Det kommer efteråt...

För ett tag sedan skrev jag om hur jag handlöst föll ner i en blöt och kall rabatt en kväll när jag var ute i trädgården och vattnade och försökte trycka ner en ljuslykta i jorden. Lyktan gick sönder och jag störtade med ansiktet och huvudet först, och där låg jag som en spätta med det iskalla vattnet rinnande över mig och funderade på hur jag, gamla människa, skulle kunna resa med från den ställningen med ett knä, som jag helst inte ska stödja direkt på.
Det gick så småningom för mig att häva mig upp genom att jag tog tag i en buske. Troligen vred jag armen.

De första dagarna märktes inte mycket mer än en konstig känsla i nacken, men när jag senare hade klippt på buskar och räfsat bröt helvetet loss med en gräslig värk i höger arm, som jag har svårt att höja och med värk i hela kroppen. Nätterna har varit värst för jag har svårt att ligga ner med armen. Jag har inte alls varit särskilt trevlig här, utan gnällt och jämrat mig.

Nu är det lite, lite bättre, om än inte bra.
Men så tänkte jag på hur det är med många saker. Sviterna kommer när vi minst anar dem, i efterhand. Något händer, som vi kanske inte tror har berört oss särskilt mycket, men vi bär det med oss och vid andra tillfällen dyker skadorna upp som en påminnelse om det förflutna.
Vi vet nog aldrig helt klart vad vi har i vårt bagage på livets väg.