Så har det varit med min ungdoms italienske fästman och den tid vi tillbringade tillsammans. Jag vet inte riktigt om det mest var av feghet inför flytten till Italien som jag gav upp.
Idag har jag skrivit en kort historia till vår kommande antologi i samband med ett jubileum i Skrivarklubben. Och medan jag skrev kände jag att detta ju var en tid att vara oerhört tacksam över.
En relation som fortfarande mest bestod av ömhet när vi lämnade varandra, inga förnedrande ord, inga hemska tillmälen, bara beundran och värme.
Men den gången visste jag inte hur sällsynta den sortens relationer är. Nu kan jag äntligen glädja mig över att ha fått ha de åren i mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar