Gott Nytt År!
måndag 30 december 2013
söndag 29 december 2013
I fiendeland?
Vi talar om mobbning på arbetsplatser och i skolan. Men hur ofta talar vi om mobbning i kamratgrupper utanför detta och- i släkter?
Jag tror att det är mycket vanligt att människor i sina familjer och släkter får roller som gör att det liknar mobbning. Vi har väl alla hört talas om "släktens svarta får", som någon som har misslyckats eller som avviker negativt. Kanske är detta någon som är just mobbad.
När jag nu är äldre och har ganska mycket tid till mitt förfogande har jag också tid att fundera över mitt liv.
Det har hänt några gånger i de relationer med män som jag har haft efter min skilsmässa att jag har upplevt det som om jag har befunnit mig i fiendeland i förhållande till deras tidigare familjer eller släkt. Kanske har det varit barnen från ett avslutat äktenskap som mannen krampaktigt har hållit för sig själv, och där jag helt enkelt inte har blivit insläppt i gemenskapen, eller det kan vara liknande mönster till andra delar av mannens släkt.
Vad handlar detta om? Svartsjuka? En vilja att bevara revir?
Jag tror att det är mycket vanligt att människor i sina familjer och släkter får roller som gör att det liknar mobbning. Vi har väl alla hört talas om "släktens svarta får", som någon som har misslyckats eller som avviker negativt. Kanske är detta någon som är just mobbad.
När jag nu är äldre och har ganska mycket tid till mitt förfogande har jag också tid att fundera över mitt liv.
Det har hänt några gånger i de relationer med män som jag har haft efter min skilsmässa att jag har upplevt det som om jag har befunnit mig i fiendeland i förhållande till deras tidigare familjer eller släkt. Kanske har det varit barnen från ett avslutat äktenskap som mannen krampaktigt har hållit för sig själv, och där jag helt enkelt inte har blivit insläppt i gemenskapen, eller det kan vara liknande mönster till andra delar av mannens släkt.
Vad handlar detta om? Svartsjuka? En vilja att bevara revir?
En som vet vad hon talar om!
"Och när vi känner varandra, oj, vilka aktiviteter det blir från er sida.
Ni bevakar bokstavligen oss även genom fysisk närhet. Jättekul tycker ni.
Ni kontaktar eventuella arbetsgivare, vänner, politikerkollegor med flera för att misskreditera oss.
Oftast går det inte så bra eftersom de här personerna känner oss alltför väl."
Ovanstående är kopierat från s-bloggen som Eva-Britt Dahlström står för. Den handlar om näthat och kvinnomisshandel. Den kvinnan vet vad hon talar om!
Eva Britt Dahlström poängterar också hur viktigt det är att inte tiga, utan berätta om det som försiggår! Klokt, tycker jag! Det ska man göra för så många som orkar lyssna. Skitstövlar ska inte gå fria! Gör man så grova saker som att försöka misskreditera någon inför politikerkollegor, arbetsgivare och vänner då ska man också hängas ut!
Ni bevakar bokstavligen oss även genom fysisk närhet. Jättekul tycker ni.
Ni kontaktar eventuella arbetsgivare, vänner, politikerkollegor med flera för att misskreditera oss.
Oftast går det inte så bra eftersom de här personerna känner oss alltför väl."
Ovanstående är kopierat från s-bloggen som Eva-Britt Dahlström står för. Den handlar om näthat och kvinnomisshandel. Den kvinnan vet vad hon talar om!
Eva Britt Dahlström poängterar också hur viktigt det är att inte tiga, utan berätta om det som försiggår! Klokt, tycker jag! Det ska man göra för så många som orkar lyssna. Skitstövlar ska inte gå fria! Gör man så grova saker som att försöka misskreditera någon inför politikerkollegor, arbetsgivare och vänner då ska man också hängas ut!
När det religiösa blir pinsamt
Man behöver inte te sig tokig för att man är religiös, skrev jag för några dagar sedan.
Men frågan är när religionen har slagit över i huvudet på en så att man verkligen har blivit galen.
Detta kan man verkligen fråga sig om man läser kommentarerna på biskop Åke Bonniers blogg för närvarande.Det verkar som om galenskapen sprider sig dessutom.
Jag fattar inte hur man på fullt allvar kan diskutera Marias jungfrudom, som jag skrev i förra inlägget.
Eller hur kan man komma och hänvisa till att man ser henne fara till himlen PÅ VÄGGMÅLNINGAR I KYRKOR, som om dessa vore fotografier av ett verkligt förlopp!? Man häpnar!
Börjar det inte bli lite väl pinsamt nu?
Min tro är att om man sticker näsan för djupt i trycksvärta, då är det stor risk att man missar en levande Gud!
Men frågan är när religionen har slagit över i huvudet på en så att man verkligen har blivit galen.
Detta kan man verkligen fråga sig om man läser kommentarerna på biskop Åke Bonniers blogg för närvarande.Det verkar som om galenskapen sprider sig dessutom.
Jag fattar inte hur man på fullt allvar kan diskutera Marias jungfrudom, som jag skrev i förra inlägget.
Eller hur kan man komma och hänvisa till att man ser henne fara till himlen PÅ VÄGGMÅLNINGAR I KYRKOR, som om dessa vore fotografier av ett verkligt förlopp!? Man häpnar!
Börjar det inte bli lite väl pinsamt nu?
Min tro är att om man sticker näsan för djupt i trycksvärta, då är det stor risk att man missar en levande Gud!
En kyrka utan hierarkier?
TV-gudstjänsten idag var alltså från Katarina kyrka i Stockholm, en välkänd kyrka som lär ha ett mycket aktivt gudstjänstliv. Själv har jag i Stockholm brukat besöka S:ta Clara kyrka och även där har det varit välfyllt de gånger jag har varit där.
En jeansklädd Petra Mede inledde gudstjänsten idag.
Musiken och sången var varierande, och tempot i gudstjänsten var drivet med omväxlande stillhet och rörelse.
När jag såg denna gudstjänst funderade jag över varför det verkar som om storstadskyrkorna har mera folk än kyrkor på landet.
Kan det vara så att de känns mera jämlika?
Här ser det inte ut att finnas några hierarkier bland gudstjänstbesökarna på det sätt som jag upplevde det i Småland. Där satt det fina folket längst fram, och på den tiden jag var där hade damerna hatt på huvudet.
Här i min by är det bara vissa som går i kyrkan.
Man ska inte behöva känna sig för dålig för kyrkan. Det är lätt hänt! Kanske är det detta som gör att vissa människor ryggar inför den.
Jag undrar om det inte är så att man i storstäderna når så många människor just genom att plocka bort de gamla vanliga finhetsstämplarna. Dessa kan fungera på landsbygden, men inte i de stora städerna.
En jeansklädd Petra Mede inledde gudstjänsten idag.
Musiken och sången var varierande, och tempot i gudstjänsten var drivet med omväxlande stillhet och rörelse.
När jag såg denna gudstjänst funderade jag över varför det verkar som om storstadskyrkorna har mera folk än kyrkor på landet.
Kan det vara så att de känns mera jämlika?
Här ser det inte ut att finnas några hierarkier bland gudstjänstbesökarna på det sätt som jag upplevde det i Småland. Där satt det fina folket längst fram, och på den tiden jag var där hade damerna hatt på huvudet.
Här i min by är det bara vissa som går i kyrkan.
Man ska inte behöva känna sig för dålig för kyrkan. Det är lätt hänt! Kanske är det detta som gör att vissa människor ryggar inför den.
Jag undrar om det inte är så att man i storstäderna når så många människor just genom att plocka bort de gamla vanliga finhetsstämplarna. Dessa kan fungera på landsbygden, men inte i de stora städerna.
lördag 28 december 2013
Var Maria jungfru= oskuld?
Efter det att den tillkommande ärkebiskopen har varit lite otydlig i sitt svar om jungfrufödseln enligt den kristna tron, har diskussionen om Marias jungfrudom fortsatt på kyrkliga bloggar.
Var Maria jungfru när hon födde Jesus? Eller är ordet jungfru endast en beteckning på en ung kvinna? Förblev hon jungfru efter hans födsel? Hur var det då med hans bröder, som det står talas om i Bibeln?
Jo, det är sant, för er som är sekulära, detta diskuteras på fullt allvar på kyrkliga bloggar! Medan världen går under i ondska och krig!
Och förutom detta får vi det ena vittnesbördet efter det andra om hur egotrippade individer är "fyllda av Jesus". Jag undrar hur den navelskådande Jesus i så fall ser ut? Något missförstånd?
Sedan har vi de kyrkligt vigda som i vackra ord, nästan lyriskt, beskriver sin fina tro! Man skulle nästan kunna tro att de var påverkade i det sinnestillstånd de verkar befinna sig!
Såhär ser inte min kristendom ut! Den är handfast, omvälvande och allomfattande. Den är inte navelskådande och inte full av fina ord.
Vem är det som missuppfattar?
Och inte är det väl konstigt att folk lämnar Svenska kyrkan!
Jag tror faktiskt att människor i allmänhet har viktigare saker att fundera över än om Maria var och förblev jungfru!!!
Var Maria jungfru när hon födde Jesus? Eller är ordet jungfru endast en beteckning på en ung kvinna? Förblev hon jungfru efter hans födsel? Hur var det då med hans bröder, som det står talas om i Bibeln?
Jo, det är sant, för er som är sekulära, detta diskuteras på fullt allvar på kyrkliga bloggar! Medan världen går under i ondska och krig!
Och förutom detta får vi det ena vittnesbördet efter det andra om hur egotrippade individer är "fyllda av Jesus". Jag undrar hur den navelskådande Jesus i så fall ser ut? Något missförstånd?
Sedan har vi de kyrkligt vigda som i vackra ord, nästan lyriskt, beskriver sin fina tro! Man skulle nästan kunna tro att de var påverkade i det sinnestillstånd de verkar befinna sig!
Såhär ser inte min kristendom ut! Den är handfast, omvälvande och allomfattande. Den är inte navelskådande och inte full av fina ord.
Vem är det som missuppfattar?
Och inte är det väl konstigt att folk lämnar Svenska kyrkan!
Jag tror faktiskt att människor i allmänhet har viktigare saker att fundera över än om Maria var och förblev jungfru!!!
Från ordning och pålitlighet till kaos och bedrägerier
Man kan öppna famnen och lovorda vår generösa livsstil när vi fyller landet med människor från andra kulturer, men kan man bortse ifrån att vi även får andra kulturers avigsidor till oss genom detta?
Vi som är äldre känner nog ofta inte igen oss i det som sker i vårt land idag. När jag var ung var hederlighet och pålitlighet en självklarhet. Man fuskade inte i skolan, inte om man hade stil i vart fall. Det var en hederssak. Man kunde lita på varandra i ekonomiska överenskommelser och affärer. Nu dräller det in försök till bedrägerier varje dag, inte minst på nätet. Jag har just plockat bort något om en faktura med avsändare Telia, som inte kommer från Telia. Och hur många gånger kommer det inte uppgift om att de har dragit dubbelt vid en betalning på nätet, vilket är en omöjlighet för mig eftersom jag inte betalar via nätet.
Det är osäkert att åka taxi exempelvis i Stockholm, för taxibolagen kan ta vilka fantasipriser som helst. På restaurangerna dräller det av svart arbetskraft. (Hälsokontrollerade?) Gatorna är fulla av tiggare och i parker har det växt upp slumkvarter med tält och skjul. Jag vet inte vad jag ska säga om detta.
Måste vi vara hela Europas samvete?
Det är farligt att vistas ute i vissa områden, men också farligt att vara hemma, inte minst för gamla människor som kan bli rånade och i värsta fall bundna i sitt hem när främmande rånare tränger sig in. Jag öppnar aldrig ytterdörren när någon knackar på den! Och jag har aldrig kontanter hemma.
Rån på gatorna, dråp och mord hör till vanligheterna.
Vi har ett förvandlat Sverige! Vi har fått ett land där omoral och kriminalitet har spridit sig samtidigt som straffen sägs ha blivit lindrigare och lindrigare, och vi ser hårresande domar där människor, som till synes är ytterst skyldiga- inte minst vid våldtäkter- slipper straff.
Jag känner igen bristen på moral från andra kulturer. Man var smartare ju bättre man kunde fuska sade några av mina vuxna invandrarelever till mig på 1970-talet, och jag blev förvånad då! Hade någon blivit förvånad över ett sådant uttalande idag?
Man kunde inte ställa väskan bakom ryggen när man satt på stranden, sade min dåvarande italienske fästman när vi badade i Italien.
Skulle någon ställa sin handväska bakom ryggen idag?
En äldre dam blev bestulen på sin handväska, som hon hade lämnat vid bordet, när hon hämtade julmaten på ett gemensamt firande i K-na på julaftonen.
Var finns vårt gamla land? Jag saknar det Sverige som jag var barn och ung i!
Vi som är äldre känner nog ofta inte igen oss i det som sker i vårt land idag. När jag var ung var hederlighet och pålitlighet en självklarhet. Man fuskade inte i skolan, inte om man hade stil i vart fall. Det var en hederssak. Man kunde lita på varandra i ekonomiska överenskommelser och affärer. Nu dräller det in försök till bedrägerier varje dag, inte minst på nätet. Jag har just plockat bort något om en faktura med avsändare Telia, som inte kommer från Telia. Och hur många gånger kommer det inte uppgift om att de har dragit dubbelt vid en betalning på nätet, vilket är en omöjlighet för mig eftersom jag inte betalar via nätet.
Det är osäkert att åka taxi exempelvis i Stockholm, för taxibolagen kan ta vilka fantasipriser som helst. På restaurangerna dräller det av svart arbetskraft. (Hälsokontrollerade?) Gatorna är fulla av tiggare och i parker har det växt upp slumkvarter med tält och skjul. Jag vet inte vad jag ska säga om detta.
Måste vi vara hela Europas samvete?
Det är farligt att vistas ute i vissa områden, men också farligt att vara hemma, inte minst för gamla människor som kan bli rånade och i värsta fall bundna i sitt hem när främmande rånare tränger sig in. Jag öppnar aldrig ytterdörren när någon knackar på den! Och jag har aldrig kontanter hemma.
Rån på gatorna, dråp och mord hör till vanligheterna.
Vi har ett förvandlat Sverige! Vi har fått ett land där omoral och kriminalitet har spridit sig samtidigt som straffen sägs ha blivit lindrigare och lindrigare, och vi ser hårresande domar där människor, som till synes är ytterst skyldiga- inte minst vid våldtäkter- slipper straff.
Jag känner igen bristen på moral från andra kulturer. Man var smartare ju bättre man kunde fuska sade några av mina vuxna invandrarelever till mig på 1970-talet, och jag blev förvånad då! Hade någon blivit förvånad över ett sådant uttalande idag?
Man kunde inte ställa väskan bakom ryggen när man satt på stranden, sade min dåvarande italienske fästman när vi badade i Italien.
Skulle någon ställa sin handväska bakom ryggen idag?
En äldre dam blev bestulen på sin handväska, som hon hade lämnat vid bordet, när hon hämtade julmaten på ett gemensamt firande i K-na på julaftonen.
Var finns vårt gamla land? Jag saknar det Sverige som jag var barn och ung i!
fredag 27 december 2013
Blir servicen i landet sämre och sämre?
Har du försökt att ringa till en myndighet de senaste åren?
Det är en spännande upplevelse! Man måste ha god tid på sig.
Häromdagen satt jag i telefonkö till Skatteverket i en halv timme. När jag kom fram var det fel person, och jag skulle tala med en annan, som den förste kopplade över mig till. Men jag kom inte vidare och begärde då denna nya person i växeln. Ny väntetid på en halvtimme. Ingen hjälp med mitt ärende. Begärde den första personen igen och fick vänta en ny halvtimme. Bara för att få veta att jag skulle ringa till Försäkringskassan. Där fanns det ingen chans att komma fram. Så småningom kom jag fram till att jag skulle ha ringt till Pensionsmyndigheten i stället.
1,5 timmars telefonköande, olika uppgifter på olika ställen och dessutom felaktiga sådana! Så kan myndigheter göra! Skulle privata företag också kunna ha så dålig service?
Och så har vi tågen... VEOLIA, som har vunnit upphandlingen på Blekingetrafiken mellan Karlskrona/Malmö/Köpenhamn kör tydligen ofta med låsta toaletter. Så gamla människor med prostatabesvär eller inkontinens eller andra som har absoluta behov av toaletter ska inte åka med dessa tåg! Egentligen skulle folk sätta sig utanför och kissa ner vagnarna som en protest! Urusel service!
På julaftonen körde jag bil till Skåne. Jag kunde då på nytt konstatera hur lite turismvänliga vi är i landet. Jag hittade bara en enda bensinstation som var bemannad! Trevligt och kundvänligt en julafton! Nej, vi ska nog inte försöka satsa på turism i det här landet, för vi saknar ofta det allra mest grundläggande, nämligen en ordentlig infrastruktur för turism! När tågen fungerar dåligt och det vid de stora vägarna inte existerar någon service, då vet vi inte vad turism handlar om.
Det är en spännande upplevelse! Man måste ha god tid på sig.
Häromdagen satt jag i telefonkö till Skatteverket i en halv timme. När jag kom fram var det fel person, och jag skulle tala med en annan, som den förste kopplade över mig till. Men jag kom inte vidare och begärde då denna nya person i växeln. Ny väntetid på en halvtimme. Ingen hjälp med mitt ärende. Begärde den första personen igen och fick vänta en ny halvtimme. Bara för att få veta att jag skulle ringa till Försäkringskassan. Där fanns det ingen chans att komma fram. Så småningom kom jag fram till att jag skulle ha ringt till Pensionsmyndigheten i stället.
1,5 timmars telefonköande, olika uppgifter på olika ställen och dessutom felaktiga sådana! Så kan myndigheter göra! Skulle privata företag också kunna ha så dålig service?
Och så har vi tågen... VEOLIA, som har vunnit upphandlingen på Blekingetrafiken mellan Karlskrona/Malmö/Köpenhamn kör tydligen ofta med låsta toaletter. Så gamla människor med prostatabesvär eller inkontinens eller andra som har absoluta behov av toaletter ska inte åka med dessa tåg! Egentligen skulle folk sätta sig utanför och kissa ner vagnarna som en protest! Urusel service!
På julaftonen körde jag bil till Skåne. Jag kunde då på nytt konstatera hur lite turismvänliga vi är i landet. Jag hittade bara en enda bensinstation som var bemannad! Trevligt och kundvänligt en julafton! Nej, vi ska nog inte försöka satsa på turism i det här landet, för vi saknar ofta det allra mest grundläggande, nämligen en ordentlig infrastruktur för turism! När tågen fungerar dåligt och det vid de stora vägarna inte existerar någon service, då vet vi inte vad turism handlar om.
onsdag 25 december 2013
Halvnakna artister en skymf för julkonserterna
Sanna Nielsen hade inte sjungit många sånger i kyrkan under sin julkonsert förrän jag stängde av tv:n.
Frånsett att jag hade förväntat mig ett program med huvudsakligen religiösa julsånger, så störde hennes klädsel mig. Om man visar respekt inför ett kyrkorum- vilket givetvis även artister bör göra- kommer man inte dit med nakna armar, axlar och rygg. Så är man inte klädd i en kyrka! Inte ens när man uppträder som artist, och i synnerhet inte under en julkonsert.
Finns det ingen kyrkligt anställd, som vet vad anständigheten kräver, som kan prata artisterna tillrätta och be dem klä sig på ett passande sätt när de ska hålla konserter?
Frånsett att jag hade förväntat mig ett program med huvudsakligen religiösa julsånger, så störde hennes klädsel mig. Om man visar respekt inför ett kyrkorum- vilket givetvis även artister bör göra- kommer man inte dit med nakna armar, axlar och rygg. Så är man inte klädd i en kyrka! Inte ens när man uppträder som artist, och i synnerhet inte under en julkonsert.
Finns det ingen kyrkligt anställd, som vet vad anständigheten kräver, som kan prata artisterna tillrätta och be dem klä sig på ett passande sätt när de ska hålla konserter?
Julefrid eller julhelvete
Det har den senaste tiden kommit upp fler och fler artiklar i media och inlägg på sociala medier om julens avigsidor. När spriten går in går vettet ut. Vuxna har berättat om hur de som barn for illa när en eller båda av föräldrarna blev fulla och både kunde bli våldsamma och/eller helt enkelt somna från julfirandet.
För mig är det mycket främmande med alkohol i samband med julen . Det förekom inte i mitt föräldrahem eller min släkt när jag växte upp, och detta var inte för att de var nykterister, utan det bara var så. Svagdricka och öl var dryckerna.
Inte heller hade vi någon alkohol vid julmåltiderna när jag var gift, och inte har jag haft det senare heller.
Å andra sidan så är ju trakasserier och misshandel inte enbart kopplade till alkoholmissbruk. Det finns ju människor som kan vara hur otrevliga och våldsamma som helst helt utan alkohol. Sådana, ska man naturligtvis koppla bort från sitt liv, om detta är möjligt.
Idag vilar jag. Igår var jag i Skåne och firade en trevlig julafton först med sonen och sonhustrun och senare med min bror och hans familj. Men jag vill numera helst-när det är möjligt- sova i egen säng! Så det blev ca 32 mils körning, men i bra väglag, även om jag inte gillar att köra i mörker.
God fortsättning på julen!
För mig är det mycket främmande med alkohol i samband med julen . Det förekom inte i mitt föräldrahem eller min släkt när jag växte upp, och detta var inte för att de var nykterister, utan det bara var så. Svagdricka och öl var dryckerna.
Inte heller hade vi någon alkohol vid julmåltiderna när jag var gift, och inte har jag haft det senare heller.
Å andra sidan så är ju trakasserier och misshandel inte enbart kopplade till alkoholmissbruk. Det finns ju människor som kan vara hur otrevliga och våldsamma som helst helt utan alkohol. Sådana, ska man naturligtvis koppla bort från sitt liv, om detta är möjligt.
Idag vilar jag. Igår var jag i Skåne och firade en trevlig julafton först med sonen och sonhustrun och senare med min bror och hans familj. Men jag vill numera helst-när det är möjligt- sova i egen säng! Så det blev ca 32 mils körning, men i bra väglag, även om jag inte gillar att köra i mörker.
God fortsättning på julen!
Han gillar tomtefilten!
fredag 20 december 2013
onsdag 18 december 2013
När bloggar urartar
När bloggar urartar på det sätt som Åke Bonniers blogg har gjort just nu, då kommentarsfältet fylls av i stort sett två personers kommentarer där de drar och sliter i andra för att få någon form av respons på sina egna, mer eller mindre märkliga funderingar, som inte har så mycket med det egentliga inlägget att göra, då bör man nog stänga ner kommentarsfältet. För då har bloggverksamheten gått helt överstyr! Möjligtvis skulle man samtidigt kunna rekommendera någon att söka hjälp på annat, till synes mera lämpligt, håll! Man behöver inte te sig tokig för att man är religiös!
Bloggvärldens distanslöshet
Det skrivs och sägs mycket om alla de kränkningar som många människor utsätts för i bloggvärlden. När man sitter vid tangentbordet utan att se eller känna den andre är det lätt att vräka ur sig vad som helst.
Men det är inte bara kränkningar som blir lätta. Också en annan typ av närgångenhet visar sig ibland.
Jag har just reagerat på närgångna frågor med religiöst innehåll på en blogg. Det var sådant man bara inte frågar en människa om, inte ens om man känner denne, vilket inte lär vara fallet. Jag skulle själv inte ställa de frågorna fastän jag känner personen de ställdes till mycket väl. Något måste man väl få ha för sig själv, människor kan väl inte kliva in med opassande frågor i ens liv för att man råkar skriva på samma blogg.
Detta påminner mig om när min, ytterst distingerade, äldre far låg på sjukhuset och en hejig ung kvinnlig vårdare kom in och hojtade
"Hej Erik, hur har du det idag?" Min far hade bara legat där någon dag och hade absolut inte en liknande jargong i umgänget med folk.
Ibland tror jag att det var ett stort fel att införa du-reformen i landet. Säkert hade vi bättre förstått att inte gå över gränsen i umgänget med varandra om vi hade niat.
Det finns saker som är passande, och så finns det saker som är opassande!
Så enkelt är det!
Men det är inte bara kränkningar som blir lätta. Också en annan typ av närgångenhet visar sig ibland.
Jag har just reagerat på närgångna frågor med religiöst innehåll på en blogg. Det var sådant man bara inte frågar en människa om, inte ens om man känner denne, vilket inte lär vara fallet. Jag skulle själv inte ställa de frågorna fastän jag känner personen de ställdes till mycket väl. Något måste man väl få ha för sig själv, människor kan väl inte kliva in med opassande frågor i ens liv för att man råkar skriva på samma blogg.
Detta påminner mig om när min, ytterst distingerade, äldre far låg på sjukhuset och en hejig ung kvinnlig vårdare kom in och hojtade
"Hej Erik, hur har du det idag?" Min far hade bara legat där någon dag och hade absolut inte en liknande jargong i umgänget med folk.
Ibland tror jag att det var ett stort fel att införa du-reformen i landet. Säkert hade vi bättre förstått att inte gå över gränsen i umgänget med varandra om vi hade niat.
Det finns saker som är passande, och så finns det saker som är opassande!
Så enkelt är det!
tisdag 17 december 2013
Vilken lära står Svenska kyrkans biskopar för?
Det har varit många frågetecken kring valet av den nya ärkebiskopen. Det borde kanske ha varit ännu flera om den som sitter nu! Tycker jag.
Men i allt detta har då åtminstone biskop Åke Bonnier gått ut och hållit räfst och rättarting med de motsträviga och kallat dem för trospoliser, vilket väckt stor kritik- så klart!
Numera härjar alltså en anhängare till ACIM, någon lära som jag inte känner till, på hans blogg. Det får den göra. Däremot är jag tydligen censurerad idag. Jag är kanske inte kristen nog för Åke Bonnier? Eller inte irrlärig nog.
Det är mycket som har skrivits på den bloggen alltifrån ett konstigt surrande om polyamorösa förhållanden till annat.
Vore det inte på sin plats att vissa biskopar steg ut från sin vanliga, trånga miljö, bort från sina nedärvda roller och gick ut i den verklighet som vi andra lever i ett tag för att få lite perspektiv på livet på ett sätt som man garanterat inte kan få i deras skyddade verkstäder.
Då hade de kanske också insett att toleransen har en gräns! Och försökt att dra de rätta gränsdragningarna och inte låta hysterin och eventuella neuroser (vad ska man tro?) flöda alltför fritt på sina bloggar.
Och varför är han så rädd för kritik? Den kanske bara är toppen av ett isberg?
Men i allt detta har då åtminstone biskop Åke Bonnier gått ut och hållit räfst och rättarting med de motsträviga och kallat dem för trospoliser, vilket väckt stor kritik- så klart!
Numera härjar alltså en anhängare till ACIM, någon lära som jag inte känner till, på hans blogg. Det får den göra. Däremot är jag tydligen censurerad idag. Jag är kanske inte kristen nog för Åke Bonnier? Eller inte irrlärig nog.
Det är mycket som har skrivits på den bloggen alltifrån ett konstigt surrande om polyamorösa förhållanden till annat.
Vore det inte på sin plats att vissa biskopar steg ut från sin vanliga, trånga miljö, bort från sina nedärvda roller och gick ut i den verklighet som vi andra lever i ett tag för att få lite perspektiv på livet på ett sätt som man garanterat inte kan få i deras skyddade verkstäder.
Då hade de kanske också insett att toleransen har en gräns! Och försökt att dra de rätta gränsdragningarna och inte låta hysterin och eventuella neuroser (vad ska man tro?) flöda alltför fritt på sina bloggar.
Och varför är han så rädd för kritik? Den kanske bara är toppen av ett isberg?
Slickande ryggkliare
Tänk om vi skulle förbjuda ordet "fin, fint" i kyrkliga sammanhang!
Vad skulle då hända med den där innegruppen som ständigt försöker överglänsa varandra i vem som är finast i sina tankar och vem som uttrycker sig finast. Och som hela tiden talar om för varandra vilka fina tankar den andre har.
Jag blir så trött på denna borgerliga fernissa, som man kan befara mest består av vackra ord. För när det sedan gäller, när det gäller att lyssna och försöka ta in vad människor säger till dem, då slår de bakut, för vad de egentligen vill är ju att vara just fina, hedervärda, toleranta- men inte mot dem som inte tolererar allt de säger/skriver.
Samtidigt med denna önskan att vara så tolerant verkar det finnas en total omedvetenhet om vad man faktiskt bör stoppa.
Åke Bonniers blogg har sedan en tid tillbaka en total ockupation av någon som skriver för ACIM. Jag måste erkänna att jag inte har orkat läsa så mycket av det skrivna, som jag mest ser som halvt hysteriskt dravel. Men det är väl klart att detta inte har något med kristendom att göra.
Varför stoppar man inte sådant? Men försöker stoppa oss som framför relevanta och kritiska synpunkter mot Svenska kyrkan och utvecklingen där?
Det här påminner mig om 1970-talets fria barnuppfostran där ungarna ibland for runt som galningar och skrek (inte mina för det hade jag aldrig orkat med!) och fick bära sig åt hur som helst för om man tillrättavisade dem, så trodde man att de skulle få komplex för livet!
Pendeln slår åt fel håll ibland!
Panta rei! Allt flyter! Åt alla håll och kanter.
Är detta en kyrka som man ska hitta en stadga i?
Den ter sig ju närmast löjlig i den här utformningen!
Vad skulle då hända med den där innegruppen som ständigt försöker överglänsa varandra i vem som är finast i sina tankar och vem som uttrycker sig finast. Och som hela tiden talar om för varandra vilka fina tankar den andre har.
Jag blir så trött på denna borgerliga fernissa, som man kan befara mest består av vackra ord. För när det sedan gäller, när det gäller att lyssna och försöka ta in vad människor säger till dem, då slår de bakut, för vad de egentligen vill är ju att vara just fina, hedervärda, toleranta- men inte mot dem som inte tolererar allt de säger/skriver.
Samtidigt med denna önskan att vara så tolerant verkar det finnas en total omedvetenhet om vad man faktiskt bör stoppa.
Åke Bonniers blogg har sedan en tid tillbaka en total ockupation av någon som skriver för ACIM. Jag måste erkänna att jag inte har orkat läsa så mycket av det skrivna, som jag mest ser som halvt hysteriskt dravel. Men det är väl klart att detta inte har något med kristendom att göra.
Varför stoppar man inte sådant? Men försöker stoppa oss som framför relevanta och kritiska synpunkter mot Svenska kyrkan och utvecklingen där?
Det här påminner mig om 1970-talets fria barnuppfostran där ungarna ibland for runt som galningar och skrek (inte mina för det hade jag aldrig orkat med!) och fick bära sig åt hur som helst för om man tillrättavisade dem, så trodde man att de skulle få komplex för livet!
Pendeln slår åt fel håll ibland!
Panta rei! Allt flyter! Åt alla håll och kanter.
Är detta en kyrka som man ska hitta en stadga i?
Den ter sig ju närmast löjlig i den här utformningen!
söndag 15 december 2013
Var är de nu och vilka var de?
Det är flera år sedan jag började blogga dagligen. Först bloggade jag på Metrobloggen, som det sedan, 2011, sades skulle läggas ner varför jag bytte plats för bloggarna. Nu blev den kvar, men jag är kvar här.
Idag var jag inne och tittade på den gamla bloggen lite grand. Då mindes jag människor som hade kommenterat och vars bloggar jag hade läst, för på den tiden läste jag fler bloggar än jag gör idag.
Vad blev det av dem? Vilka var de? Vad gör de nu? Finns de kvar i bloggvärlden?
Ibland korsar människor vår väg, gör avtryck, och vi går vidare för att aldrig mera mötas på något som helst sätt. Vi vet aldrig vad som kommer att hända framöver när vi får kontakt med en för oss ny människa.
Idag var jag inne och tittade på den gamla bloggen lite grand. Då mindes jag människor som hade kommenterat och vars bloggar jag hade läst, för på den tiden läste jag fler bloggar än jag gör idag.
Vad blev det av dem? Vilka var de? Vad gör de nu? Finns de kvar i bloggvärlden?
Ibland korsar människor vår väg, gör avtryck, och vi går vidare för att aldrig mera mötas på något som helst sätt. Vi vet aldrig vad som kommer att hända framöver när vi får kontakt med en för oss ny människa.
Men, hur vore det utan Svenska kyrkan?
Ni som läser min blogg regelbundet kan knappast ha undvikit att notera att jag många gånger är starkt kritisk till Svenska kyrkan.
Detta har jag också dragit konsekvenserna av och varit ur två gånger, men gått in i kyrkan igen. Andra gången jag gick ur var när den nuvarande ärkebiskopen, dåvarande biskopen i Växjö stift, blev ärkebiskop. Detta var för starkt för mig med mina erfarenheter från min tid som rektor med biskopen i Växjö stift som min ordförande den största delen av min tjänstgöringstid.
De bittra erfarenheter och de besvikelser jag har fått genom kyrkan är större än på något annat ställe jag har varit. 6,5 års anställning inom Växjö stift. Och så många år som kyrkopolitiker.
Nu har jag varit borta från kyrkopolitiken sedan slutet av 1990-talet. Svenska kyrkan är numera skild från staten.
Vid kyrkovalet i september gick en partikamrat och jag ut i egen opolitisk nomineringsgrupp och fick en ordinarie och en ersättarplats i kyrkofullmäktige.
Men längre än så kommer vi ju inte, för Svenska kyrkan är fortfarande politikerstyrd till största delen. Det är Socialdemokraterna och Centern som styr och ställer.
Vad gör då att jag är så negativ till Svenska kyrkan ibland? Jo, jag har inte på andra ställen stött på så mycket mobbning, utfrysning, baktaleri, nedvärderingar, falskspel och framförallt så stor tystnad som inom Svenska kyrkan. Miljön kan vara fruktansvärd, det kan många anställda, eller före detta anställda, intyga.
Vi kan ju bara se på de senaste årens trend att slänga ut kyrkans tjänare på löpande band. Förbrukad! Passar inte längre! Och så får de gå med en påse pengar och en sårig själ. Det senare skiter beslutsfattarna i, rent ut sagt. Detta är kyrklig etik!
Själv hade jag tur (kombinerad med hårt arbete) efter mitt uttåg och utlösning från rektorstjänsten inom Växjö stift. Jag lyckades skaffa mig ny inkomst och fick många nya möjligheter. Alla är säkert inte i den lyckliga sitsen.
Varför går man då in i kyrkan igen när man en gång har lämnat den? Jag tror att man kan jämföra detta fenomen med hur man ibland gör i förhållanden där man har misshandlats på ett eller annat sätt. Misshandel är, som bekant, mycket mer än slag!
Man återvänder gång på gång, för man hoppas att man har missuppfattat, eller man hoppas att man ska hitta en ny situation den här gången. Det gör man sällan. Och kyrkan är också som den är med inbördes split och splittring.
Fast jag tänker ändå
Hur skulle det vara om kyrkan inte fanns?
Det är inget jag skulle vilja vara med om.
Fastän Gud säkert finns - trots kyrkan!
Detta har jag också dragit konsekvenserna av och varit ur två gånger, men gått in i kyrkan igen. Andra gången jag gick ur var när den nuvarande ärkebiskopen, dåvarande biskopen i Växjö stift, blev ärkebiskop. Detta var för starkt för mig med mina erfarenheter från min tid som rektor med biskopen i Växjö stift som min ordförande den största delen av min tjänstgöringstid.
De bittra erfarenheter och de besvikelser jag har fått genom kyrkan är större än på något annat ställe jag har varit. 6,5 års anställning inom Växjö stift. Och så många år som kyrkopolitiker.
Nu har jag varit borta från kyrkopolitiken sedan slutet av 1990-talet. Svenska kyrkan är numera skild från staten.
Vid kyrkovalet i september gick en partikamrat och jag ut i egen opolitisk nomineringsgrupp och fick en ordinarie och en ersättarplats i kyrkofullmäktige.
Men längre än så kommer vi ju inte, för Svenska kyrkan är fortfarande politikerstyrd till största delen. Det är Socialdemokraterna och Centern som styr och ställer.
Vad gör då att jag är så negativ till Svenska kyrkan ibland? Jo, jag har inte på andra ställen stött på så mycket mobbning, utfrysning, baktaleri, nedvärderingar, falskspel och framförallt så stor tystnad som inom Svenska kyrkan. Miljön kan vara fruktansvärd, det kan många anställda, eller före detta anställda, intyga.
Vi kan ju bara se på de senaste årens trend att slänga ut kyrkans tjänare på löpande band. Förbrukad! Passar inte längre! Och så får de gå med en påse pengar och en sårig själ. Det senare skiter beslutsfattarna i, rent ut sagt. Detta är kyrklig etik!
Själv hade jag tur (kombinerad med hårt arbete) efter mitt uttåg och utlösning från rektorstjänsten inom Växjö stift. Jag lyckades skaffa mig ny inkomst och fick många nya möjligheter. Alla är säkert inte i den lyckliga sitsen.
Varför går man då in i kyrkan igen när man en gång har lämnat den? Jag tror att man kan jämföra detta fenomen med hur man ibland gör i förhållanden där man har misshandlats på ett eller annat sätt. Misshandel är, som bekant, mycket mer än slag!
Man återvänder gång på gång, för man hoppas att man har missuppfattat, eller man hoppas att man ska hitta en ny situation den här gången. Det gör man sällan. Och kyrkan är också som den är med inbördes split och splittring.
Fast jag tänker ändå
Hur skulle det vara om kyrkan inte fanns?
Det är inget jag skulle vilja vara med om.
Fastän Gud säkert finns - trots kyrkan!
St Petri kyrka i Malmö, dopskålen. I den här kyrkan döptes jag.
lördag 14 december 2013
Ljusets bärare
Olika människor har olika påverkan på oss, eller hur? På samma sätt har nyheter, filmer och musik inflytande över vår sinnesstämning.
Hur pass viktigt är det att vi matas med ljus i stället för med mörker?
Själv tror jag att man måste lyfta fram missförhållanden för att kunna få en ändring på dem. Men man ska inte drunkna i dem! Vi måste få uppleva kärleksfulla handlingar, musik som lyfter och positiva nyheter för att själva kunna bära ljuset vidare. Ge varandra glädje och kärlek!
Därför är våra relationer viktiga. Tvingas vi av en eller annan anledning kvar i kärlekslösa relationer är risken stor att vi själva blir bittra och bärare av hat och agg. I fängelser tror jag inte att människor växer!
Hur pass viktigt är det att vi matas med ljus i stället för med mörker?
Själv tror jag att man måste lyfta fram missförhållanden för att kunna få en ändring på dem. Men man ska inte drunkna i dem! Vi måste få uppleva kärleksfulla handlingar, musik som lyfter och positiva nyheter för att själva kunna bära ljuset vidare. Ge varandra glädje och kärlek!
Därför är våra relationer viktiga. Tvingas vi av en eller annan anledning kvar i kärlekslösa relationer är risken stor att vi själva blir bittra och bärare av hat och agg. I fängelser tror jag inte att människor växer!
Ett av mina ljus!
fredag 13 december 2013
Tänk om....
Expressens reportrar skulle gå in och avslöja de anonyma kommentatorerna på Dagbloggen! Då, misstänker jag, att det skulle bli riktigt roligt i vissa läger!!! Och visst skulle det väl vara härligt om man stack hål på en och annan där.... På tiden dessutom!
torsdag 12 december 2013
Hur nära är vi en STASI-miljö?
Visst tycker väl de flesta av oss att de spaningar från FRA:s håll som har uppdagats är otäcka.
Men samtidigt är de ju helt i linje med vad som händer i vårt samhälle idag. Vi människor är oerhört påpassade så att vi inte yttrar något för oss opassande eller skriver något som inte passar in i de roller vi har. Det är inte bara inom SD som detta får konsekvenser. Frågan är hur länge det har varit så. Vi har kanske inte märkt vart vi är på väg.
Jag menar inte att man obehindrat ska ha rätten att vräka ur sig vad som helst om vem som helst, men den trend av ofrihet som nu breder ut sig är en fara för demokratin.
Snart är vi väl till och med där, som det lär ha varit under STASI:s regim, att anhöriga anger varandra för felaktiga åsikter.
Och då är vi riktigt, riktigt illa ute, för kan människor inte ens lita på de närmaste, då har tryggheten i samhället totalt försvunnit!
Visst måste det väl ha varit alldeles förskräckligt hemskt när de allra närmaste gick och angav sina nära och kära för att de ansåg att de hade för regimen fel åsikter. Kan man tänka sig något värre?
Men samtidigt är de ju helt i linje med vad som händer i vårt samhälle idag. Vi människor är oerhört påpassade så att vi inte yttrar något för oss opassande eller skriver något som inte passar in i de roller vi har. Det är inte bara inom SD som detta får konsekvenser. Frågan är hur länge det har varit så. Vi har kanske inte märkt vart vi är på väg.
Jag menar inte att man obehindrat ska ha rätten att vräka ur sig vad som helst om vem som helst, men den trend av ofrihet som nu breder ut sig är en fara för demokratin.
Snart är vi väl till och med där, som det lär ha varit under STASI:s regim, att anhöriga anger varandra för felaktiga åsikter.
Och då är vi riktigt, riktigt illa ute, för kan människor inte ens lita på de närmaste, då har tryggheten i samhället totalt försvunnit!
Visst måste det väl ha varit alldeles förskräckligt hemskt när de allra närmaste gick och angav sina nära och kära för att de ansåg att de hade för regimen fel åsikter. Kan man tänka sig något värre?
söndag 8 december 2013
Gör bloggpaus
Som jag har skrivit flera gånger gör mina besökare på bloggen mig ytterst fundersam.
Idag visade statistiken 198 besökare av vilka 108 på Malaysia!!!
Jag lägger av ett tag för jag tycker att detta är alltför konstigt.
För det mesta är det besökare i USA och i Ryssland som är många.
Har någon av er läsare någon förklaring?
Idag visade statistiken 198 besökare av vilka 108 på Malaysia!!!
Jag lägger av ett tag för jag tycker att detta är alltför konstigt.
För det mesta är det besökare i USA och i Ryssland som är många.
Har någon av er läsare någon förklaring?
När livet går förbi
Det snöar här också nu. Jag har lagt över framrutan på bilen och tagit fram snöskyffel och borste från förrådet. Klokt nog har jag aldrig gjort om det stora förrådet till garage, för då hade jag haft en mycket lång väg att skotta snö på. Förrådet ligger längre in i trädgården. Nu ställer jag bilen så nära jag kan mot gatan för att slippa skotta så långt.
Jag har naturligtvis svårt att släppa tankarna på de vänner som redan är borta och på deras tid i livet. Ibland ska vi göra saker sedan, men så kommer det aldrig ett sedan. Min vän i Stockholm skulle köpa ett hus på landet och renovera när han hade blivit pensionär. Det gjorde han aldrig. Han ledde datakurser några år, men de sista åren verkade det inte som om han gjorde så mycket. Fast jag hade mycket sporadisk kontakt med honom under den tiden, så jag vet inte säkert vad han gjorde.
Plötsligt blir ju saker för sena, tiden har gått, och det finns inte längre möjlighet att göra det man hade tänkt sig.
Jag känner själv hur det blir mer och mer obekvämt att resa iväg. Och hur saker som jag förr gjorde lekande lätt kan oroa mig.
Ändå är jag rätt nöjd med min pensionärstillvaro. Jag lyckades ju faktiskt skaffa en ny sysselsättning med guidningen, jag har läst flera språkkurser vid universitetet; franska, några kurser i tyska och grundkursen i latin. Efter guideutbildningen har jag jobbat i fyra säsonger som guide, och jag målar akvarell och har gått kalligrafikurs. Jo, jag kan vara rätt nöjd, så länge jag är frisk- eller tror mig vara frisk.
Relationerna är alltid mitt dilemma. Det känns hela tiden som om jag måste komma loss för att kunna göra det jag helst vill göra.
Någon relation, som jag tror borde ha blivit, blev aldrig. Men den hade kanske ändå inte blivit så bra...
När är det rätt tid och när är saker för tidiga eller för sena? Vem vet?
En del människor kastar sig ut i nya saker. Andra sitter kvar i den rangliga båten, som hela tiden tar in vatten, och hoppas att hålen ska tätas. De vet att de bör lämna skutan, men har varken modet eller orken att göra det.
Akvarellmålning av mig.
Jag har naturligtvis svårt att släppa tankarna på de vänner som redan är borta och på deras tid i livet. Ibland ska vi göra saker sedan, men så kommer det aldrig ett sedan. Min vän i Stockholm skulle köpa ett hus på landet och renovera när han hade blivit pensionär. Det gjorde han aldrig. Han ledde datakurser några år, men de sista åren verkade det inte som om han gjorde så mycket. Fast jag hade mycket sporadisk kontakt med honom under den tiden, så jag vet inte säkert vad han gjorde.
Plötsligt blir ju saker för sena, tiden har gått, och det finns inte längre möjlighet att göra det man hade tänkt sig.
Jag känner själv hur det blir mer och mer obekvämt att resa iväg. Och hur saker som jag förr gjorde lekande lätt kan oroa mig.
Ändå är jag rätt nöjd med min pensionärstillvaro. Jag lyckades ju faktiskt skaffa en ny sysselsättning med guidningen, jag har läst flera språkkurser vid universitetet; franska, några kurser i tyska och grundkursen i latin. Efter guideutbildningen har jag jobbat i fyra säsonger som guide, och jag målar akvarell och har gått kalligrafikurs. Jo, jag kan vara rätt nöjd, så länge jag är frisk- eller tror mig vara frisk.
Relationerna är alltid mitt dilemma. Det känns hela tiden som om jag måste komma loss för att kunna göra det jag helst vill göra.
Någon relation, som jag tror borde ha blivit, blev aldrig. Men den hade kanske ändå inte blivit så bra...
När är det rätt tid och när är saker för tidiga eller för sena? Vem vet?
En del människor kastar sig ut i nya saker. Andra sitter kvar i den rangliga båten, som hela tiden tar in vatten, och hoppas att hålen ska tätas. De vet att de bör lämna skutan, men har varken modet eller orken att göra det.
lördag 7 december 2013
Döden gör mig vilsen
Jag tror inte att jag är rädd för min egen död. Det känns inte så. Men däremot är jag rädd för anhörigas och vänners eventuella död före min.
Mina tårar frös för många år sedan. Det blir någon sorts stumhet inom mig när döden drabbar. Som nu, när jag har fått veta att en människa som stod mig nära i många, många år är borta.
Jag känner mig vilsen. Är det bara aska som är kvar? Eller vad händer? Visst tror jag på en form av evigt liv som vi uppgår i, men det är inte den traditionella kristna tron på uppståndelse och yttersta domen. Domen tror jag att vi får i detta livet, här och nu, även för förfädernas illgärningar.
Den där konstiga känslan av förvirring. Någon jag kände, någon jag har varit nära, någon jag kunde ringa till och prata med finns inte mer. Det blir så påtagligt med kroppar som man har haft nära när de försvinner.
En del människor har bara haft en partner, fast de är nog inte så många nu för tiden ändå. Då har de bara en kropp att sörja på det sättet.
Visste han att han skulle dö? Tänkte han på mig som han inte fick ringa till? Ville han ringa mig? Eller kom döden mera plötsligt?
Vad jag önskar att jag hade varit vid hans sida en sista gång.
Fanns det någon där? Eller dog han i sin ensamhet?
Hur kan en kropp som man har älskat och känt, som har varit varm och gett ömhet förvandlas till aska?
Jag får sörja med orden för man kan inte sörja med frusna tårar.
En dag ska jag följa vår långa tid tillsammans i mina summariska dagboksanteckningar. Kanske ger detta en sorts avslut, det avslut som vår kontakt aldrig fick.
Vi vet aldrig när vi ser varandra för sista gången. Men ibland minns vi den gången, precis som vi på något konstigt sätt kan minnas de första sekunderna i det allra första mötet hos någon som vi sedan har blivit förälskade i.
Jag hade så många gånger tänkt att det kanske var den sista gången vi sågs när jag lämnade honom i Stockholm, men inte den gången när det verkligen var den sista gången. Då tänkte jag inte så.
Mina tårar frös för många år sedan. Det blir någon sorts stumhet inom mig när döden drabbar. Som nu, när jag har fått veta att en människa som stod mig nära i många, många år är borta.
Jag känner mig vilsen. Är det bara aska som är kvar? Eller vad händer? Visst tror jag på en form av evigt liv som vi uppgår i, men det är inte den traditionella kristna tron på uppståndelse och yttersta domen. Domen tror jag att vi får i detta livet, här och nu, även för förfädernas illgärningar.
Den där konstiga känslan av förvirring. Någon jag kände, någon jag har varit nära, någon jag kunde ringa till och prata med finns inte mer. Det blir så påtagligt med kroppar som man har haft nära när de försvinner.
En del människor har bara haft en partner, fast de är nog inte så många nu för tiden ändå. Då har de bara en kropp att sörja på det sättet.
Visste han att han skulle dö? Tänkte han på mig som han inte fick ringa till? Ville han ringa mig? Eller kom döden mera plötsligt?
Vad jag önskar att jag hade varit vid hans sida en sista gång.
Fanns det någon där? Eller dog han i sin ensamhet?
Hur kan en kropp som man har älskat och känt, som har varit varm och gett ömhet förvandlas till aska?
Jag får sörja med orden för man kan inte sörja med frusna tårar.
En dag ska jag följa vår långa tid tillsammans i mina summariska dagboksanteckningar. Kanske ger detta en sorts avslut, det avslut som vår kontakt aldrig fick.
Vi vet aldrig när vi ser varandra för sista gången. Men ibland minns vi den gången, precis som vi på något konstigt sätt kan minnas de första sekunderna i det allra första mötet hos någon som vi sedan har blivit förälskade i.
Jag hade så många gånger tänkt att det kanske var den sista gången vi sågs när jag lämnade honom i Stockholm, men inte den gången när det verkligen var den sista gången. Då tänkte jag inte så.
fredag 6 december 2013
Envisa tockar..
Ja, jag är förvisso förföljd av dessa envisa tockar i mina drömmar om jag slumrar till på eftermiddagen. Förmodligen beror det på att jag mår så illa när jag läser vissa bloggar...
Nu var drömmen i två delar.
I den första såg jag en stor församling med tockar och en del hönor som tydligen skulle besluta något. Men när ordföranden, en äldre tocke, skulle börja tala reste sig en annan gammal tocke som satt bland de församlade och skrek
- Det är fel! Det är fel! Det skulle ha varit JAG som satt där framme.
Alla vände sig förvånade om och tittade på tocken som såg helt vild ut.
Lokalen hade stora glasfönster- i min dröm- och utanför ett fönster stod en grupp tockar och en och annan höna och hade plakat i händerna om att de ville ha den skrikande tocken som ordförande, och sedan började de banka och hojta att det var fel, fel, fel...
Men plötsligt var jag på en annan plats. Nu verkade det som om stortocken var hemma igen, och han kom rusande från brevlådan och hade slitit upp ett kuvert och skrek
- Jag är anmäld, hör ni, anmäld....
Och hans unga höna kom ut och försökte lugna honom, men han for runt och hojtade och gapade.
- Får jag inte tro att storhönan kan ha varit spion? Får jag inte tro att hon har en falsk professorstitel? Får jag inte tycka att det borde ha varit JAG, bara JAG som blev den högsta tocken i landet?
Nu hade plötsligt en hel hög tockar - och en och annan höna- samlats vid grinden och alla hojtade och vrålade
- Det booorde ha varit du! Du är såååå klok! Sååå klok!
Men så hände något märkligt i drömmen.
Plötsligt höjde en tocke rösten och sade.
- Hörde ni inte? Han är anmäld...
- Anmäld, sade en annan, anmäld....
Och sakta började den här tocken att gå baklänges längre och längre bort från de andra, och efter honom följde den ene efter den andre mumlande "Anmäld, kanske blir han dömd också..." och till slut var det ett sorl som steg högre och högre "Anmäld, kanske blir han dömd också..."
Sakta vandrade de bort... Alla de kloka anhängarna. Och där stod stortocken alldeles ensam och skärrad och viftade med sitt brev...
Då vaknade jag med ett ryck! Så förfärligt kan väl saker inte sluta ändå? Eller kan de det? Vad är det man säger om motgångar och vänner?
Nu var drömmen i två delar.
I den första såg jag en stor församling med tockar och en del hönor som tydligen skulle besluta något. Men när ordföranden, en äldre tocke, skulle börja tala reste sig en annan gammal tocke som satt bland de församlade och skrek
- Det är fel! Det är fel! Det skulle ha varit JAG som satt där framme.
Alla vände sig förvånade om och tittade på tocken som såg helt vild ut.
Lokalen hade stora glasfönster- i min dröm- och utanför ett fönster stod en grupp tockar och en och annan höna och hade plakat i händerna om att de ville ha den skrikande tocken som ordförande, och sedan började de banka och hojta att det var fel, fel, fel...
Men plötsligt var jag på en annan plats. Nu verkade det som om stortocken var hemma igen, och han kom rusande från brevlådan och hade slitit upp ett kuvert och skrek
- Jag är anmäld, hör ni, anmäld....
Och hans unga höna kom ut och försökte lugna honom, men han for runt och hojtade och gapade.
- Får jag inte tro att storhönan kan ha varit spion? Får jag inte tro att hon har en falsk professorstitel? Får jag inte tycka att det borde ha varit JAG, bara JAG som blev den högsta tocken i landet?
Nu hade plötsligt en hel hög tockar - och en och annan höna- samlats vid grinden och alla hojtade och vrålade
- Det booorde ha varit du! Du är såååå klok! Sååå klok!
Men så hände något märkligt i drömmen.
Plötsligt höjde en tocke rösten och sade.
- Hörde ni inte? Han är anmäld...
- Anmäld, sade en annan, anmäld....
Och sakta började den här tocken att gå baklänges längre och längre bort från de andra, och efter honom följde den ene efter den andre mumlande "Anmäld, kanske blir han dömd också..." och till slut var det ett sorl som steg högre och högre "Anmäld, kanske blir han dömd också..."
Sakta vandrade de bort... Alla de kloka anhängarna. Och där stod stortocken alldeles ensam och skärrad och viftade med sitt brev...
Då vaknade jag med ett ryck! Så förfärligt kan väl saker inte sluta ändå? Eller kan de det? Vad är det man säger om motgångar och vänner?
De här ska vi se upp med!
En del människor borde ha människoförbud, precis som det finns folk som har djurförbud. Kolla den här listan! Och se upp med vem du umgås! Observera att psykopater inte behöver vara brottslingar! (Siffrorna kom fel vid kopiering)
Kännetecken på en psykopat enligt Hares checklista:
Munvig och charmig
Ständigt behov av spänning och nya impulser
- Bristande ansvar för egna handlingar
- Mytomani, ljuger lätt och trovärdigt
- Svekfull och manipulativ
- Egocentrisk och grandios
- Saknar helt ånger och skuldkänslor
- Empatistörning (dålig inlevelseförmåga)
- Parasiterande livsstil/lever genom andra
- Bristande kontroll över beteendet, lättväckt aggressivitet
- Promiskuöst och egoistiskt sexualliv
- Tidiga beteendeproblem (före tolv års ålder)
- Kortsiktigt agerande, bristande långsiktig planering
- Impulsivitet
- Flackt känsloliv
- Frekventa äktenskap och samboförhållanden
- Ansvarslöst föräldraskap
- Ungdomskriminalitet (före 15 års ålder)
- Nya kriminella handlingar under permission
- Flera typer av lagbrott bland de följande tio: inbrott, rån, narkotika, olaga frihetsberövande, mord eller mordförsök, olaga vapeninnehav, sexualbrott, grov oaktsamhet, bedrägeri, rymning från fångvårdsanstalt
Trevlig helg
Jag funderar fortfarande över de märkliga placeringarna på mina bloggläsare.
Varför så många i USA och Ryssland?
Trevlig helg!
Varför så många i USA och Ryssland?
Trevlig helg!
torsdag 5 december 2013
Kul att vara elak?
En del människor, de som tillhör Dagbloggens fan club, verkar tycka att det är otroligt roligt när människor är elaka.
Det är precis så mobbning i skolorna går till .
- Vi skojar bara! säger ofta mobbarna.
Det konstiga är naturligtvis inte att Dagbloggens innehavare äntligen har blivit anmäld till Domkapitlet, utan att blogginnehavaren inte har blivit anmäld mycket förr.
Tänk er scenariot att det hade varit en anställd i ett privat företag som hade hållit på att trakassera och kritisera den tillkommande chefen - för att nu bara ta det senaste exemplet- på det sätt som har skett. Eller som hade jagat en överordnad, som skedde med förre biskopen i Växjö stift. Det hade aldrig gått utan repressalier, förmodligen en uppsägning från jobbet. Men Svenska kyrkans präster är kanske inte så väl förankrade i verkligheten att de kan se den parallellen?
Vad säger andra medlemmar i Svenska kyrkan om det här?
Jag satt och pratade om ärkebiskopsvalet med en kvinna häromkvällen. Hon undrade hur det var möjligt för D.S. att få hålla på som han gör . Och hur "en sådan som han" kan kalla sig kristen. Det är ju i den stilen pratet går! Förstår man det i Domkapitlet i Växjö?
Nu tror jag inte att nuvarande biskopen i Växjö har modet att göra något åt missförhållandena. Om jag ska vara elak undrar jag (min mycket personliga åsikt) om inte den egenheten bidrog till det biskopsvalet. Prästerna i Växjö stift lär nog inte vilja ha någon med större pondus som ämbetsinnehavare på biskopsstolen.
Men det var väl synd att inte den präst, som av fan cluben sägs vara så populär, blev vald vid senaste biskopsvalet! Han var ju faktiskt med bland kandidaterna! Stödet är kanske inte så stort när det väl gäller!?
Det är precis så mobbning i skolorna går till .
- Vi skojar bara! säger ofta mobbarna.
Det konstiga är naturligtvis inte att Dagbloggens innehavare äntligen har blivit anmäld till Domkapitlet, utan att blogginnehavaren inte har blivit anmäld mycket förr.
Tänk er scenariot att det hade varit en anställd i ett privat företag som hade hållit på att trakassera och kritisera den tillkommande chefen - för att nu bara ta det senaste exemplet- på det sätt som har skett. Eller som hade jagat en överordnad, som skedde med förre biskopen i Växjö stift. Det hade aldrig gått utan repressalier, förmodligen en uppsägning från jobbet. Men Svenska kyrkans präster är kanske inte så väl förankrade i verkligheten att de kan se den parallellen?
Vad säger andra medlemmar i Svenska kyrkan om det här?
Jag satt och pratade om ärkebiskopsvalet med en kvinna häromkvällen. Hon undrade hur det var möjligt för D.S. att få hålla på som han gör . Och hur "en sådan som han" kan kalla sig kristen. Det är ju i den stilen pratet går! Förstår man det i Domkapitlet i Växjö?
Nu tror jag inte att nuvarande biskopen i Växjö har modet att göra något åt missförhållandena. Om jag ska vara elak undrar jag (min mycket personliga åsikt) om inte den egenheten bidrog till det biskopsvalet. Prästerna i Växjö stift lär nog inte vilja ha någon med större pondus som ämbetsinnehavare på biskopsstolen.
Men det var väl synd att inte den präst, som av fan cluben sägs vara så populär, blev vald vid senaste biskopsvalet! Han var ju faktiskt med bland kandidaterna! Stödet är kanske inte så stort när det väl gäller!?
Att gräva i minnet
Jag fick just en fråga om jag gör smycken. Plötsligt kom jag ihåg att jag faktiskt har ett par halssmycken som jag har gjort. Men var gjorde jag dem? Jag gick nog en kurs av något slag någon gång.
Det är vid sådana här tillfällen som jag känner mig lastgammal. Så mycket är glömt, och så mycket har passerat i livet.
En del saker kan med fördel glömmas, annat kan man gärna minnas.
Så har jag varit på mandatperiodens första kyrkofullmäktigemöte. Jag fick in och tjänstgöra, annars är jag ersättare. Vi är bara två personer i vår nomineringsgrupp. Tufft gjort att bilda en sådan, hörde jag någon säga. Men lite opraktiskt om man inte går i koalition på något sätt med andra, och det har vi inte gjort. Fast, faktiskt, har vi ytterligare en ersättarplats som vi inte har besatt för vi har inga fler på listan.
Annat var det att höra till Socialdemokraterna. Då växte uppdragen som gräs inom Svenska kyrkan! Fast när jag var med förr så var faktiskt inte Svenska kyrkan skild från staten. Det borde den ha varit idag, fast det kan man väl knappast påstå att det är...
Det är vid sådana här tillfällen som jag känner mig lastgammal. Så mycket är glömt, och så mycket har passerat i livet.
En del saker kan med fördel glömmas, annat kan man gärna minnas.
Så har jag varit på mandatperiodens första kyrkofullmäktigemöte. Jag fick in och tjänstgöra, annars är jag ersättare. Vi är bara två personer i vår nomineringsgrupp. Tufft gjort att bilda en sådan, hörde jag någon säga. Men lite opraktiskt om man inte går i koalition på något sätt med andra, och det har vi inte gjort. Fast, faktiskt, har vi ytterligare en ersättarplats som vi inte har besatt för vi har inga fler på listan.
Annat var det att höra till Socialdemokraterna. Då växte uppdragen som gräs inom Svenska kyrkan! Fast när jag var med förr så var faktiskt inte Svenska kyrkan skild från staten. Det borde den ha varit idag, fast det kan man väl knappast påstå att det är...
tisdag 3 december 2013
Slarvig hemsida, slarvig verksamhet?
Finns det någonting som ger sämre intryck än en dåligt skött hemsida, som inte är uppdaterad?
Detta ger ett förfärligt dåligt intryck av den verksamhet som hemsidan visar.
Man får en bestämd känsla av att hela verksamheten sköts med vänster hand och att man inte har saker under kontroll.
Eller hur?
Det finns nog anledning att tänka över om man har resurser att sköta en hemsida innan man skaffar en, för den kan vara till en nackdel i stället för att visa något lockande.
Detta ger ett förfärligt dåligt intryck av den verksamhet som hemsidan visar.
Man får en bestämd känsla av att hela verksamheten sköts med vänster hand och att man inte har saker under kontroll.
Eller hur?
Det finns nog anledning att tänka över om man har resurser att sköta en hemsida innan man skaffar en, för den kan vara till en nackdel i stället för att visa något lockande.
lördag 30 november 2013
Det otäcka näthatet
Visst blir man rädd när man idag läser om det näthat som vår nyvalda ärkebiskop utsätts för.
Fast man borde kanske inte vara förvånad, för när kända präster är ledare i trakasserierna, så är det ju inte konstigt om de får extra fart även i andra grupper. Och när det gäller prästerna så har det visst inte enbart handlat om teologiska frågor, utan det har också handlat om det tyska ursprunget. En präst är tydligen anmäld nu. Men det är väl inte så troligt att det domkapitlet vågar ta i den anmälan. De har ju sett genom fingrarna på hans offentliga uppträdande så länge. Och biskopen vet nog hur reaktionerna kan bli om det verkligen skulle bli några åtgärder.
Ofta varnas det för att man inte ska lägga ut för mycket om sig själv på nätet för att det kan falla tillbaka på en. Och idag finns det till och med uppgifter om att man kan se vilken personlighet vi har efter vad vi lägger ut på facebook och twitter. Ja, folk tror att de kan mycket ibland!
Själv kommenterar jag sällan på bloggar numera, för det finns bloggar som jag inte kan visa mig på utan att några sätter tänderna i mig, som om de hade legat i bakhåll hela tiden och väntat på ett tillfälle att få kritisera. Det ter sig så sjukt, så jag försöker bara hålla mig undan.
En del bloggar är dessutom slafsigt skötta genom att de inte är modererade, och blogginnehavaren ofta är borta och inte har möjlighet att ta bort kommentarer. Det vore kanske på sin plats att de höll lite koll på sina bloggar. Speciellt om de är offentliga personer. De borde ju veta att det finns en risk att bloggen blir en spelplan för psykiskt sjuka människor, kanske speciellt om den har religiös karaktär.
Fast man borde kanske inte vara förvånad, för när kända präster är ledare i trakasserierna, så är det ju inte konstigt om de får extra fart även i andra grupper. Och när det gäller prästerna så har det visst inte enbart handlat om teologiska frågor, utan det har också handlat om det tyska ursprunget. En präst är tydligen anmäld nu. Men det är väl inte så troligt att det domkapitlet vågar ta i den anmälan. De har ju sett genom fingrarna på hans offentliga uppträdande så länge. Och biskopen vet nog hur reaktionerna kan bli om det verkligen skulle bli några åtgärder.
Ofta varnas det för att man inte ska lägga ut för mycket om sig själv på nätet för att det kan falla tillbaka på en. Och idag finns det till och med uppgifter om att man kan se vilken personlighet vi har efter vad vi lägger ut på facebook och twitter. Ja, folk tror att de kan mycket ibland!
Själv kommenterar jag sällan på bloggar numera, för det finns bloggar som jag inte kan visa mig på utan att några sätter tänderna i mig, som om de hade legat i bakhåll hela tiden och väntat på ett tillfälle att få kritisera. Det ter sig så sjukt, så jag försöker bara hålla mig undan.
En del bloggar är dessutom slafsigt skötta genom att de inte är modererade, och blogginnehavaren ofta är borta och inte har möjlighet att ta bort kommentarer. Det vore kanske på sin plats att de höll lite koll på sina bloggar. Speciellt om de är offentliga personer. De borde ju veta att det finns en risk att bloggen blir en spelplan för psykiskt sjuka människor, kanske speciellt om den har religiös karaktär.
torsdag 28 november 2013
Ett av mina favoritställen
Ronneby Brunnspark hör till mina favoritställen. Det är fint där vid alla årstider. I veckan bjöd Lärarförbundet sina pensionerade lärare på julbord på Brunnsparkens Café och Restaurang. Rikligt och välsmakande! Rekommenderas! En trevlig tradition!
Inget gör mig så stolt...
som när jag lyckas fixa något tekniskt, som jag har gjort när jag alldeles på egen hand lyckades rätta till felet här på bloggen!
Och så lärde jag mig något nytt om kompatibilitet.
Idag har jag varit lite trött och så har jag ont i ett öra och hör dåligt. Tur att jag ska prata mest när jag ska guida.
Idag har läst klart om skurkar och hedersmän i Ronneby och det har visst alltid varit ett envist folk här! Envetna och påstridiga, gott gry. Så är man ju också en fjärdedel blekingska! För farmor kom från grannsocknen här fast hon flyttade härifrån till Danmark när hon var 22 år gammal.
I morgon får jag nog ta tag i adventsfönstren, för det brukar förpliktiga här i byn.
Och så lärde jag mig något nytt om kompatibilitet.
Idag har jag varit lite trött och så har jag ont i ett öra och hör dåligt. Tur att jag ska prata mest när jag ska guida.
Idag har läst klart om skurkar och hedersmän i Ronneby och det har visst alltid varit ett envist folk här! Envetna och påstridiga, gott gry. Så är man ju också en fjärdedel blekingska! För farmor kom från grannsocknen här fast hon flyttade härifrån till Danmark när hon var 22 år gammal.
I morgon får jag nog ta tag i adventsfönstren, för det brukar förpliktiga här i byn.
Alltför svår att förstå
Först vill jag meddela att något har hänt som gör att jag får indikationer på att webbläsaren inte stöder Blogger. Detta sedan den uppdaterades. Vet inte vad jag gör med det.
Blogger är svåra att komma till tals med när det är något fel, upplever jag.
Men det var inte det jag skulle skriva om utan om det rabalder KG Hammar har åstadkommit genom att skriva att Gud är en tankekonstruktion.
Idag förklarar han vidare i Kyrkans tidning, om detta nu blir bättre, för han är ju tveklöst svår.
Fast jag tror ändå att jag fattar budskapet. Gud är egentligen obegriplig för oss. För att tolka Gud beskriver vi honom i de ord och begrepp som finns tillgängliga för oss i den tid vi lever i.
Gud och Kristus får inte ses som enbart historiska i förfluten tid utan som närvarande här och nu i våra liv. Om vi koncentrerar oss på Kristus som en historisk person och bokstavstolkar de bibliska berättelserna om honom kanske vi missar det viktigaste nämligen hans fortlevande i vår tid.
Jag vet inte om detta är rätt eller fel, men kanske borde förre ärkebiskopen försöka vara lite mer begriplig för oss vanliga icke-teologer om han vill bli förstådd.
Och nu ska jag testa om detta går att publicera.
Blogger är svåra att komma till tals med när det är något fel, upplever jag.
Men det var inte det jag skulle skriva om utan om det rabalder KG Hammar har åstadkommit genom att skriva att Gud är en tankekonstruktion.
Idag förklarar han vidare i Kyrkans tidning, om detta nu blir bättre, för han är ju tveklöst svår.
Fast jag tror ändå att jag fattar budskapet. Gud är egentligen obegriplig för oss. För att tolka Gud beskriver vi honom i de ord och begrepp som finns tillgängliga för oss i den tid vi lever i.
Gud och Kristus får inte ses som enbart historiska i förfluten tid utan som närvarande här och nu i våra liv. Om vi koncentrerar oss på Kristus som en historisk person och bokstavstolkar de bibliska berättelserna om honom kanske vi missar det viktigaste nämligen hans fortlevande i vår tid.
Jag vet inte om detta är rätt eller fel, men kanske borde förre ärkebiskopen försöka vara lite mer begriplig för oss vanliga icke-teologer om han vill bli förstådd.
Och nu ska jag testa om detta går att publicera.
måndag 25 november 2013
De flesta jobben till utrikes födda
Idag har det avslöjats (nyheterna) att de allra flesta nya jobben sedan 2006 har gått till utrikes födda. Och det betyder inte att svenskfödda har blivit utan de jobben eller?
Nu ska vi väl ha hit resten av det syriska folket också på grund av en totalt ansvarslös invandringspolitik! Vad har fått politikerna här att besluta om PERMANENT uppehållstillstånd för dessa? Som enda land i Europa!? Är det Miljöpartiet som har varit i farten?
Bilden av Sverige har faktiskt ändrats totalt. Numera ser man inte heller några blondiner som programuppläsare i TV. Det har nog blivit fult att se svensk ut!
Så länge de andra partierna blundar för ansvarslösheten hos regeringen, så länge kommer Sverigedemokraterna att öka! Så klart!
Varför inte ta Migrationsverket som expert? Vad säger de som går på knäna och har svårt att hitta villiga kommuner som tar emot flyktingarna?
Men det finns naturligtvis folk som tjänar stora pengar på asylboendena! Dessa finns kanske till och med bland dem som sitter i regeringen?
Dessutom gynnar man människosmugglarna. Idag kunde vi höra att en illegal transport hit kostar ca 80 000 kronor.
Vad sysslar den svenska regeringen med?
Och ja, jag har lämnat mina förtroendeuppdrag i KD så jag anser mig nu kunna skriva fritt!
Nu ska vi väl ha hit resten av det syriska folket också på grund av en totalt ansvarslös invandringspolitik! Vad har fått politikerna här att besluta om PERMANENT uppehållstillstånd för dessa? Som enda land i Europa!? Är det Miljöpartiet som har varit i farten?
Bilden av Sverige har faktiskt ändrats totalt. Numera ser man inte heller några blondiner som programuppläsare i TV. Det har nog blivit fult att se svensk ut!
Så länge de andra partierna blundar för ansvarslösheten hos regeringen, så länge kommer Sverigedemokraterna att öka! Så klart!
Varför inte ta Migrationsverket som expert? Vad säger de som går på knäna och har svårt att hitta villiga kommuner som tar emot flyktingarna?
Men det finns naturligtvis folk som tjänar stora pengar på asylboendena! Dessa finns kanske till och med bland dem som sitter i regeringen?
Dessutom gynnar man människosmugglarna. Idag kunde vi höra att en illegal transport hit kostar ca 80 000 kronor.
Vad sysslar den svenska regeringen med?
Och ja, jag har lämnat mina förtroendeuppdrag i KD så jag anser mig nu kunna skriva fritt!
söndag 24 november 2013
lördag 23 november 2013
fredag 22 november 2013
Men hur blev det så här?
Jag beundrar människor som är så där jämna. De läser en tidning, lägger samman den och lägger den på en plats där tidningar alltid ligger. Och så är liksom hela deras liv.
Mitt är mera en berg-och dalbana. Ibland undrar jag hur jag har hamnat där jag är, för det finns ju en väg dit.
Plötsligt, känns det som, har det blivit jätterörigt med grejer runt mig, och plötsligt, tycker jag, har jag gått upp en massa kilon. Hur blev det så? Livet är på något sätt en växling mellan lite bohemiskt slappande och en hård kamp för att återfå kontrollen.
Som tur är har jag dock kontroll över vissa saker. Ekonomin till exempel. Den har jag under kontroll. Och spelandet, aldrig en lott extra eller en rad spel extra, samma summa varje månad. Annars tror jag att det är farligt att spela. Ja, sedan dricker jag aldrig mer än ett, högst två glas vin. Anledningen är ganska enkel. Jag får hjärtklappning efteråt om jag dricker mer.
