När jag tänker tillbaka på ställen där jag har bott, mina lägenheter och de hus jag har bott i och alla människor som är förknippade med boendet, arbetena och relationer, känns det som om jag många gånger på vägen borde ha hejdat mig, stannat upp och frågat mig själv vart jag var på väg, om jag visste det och om jag tyckte att jag gick rätt.
Ganska många människor ifrån mitt förflutna har dykt upp de senaste åren tack vare internet.
Det började med exfästmannen i Italien som dök upp på mejl för ett antal år sedan (ja, det är väl ganska många år nu) en natt, när han hade hittat min mejladress på nätet.
Och så gamla klasskamrater och arbetskamrater. Många har lämnat spår i mitt liv.
Man vrider klockan lite tillbaka när man ses eller har kontakt, och ändå vet man att den personen som är nu inte kan vara densamma som den man en gång kände. Det har runnit mycket vatten under broarna för oss alla.
På något sätt är man den man var, men ändå inte.
Själv var jag nog gladare förr. Nu är jag mera arg eller förbannad eller irriterad. Tröttare och tyngre.
Och så tänker jag att egentligen kan man förändra en hel del.
Man kan motionera mera, gå ner i vikt och ägna sig åt det som är roligare än ständiga debatter.
Jag ska nog fundera på att göra det. I morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar