Egentligen orkar jag knappast skriva ordet värme, i vart fall inte i positiv bemärkelse, i den här värmen, men det är ju inte denna yttra hetta jag ska skriva om nu.
Med åren har jag, som en gång älskade södra Europas heta somrar, kommit att föredra ett betydligt svalare klimat.
I de mänskliga relationerna har jag däremot mer och mer insett vad värme mellan människor betyder.
Den riktiga fattigdomen är inte brist på prylar eller pengar, verklig fattigdom är brist på värme och empati.
Vi borde nog mycket mera fokusera på hur vi bemöter varandra, både i de små vardagssituationerna och i de djupare relationerna.
Alla har vi nog varit med om hur ett leende eller ett vänligt bemötande i en helt alldaglig situation kan vända ens sinne och humör, och tvärtom, hur ett otrevligt bemötande kan fördystra kanske flera timmar av ens dag.
I de nära relationerna är det naturligtvis oerhört viktigt att känna sig sedd och förstådd. Vad är bristen på pengar i jämförelse med bristen på empati?
Jag har hört många historier berättas av min salig mor från deras uppväxt i en familj med åtta barn och periodvis svårigheter att få arbete för min morfar, som var typograf, vilket innebar att han fick resa iväg för att arbeta. Min mor berättade om den ekonomiska knappheten, men också om kärlek, om sång, teater och musik och om hur roligt de hade. Jag har aldrig uppfattat att detta var en dålig uppväxt, tvärtom verkar den ha varit en tillvaro med stor gemenskap, förståelse, hjälpsamhet och kärlek.
Idag har jag läst på två kyrkliga bloggar. På den ena skrivs det på nytt om beslutet 1958 att ge kvinnliga präster i Sverige tillgång till prästämbetet! Ja, Herre Gud!
På den andra bråkar man om vem som är godast eller sämst eller ondast eller hur man nu ska uppfatta det.
Vi skulle kanske börja med att försöka få kyrkans framtoning som trovärdig om vi arbetar för ett kärleksfullt samhälle! Åtminstone kyrkans framtoning!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar