Detta har jag också dragit konsekvenserna av och varit ur två gånger, men gått in i kyrkan igen. Andra gången jag gick ur var när den nuvarande ärkebiskopen, dåvarande biskopen i Växjö stift, blev ärkebiskop. Detta var för starkt för mig med mina erfarenheter från min tid som rektor med biskopen i Växjö stift som min ordförande den största delen av min tjänstgöringstid.
De bittra erfarenheter och de besvikelser jag har fått genom kyrkan är större än på något annat ställe jag har varit. 6,5 års anställning inom Växjö stift. Och så många år som kyrkopolitiker.
Nu har jag varit borta från kyrkopolitiken sedan slutet av 1990-talet. Svenska kyrkan är numera skild från staten.
Vid kyrkovalet i september gick en partikamrat och jag ut i egen opolitisk nomineringsgrupp och fick en ordinarie och en ersättarplats i kyrkofullmäktige.
Men längre än så kommer vi ju inte, för Svenska kyrkan är fortfarande politikerstyrd till största delen. Det är Socialdemokraterna och Centern som styr och ställer.
Vad gör då att jag är så negativ till Svenska kyrkan ibland? Jo, jag har inte på andra ställen stött på så mycket mobbning, utfrysning, baktaleri, nedvärderingar, falskspel och framförallt så stor tystnad som inom Svenska kyrkan. Miljön kan vara fruktansvärd, det kan många anställda, eller före detta anställda, intyga.
Vi kan ju bara se på de senaste årens trend att slänga ut kyrkans tjänare på löpande band. Förbrukad! Passar inte längre! Och så får de gå med en påse pengar och en sårig själ. Det senare skiter beslutsfattarna i, rent ut sagt. Detta är kyrklig etik!
Själv hade jag tur (kombinerad med hårt arbete) efter mitt uttåg och utlösning från rektorstjänsten inom Växjö stift. Jag lyckades skaffa mig ny inkomst och fick många nya möjligheter. Alla är säkert inte i den lyckliga sitsen.
Varför går man då in i kyrkan igen när man en gång har lämnat den? Jag tror att man kan jämföra detta fenomen med hur man ibland gör i förhållanden där man har misshandlats på ett eller annat sätt. Misshandel är, som bekant, mycket mer än slag!
Man återvänder gång på gång, för man hoppas att man har missuppfattat, eller man hoppas att man ska hitta en ny situation den här gången. Det gör man sällan. Och kyrkan är också som den är med inbördes split och splittring.
Fast jag tänker ändå
Hur skulle det vara om kyrkan inte fanns?
Det är inget jag skulle vilja vara med om.
Fastän Gud säkert finns - trots kyrkan!
St Petri kyrka i Malmö, dopskålen. I den här kyrkan döptes jag.
2 kommentarer:
Vi vill väl gärna att kyrkan ska vara en fredad zon. Där är alla snälla och inget hemskt kan hända. Men verkligheten är ju att folk i kyrkan är lika knepiga som andra. Det är sår och personlighetsdrag... svåra minnen och fobier. Tron gör inte folk bättre. Men kan göra livet uthärdligt. Det är inte de friska o s v.
Men jag tror att det inte är folks brister egentligen som är det värsta, utan att man inte kan besinna sig. Man drar igång ett drev och vägrar stanna upp och lyssna på motargument. Man ska till varje pris få rätt annars har man ju gjort fel.
Kyrksyster! Jag tycker nog att folk inom kyrkan är knepigare än andra. Det är ofta en ganska så instängd miljö, trots att ju många av er har ett ytterst utåtriktat arbete.
Skicka en kommentar