Att våga vara pensionär

Min sista tid som lärare på högstadiet var rätt så jobbig, för jag fick mycket värk av att sitta stilla, som jag gjorde i de små grupper jag undervisade som lärare för invandrare/asylsökanden.
Först hade jag ändå tänkt stanna till 66 år, men när betygsdiskussionerna tog fart på våren kände jag att jag bara inte orkade ett år till, och så gick jag vid 65,5 års ålder.

Det har jag aldrig ångrat. Ungdomarna var härliga och dem har jag saknat, men inte skolan!

Första terminen av min pensionstid läste jag en kurs i fransk litteratur och film på universitetet i Växjö. Det var jobbigt för franska är det språk jag kan sämst av dem jag talar, men jag kom igenom. Sedan läste jag latin, men så insåg jag att jag nog aldrig kom fram till den där grundliga städningen som jag hade tänkt och därför bestämde jag mig för att inte läsa terminen efter, utan städa. Det blev inte gjort.

Följande termin gick jag i stället tre guideutbildningar, en för hela Blekinge, en certifieringskurs för Karlskrona och så läste jag "Tyska för turistbranschen"  på halvtid vid Växjö universitet. Ja, det var jobbigt. Samtidigt blev jag förälskad. Detta var inte mindre jobbigt.

Därefter har jag guidat - och läst ett par kurser till i tyska vid universitetet i Växjö.

Men så i somras tyckte jag att jag på något sätt gick vid sidan om livet. Då tackade jag nej till flera guideuppdrag, men åtog mig ändå ett antal. Tänkte att jag skulle "leva".

Fast det där "livet" blev inte riktigt som jag hade hoppats. Jag blev till en del mera förstenad - eller stenad- än levande i det.

Så finns jag på nytt i någon sorts ständigt hopp om att hitta det riktiga Livet någonstans med någon snäll människa i en relation av seende och värme.
När är det dags att ge upp?
Det är kanske dags att inse att det finns delar av livet som aldrig riktigt blir som man hade velat ha dem, och andra som överraskar en positivt.

Snart börjar fortsättningen av vår akvarellkurs.

Denna målad av mig förra terminen.

 

Och så hörde jag just talas om någon som jobbade (igen) fastän 70-strecket började närma sig.

-Orkar han inte vara hemma hos frun? undrade jag.

- Nej, han vill nog vara på jobbet med alla kvinnorna, sade den jag talade med.

 

Ja, det är tur att man inte är gift i alla fall, för tänk att ha en man som har rykte om sig att vara en kvinnokarl, och som de inte tror vill vara hos en! Det kan inte vara något vidare. Det finns grader i helvetet!