Jag har naturligtvis svårt att släppa tankarna på de vänner som redan är borta och på deras tid i livet. Ibland ska vi göra saker sedan, men så kommer det aldrig ett sedan. Min vän i Stockholm skulle köpa ett hus på landet och renovera när han hade blivit pensionär. Det gjorde han aldrig. Han ledde datakurser några år, men de sista åren verkade det inte som om han gjorde så mycket. Fast jag hade mycket sporadisk kontakt med honom under den tiden, så jag vet inte säkert vad han gjorde.
Plötsligt blir ju saker för sena, tiden har gått, och det finns inte längre möjlighet att göra det man hade tänkt sig.
Jag känner själv hur det blir mer och mer obekvämt att resa iväg. Och hur saker som jag förr gjorde lekande lätt kan oroa mig.
Ändå är jag rätt nöjd med min pensionärstillvaro. Jag lyckades ju faktiskt skaffa en ny sysselsättning med guidningen, jag har läst flera språkkurser vid universitetet; franska, några kurser i tyska och grundkursen i latin. Efter guideutbildningen har jag jobbat i fyra säsonger som guide, och jag målar akvarell och har gått kalligrafikurs. Jo, jag kan vara rätt nöjd, så länge jag är frisk- eller tror mig vara frisk.
Relationerna är alltid mitt dilemma. Det känns hela tiden som om jag måste komma loss för att kunna göra det jag helst vill göra.
Någon relation, som jag tror borde ha blivit, blev aldrig. Men den hade kanske ändå inte blivit så bra...
När är det rätt tid och när är saker för tidiga eller för sena? Vem vet?
En del människor kastar sig ut i nya saker. Andra sitter kvar i den rangliga båten, som hela tiden tar in vatten, och hoppas att hålen ska tätas. De vet att de bör lämna skutan, men har varken modet eller orken att göra det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar