Mina tårar frös för många år sedan. Det blir någon sorts stumhet inom mig när döden drabbar. Som nu, när jag har fått veta att en människa som stod mig nära i många, många år är borta.
Jag känner mig vilsen. Är det bara aska som är kvar? Eller vad händer? Visst tror jag på en form av evigt liv som vi uppgår i, men det är inte den traditionella kristna tron på uppståndelse och yttersta domen. Domen tror jag att vi får i detta livet, här och nu, även för förfädernas illgärningar.
Den där konstiga känslan av förvirring. Någon jag kände, någon jag har varit nära, någon jag kunde ringa till och prata med finns inte mer. Det blir så påtagligt med kroppar som man har haft nära när de försvinner.
En del människor har bara haft en partner, fast de är nog inte så många nu för tiden ändå. Då har de bara en kropp att sörja på det sättet.
Visste han att han skulle dö? Tänkte han på mig som han inte fick ringa till? Ville han ringa mig? Eller kom döden mera plötsligt?
Vad jag önskar att jag hade varit vid hans sida en sista gång.
Fanns det någon där? Eller dog han i sin ensamhet?
Hur kan en kropp som man har älskat och känt, som har varit varm och gett ömhet förvandlas till aska?
Jag får sörja med orden för man kan inte sörja med frusna tårar.
En dag ska jag följa vår långa tid tillsammans i mina summariska dagboksanteckningar. Kanske ger detta en sorts avslut, det avslut som vår kontakt aldrig fick.
Vi vet aldrig när vi ser varandra för sista gången. Men ibland minns vi den gången, precis som vi på något konstigt sätt kan minnas de första sekunderna i det allra första mötet hos någon som vi sedan har blivit förälskade i.
Jag hade så många gånger tänkt att det kanske var den sista gången vi sågs när jag lämnade honom i Stockholm, men inte den gången när det verkligen var den sista gången. Då tänkte jag inte så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar