Det är förvisso inte första gången som biskopen i Skara stift blundar för att en person kränks. Men denna gång tycker jag nog att det är extra anmärkningsvärt.
En person (kvinna? för enkelhetens skull skriver jag här hon) skriver ett inlägg på hans blogg, som jag redan har skrivit om, och berättar att hon hela sitt liv har blivit kränkt av sina föräldrar och att hon nu är satt - av Gud tror hon- att vårda sin mor dygnet runt, men att denna kvinna fortsätter att nedvärdera och kränka henne.
Varje människa med lite livserfarenhet hade naturligtvis insett att denna kvinnas upplevelser är äkta och gett henne rådet att lämna den destruktiva relationen och skapa sig ett eget liv. Jag försökte göra det i några kommentarer. Andra kommentatorer menade att hon skulle be till Gud och gå i kloster.
Så träder biskopen in på scenen och vad gör han? Jo, han bedyrar för den stackars människan att hon är oändligt älskad. Av Gud då? Och oändligt värdefull. Av "pastorala skäl" plockar han bort våra råd och kommentarer.
Man häpnar! Menar denne biskop att det är ett tecken på kärlek att kränka och misshandla folk? Eller menar han att hon ska stå ut med misshandeln och tänka sig att Gud älskar henne? Vara masochist?
Fullkomligt bisarrt! Inte konstigt om människor i hans stift lämnar kyrkan! Lögner mår ingen bra av!
Det är inte av kärlek någon blir misshandlad! Kränkta och misshandlade människor ska man hjälpa och inte hänvisa dem till att de är älskade av Gud.
Kyrkan måste faktiskt stå med fötterna på jorden! Det pastorala ansvaret kan väl inte vara att ljuga för folk! Det finns människor som inte är älskade av någon människa! De måste ha rätten att bli detta genom att dra sig ur de destruktiva sammanhang som är till hinder i deras liv! Första steget är att inse den hemska sanningen!
Att leva i sjuka förhållanden, där människor som kanske föraktar och till och med hatar varandra låtsas älska varandra, gagnar ingen och är totalt förstörande för den som utsätts. Det kan säkert göra ont att bryta upp från de allra närmaste relationerna, men ibland är det enda vägen till ett Liv. Eller är det bättre att låta depressionen, som troligen innehåller mycket instängd ilska, äta upp en?
I kärleksfulla relationer blir man varm, och där växer man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar