För en stund sedan försökte jag lyssna på "Kropp och själ", där man talade om när det var dags att lämna en relation. När en egotrippad dam började berätta om sina olika förhållanden gav jag upp programmet. Jag orkar inte med alla dessa EGON som framträder i media.
Det sägs att det är för lätt att skilja sig och att många människor lämnar relationer alltför lättvindigt. Detta är inte alltid expertisens åsikter,för ibland sägs det att folk borde ha skilt sig tidigare än de gjort. Givetvis är det ett stort steg att skiljas, speciellt om man har barn.
Med åren blir man mera observant på vad som händer i ens relationer, i vart fall om man som jag har, har flera i bagaget. När börjar det gå snett? När är det dags att gå? Finns det möjlighet att stanna?
Jag skulle nog säga att när rädslan börjar få tag i någon i en relation då är det fara å färde. När någon börjar bli rädd för bråk, rädd för att förtroenden ska missbrukas, rädd för hot, rädd för lögner, rädd för att bli övergiven, ratad eller lurad, så ska denna någon definitivt gå.
I en varm relation där det finns kärlek, där växer man. I en relation där kärleken saknas, och det kanske till och med finns maktkamp och hat, där krymper man.
Önskan om tvåsamhet är ofta stor hos oss människor. Men alla klarar inte av att leva i en tvåsamhet. Den aspekten måste man också ha. En del behöver eget utrymme, har svårt att kompromissa och vill leva sitt liv på sina egna villkor.
Då ska man kanske också göra det. I ensamhet och inte i upprepade försök till tvåsamhet. Ensam kan visst vara starkare än i en icke-fungerande samhörighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar