering i Sverige.
Jag kan inte påstå att jag själv har känt av denna, faktiskt inte.
Det var inga problem för mig att få nya jobb vid 57 års ålder, och även nu jobbar jag ju då och då på uppdrag som jag får som guide.
Jag har också fått flera förtroendeuppdrag de senaste åren.
Och själv anställde jag ibland personer över 50 när jag var rektor.
Så jag känner inte riktigt igen mig!
Därför blir jag ytterst förvånad när jag anar att någon i yngre medelåldern verkar anse att yngre äldre är mer eller mindre förstockade.
Vad bygger de uppfattningarna på? Jag känner många människor som är ytterst alerta, kreativa och aktiva i det här samhället, och de är både 80 och 90 år gamla.
Ålder är något som är ytterst relativt. Det finns förstelnade hjärnor på 20-åringar och pigga hjärnor på 90-åringar. I själva verket handlar det ju om personlighet, intelligens och erfarenheter.
Och inte har en 20-åring i allmänhet de erfarenheter som en 80-åring har!
Så det fascistoida föraktet för andra, i detta fall för människor i en annan ålder än en själv ska man kanske ta och fundera över. Det bruna har ränder lite här och var i vårt samhälle! Även om man själv inte vill se det, så finns det där ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar