Tänk om vi skulle förbjuda ordet "fin, fint" i kyrkliga sammanhang!
Vad skulle då hända med den där innegruppen som ständigt försöker överglänsa varandra i vem som är finast i sina tankar och vem som uttrycker sig finast. Och som hela tiden talar om för varandra vilka fina tankar den andre har.
Jag blir så trött på denna borgerliga fernissa, som man kan befara mest består av vackra ord. För när det sedan gäller, när det gäller att lyssna och försöka ta in vad människor säger till dem, då slår de bakut, för vad de egentligen vill är ju att vara just fina, hedervärda, toleranta- men inte mot dem som inte tolererar allt de säger/skriver.
Samtidigt med denna önskan att vara så tolerant verkar det finnas en total omedvetenhet om vad man faktiskt bör stoppa.
Åke Bonniers blogg har sedan en tid tillbaka en total ockupation av någon som skriver för ACIM. Jag måste erkänna att jag inte har orkat läsa så mycket av det skrivna, som jag mest ser som halvt hysteriskt dravel. Men det är väl klart att detta inte har något med kristendom att göra.
Varför stoppar man inte sådant? Men försöker stoppa oss som framför relevanta och kritiska synpunkter mot Svenska kyrkan och utvecklingen där?
Det här påminner mig om 1970-talets fria barnuppfostran där ungarna ibland for runt som galningar och skrek (inte mina för det hade jag aldrig orkat med!) och fick bära sig åt hur som helst för om man tillrättavisade dem, så trodde man att de skulle få komplex för livet!
Pendeln slår åt fel håll ibland!
Panta rei! Allt flyter! Åt alla håll och kanter.
Är detta en kyrka som man ska hitta en stadga i?
Den ter sig ju närmast löjlig i den här utformningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar