Min tro har nog faktiskt aldrig sviktat. Det låter kanske konstigt, men det beror nog på att jag så starkt har upplevt ett tilltal och bönhörelser att jag anser det uteslutet att det inte finns en Gud.
Sedan barnsben bär jag med mig Kristus. Fastnaglad sitter han på ett kors bara en liten bit från några släktingars grav. Han fanns med i hela min uppväxt och han finns fortfarande med.
Om tron för mig hade handlat om att sitta med näsan över Bibeln och värdera varje ord som trovärdigt eller ej, hade kanske också min tro sett annorlunda ut. Bibeln är för mig berättelsen om hur Gud har visat sig för människor och om Jesus. Men detta betyder inte att inte Gud i vår tid också träder in på scenen i våra liv.
Att han gör det är jag övertygad om. Det gäller bara att se det!
1 kommentar:
Och hur har du "upplevt tilltal" från Gud? Har det bara varit en "känsla" som har satt fart på dina egna tankar, eller har han mer bokstavligen sagt något?
Om du hade delat med dig av detta till andra, så hade du kanske givit upphov till en muntlig eller skriftlig "tradition". Sådan har hänt förr, så visst kan man läsa sig till Guds tilltal till människor!
Har någon sagt att Gud är en "avsomnad gud", som har uppenbarat för människor vem han är och vad han vill bara under en för länge sedan svunnen forntid? Finns det egentligen någon motsättning mellan då och nu?
Är det inte samma budskap då och nu, med tanke på att Gud är evig och talar till oss ur evigheten?
Skicka en kommentar