- Gör schema på vad du ska göra! rekommenderade en vän.
Jag har gjort massor av scheman! Men jag följer dem bara när jag ska ha gäster.
Är det kanske så att man genom att vara som jag är skaffar sig anledningar att kämpa för något?
Det är som med tider. Vi talade om detta att komma i god tid eller i sista minuten till något på en kurs häromdagen. Jag hör till dem som gör det senare. Då visade det sig att alla vi som var tidsoptimister hade en sak gemensamt, vi gillade inte att vänta.
Såvida det inte är köer. Konstigt nog står jag mycket lugnt i köer, för det känns mycket avslappnande, tycker jag, att veta att man inte kan göra något annat än vänta.
Och nu ska jag ta tag i en del runt mig här hemma, eller ska jag köra till stan först....?
Sedan ska jag läsa en bok om skurkar och hedersmän i Ronneby som jag köpte av författaren igår. Så får jag lite extra krydda till nästa veckas guidning.
Mitt är mera en berg-och dalbana. Ibland undrar jag hur jag har hamnat där jag är, för det finns ju en väg dit.
Plötsligt, känns det som, har det blivit jätterörigt med grejer runt mig, och plötsligt, tycker jag, har jag gått upp en massa kilon. Hur blev det så? Livet är på något sätt en växling mellan lite bohemiskt slappande och en hård kamp för att återfå kontrollen.
Som tur är har jag dock kontroll över vissa saker. Ekonomin till exempel. Den har jag under kontroll. Och spelandet, aldrig en lott extra eller en rad spel extra, samma summa varje månad. Annars tror jag att det är farligt att spela. Ja, sedan dricker jag aldrig mer än ett, högst två glas vin. Anledningen är ganska enkel. Jag får hjärtklappning efteråt om jag dricker mer.
- Gör schema på vad du ska göra! rekommenderade en vän.
Jag har gjort massor av scheman! Men jag följer dem bara när jag ska ha gäster.
Är det kanske så att man genom att vara som jag är skaffar sig anledningar att kämpa för något?
Det är som med tider. Vi talade om detta att komma i god tid eller i sista minuten till något på en kurs häromdagen. Jag hör till dem som gör det senare. Då visade det sig att alla vi som var tidsoptimister hade en sak gemensamt, vi gillade inte att vänta.
Såvida det inte är köer. Konstigt nog står jag mycket lugnt i köer, för det känns mycket avslappnande, tycker jag, att veta att man inte kan göra något annat än vänta.
Och nu ska jag ta tag i en del runt mig här hemma, eller ska jag köra till stan först....?
Sedan ska jag läsa en bok om skurkar och hedersmän i Ronneby som jag köpte av författaren igår. Så får jag lite extra krydda till nästa veckas guidning.
Där man sniffar efter mobbningsoffer
Jag tror att jag med tiden har blivit mycket bra på (arbets)miljö.
Livet och olika miljöer har lärt mig, liksom mitt fackliga arbete och jobbet som rektor, och också detta att jag har råkat illa ut själv.
Det finns miljöer där uteslutning och mobbning på något sätt sitter i väggarna, och där man hela tiden har någon som man stänger ute på ett eller annat eller många sätt. Jag har märkt att i de miljöerna går man liksom runt och sniffar efter lämpligt offer. Om offret sedan försvinner, får man börja sniffningen på nytt för att hitta ett nytt. I de miljöerna råder garanterat tema med variationer.
Man kan, om man nu på något sätt har råkat bli den som ska vara utsatt, råka ut för de mest absurda saker. Som att man inte blir medbjuden på officiella fester, dit alla andra ska.
Särskilt minns jag en otroligt konstig historia i Oskarshamn efter mitt entledigande från rektorstjänsten. Jag var med i ett skånskt gille där som varje år hade en gåsfest. På hösten efter det att jag hade slutat såg jag fram emot denna och tänkte då återvända till stan. Jag var ju inte på kant med alla!
Men trots att jag var medlem fick jag ingen inbjudan. När jag kontaktade dem sade de att eftersom jag hade flyttat fick jag inte vara med. Då påpekade jag att jag ju var medlem och hade betalat medlemsavgiften- en mindre summa. Men nej, jag fick inte komma. Till slut kröp det fram att det fanns andra som inte skulle komma om jag kom dit! Trevliga människor, eller hur? Jag har i fjorton år undrat vad jag gjorde där uppe som var så hemskt, för jag begriper FORTFARANDE inte vad jag gjorde för fel!
Ja, den här trevliga föreningen ville till och med skicka tillbaka medlemsavgiften, om jag inte missminner mig var den 25 kronor.
Den fick de skänka till cancerfonden!
Det är klart att jag säkert har varit besvärlig många gånger genom min önskan att ha rent hus och min intolerans mot skitprat i korridorerna. Och ve den som bryter redan givna hierarkier!
Men det är inte så lätt att mobba mig. Som en väninna en gång sade
-Har de inte insett att det är lönlöst att försöka mobba dig?
Numera har jag lärt mig att mycket tidigt reagera på tydliga signaler och ge mig av. Det är nämligen inte värt att ta fighten om man kan undvika den. Jag vet med mig att jag är duktig i vissa avseenden och att detta är som ett rött skynke för dem som är gamla i gården när man kommer in i ett nytt sammanhang. Därmed är man utsatt.
När jag hör tongångar i likhet med att ingen tycker som du, du är helt ensam om att tycka detta i vår förening, i vårt parti. Då blir jag observant. Är den person som yttrar detta någon som har figurerat i mobbningssammanhang tidigare, då vet jag vad klockan är slagen. Här har vi troligen en mobbartyp, även om den människan inte alls är medveten om detta själv, eller avser att stöta ut någon.
Det är som med SD-folk. Det krävs en grund av svart-vitt tänkande och ett djupt rotat Dom och Vi- tänk för att kunna omfatta deras idéer.
Vissa saker ska man se upp med, och man ska snabbt ge sig ifrån sammanhang där det finns tendenser till uteslutning och mobbning i luften. Det är faktiskt många gånger bättre att fly än illa fäkta, som det heter. Människor som på något sätt sticker ut verkar ibland provokativa på omgivningen bara genom sin personlighet.
Livet och olika miljöer har lärt mig, liksom mitt fackliga arbete och jobbet som rektor, och också detta att jag har råkat illa ut själv.
Det finns miljöer där uteslutning och mobbning på något sätt sitter i väggarna, och där man hela tiden har någon som man stänger ute på ett eller annat eller många sätt. Jag har märkt att i de miljöerna går man liksom runt och sniffar efter lämpligt offer. Om offret sedan försvinner, får man börja sniffningen på nytt för att hitta ett nytt. I de miljöerna råder garanterat tema med variationer.
Man kan, om man nu på något sätt har råkat bli den som ska vara utsatt, råka ut för de mest absurda saker. Som att man inte blir medbjuden på officiella fester, dit alla andra ska.
Särskilt minns jag en otroligt konstig historia i Oskarshamn efter mitt entledigande från rektorstjänsten. Jag var med i ett skånskt gille där som varje år hade en gåsfest. På hösten efter det att jag hade slutat såg jag fram emot denna och tänkte då återvända till stan. Jag var ju inte på kant med alla!
Men trots att jag var medlem fick jag ingen inbjudan. När jag kontaktade dem sade de att eftersom jag hade flyttat fick jag inte vara med. Då påpekade jag att jag ju var medlem och hade betalat medlemsavgiften- en mindre summa. Men nej, jag fick inte komma. Till slut kröp det fram att det fanns andra som inte skulle komma om jag kom dit! Trevliga människor, eller hur? Jag har i fjorton år undrat vad jag gjorde där uppe som var så hemskt, för jag begriper FORTFARANDE inte vad jag gjorde för fel!
Ja, den här trevliga föreningen ville till och med skicka tillbaka medlemsavgiften, om jag inte missminner mig var den 25 kronor.
Den fick de skänka till cancerfonden!
Det är klart att jag säkert har varit besvärlig många gånger genom min önskan att ha rent hus och min intolerans mot skitprat i korridorerna. Och ve den som bryter redan givna hierarkier!
Men det är inte så lätt att mobba mig. Som en väninna en gång sade
-Har de inte insett att det är lönlöst att försöka mobba dig?
Numera har jag lärt mig att mycket tidigt reagera på tydliga signaler och ge mig av. Det är nämligen inte värt att ta fighten om man kan undvika den. Jag vet med mig att jag är duktig i vissa avseenden och att detta är som ett rött skynke för dem som är gamla i gården när man kommer in i ett nytt sammanhang. Därmed är man utsatt.
När jag hör tongångar i likhet med att ingen tycker som du, du är helt ensam om att tycka detta i vår förening, i vårt parti. Då blir jag observant. Är den person som yttrar detta någon som har figurerat i mobbningssammanhang tidigare, då vet jag vad klockan är slagen. Här har vi troligen en mobbartyp, även om den människan inte alls är medveten om detta själv, eller avser att stöta ut någon.
Det är som med SD-folk. Det krävs en grund av svart-vitt tänkande och ett djupt rotat Dom och Vi- tänk för att kunna omfatta deras idéer.
Vissa saker ska man se upp med, och man ska snabbt ge sig ifrån sammanhang där det finns tendenser till uteslutning och mobbning i luften. Det är faktiskt många gånger bättre att fly än illa fäkta, som det heter. Människor som på något sätt sticker ut verkar ibland provokativa på omgivningen bara genom sin personlighet.
torsdag 21 november 2013
När klockan stannar ett tag
Det känns så där, tycker jag, när någon nära anhörig eller någon av vännerna har dött, som om klockan stannar upp ett tag.
Mitt eget liv påverkas starkt och känslan av ändligheten blir så påtaglig.Å andra sidan, om man ska tro på ärftligheten i livslängd, så var min far 85 år och min mor 86 år när de gick bort.
Det skulle för min del innebära cirka femton år till som ska fyllas med innehåll. Hoppas inte med kamp mot sjukdomar hos mig eller anhöriga.
Det finns de som börjar helt på nytt efter 70 år, skaffar nya relationer och nya liv. Men just nu känns relationskvoten fylld.
Mina väninnor brukar skratta när jag påpekar att det blir så många att sörja när man har haft fler än en man.
Det sägs ju att det man ångrar på sin dödsbädd, om man nu får en sådan, man kan ju dö knall och fall så att säga, är inte det man har gjort utan det man inte har gjort.
Ibland är man två som inte har gjort det man borde ha gjort. Då blir det onekligen mycket knepigare, eller hur? För vem har skulden då till att det man borde ha gjort inte blev gjort? :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)