När jag besökte Skåne i lördags och upplevde den där märkliga känslan, både av igenkänning och av något exotiskt i det sydskånska landskapet, kom naturligtvis tankarna på om jag skulle återvända. Men sedan kände jag att jag inte längre vet vad som är hemma. Nu har jag ju varit här halva mitt liv, frånsett då att jag jobbat borta de där åren. Jag halvbodde ju liksom ändå här.
Halva livet här och halva i Skåne och barndomens somrar i Stockholm.
När jag bodde där och jobbade där for jag ofta ut till vår gamla badplats vid Drevviken. Mina släktingars sommarhus var ett av de senaste som de rev för att i stället bygga lyxvillor. Det, som en gång var så fint, låg där länge och såg enkelt och lite ynkligt ut mot de tjusiga husen runt omkring.
Men badet var sig precis likt. Och ängen där vi firade midsommar också. Det kändes tryggt på något sätt. Jag var också där med min kusin och hans familj efter min mosters begravning. Det hade varit deras sommarhus.
Någonting i mig är blekingskt, det känner jag. Det är nog generna från farmor som kom härifrån, även om hon flyttade härifrån när hon var 22 år gammal. Jag har rötter här, men en del av mitt hjärta är i Malmö och en annan del finns i Stockholm. Skönt att dottern bor där numera, så att man slipper dyra hotellrum.
Min akvarellmålning efter ett foto, taget av mig, av vår utsikt från balkongen i Flemingsberg.
Skånsk slätt sedd från bilen.
1 kommentar:
I vår ålder är vi "invandrare", som bor i ett främmande land.
Skicka en kommentar