Idag är jag kär, men vad är jag i morgon? Idag är jag röd-eller är det grön- eller kanske rent av blå? Mörkblå? ljusblå?
Idag är jag en friskus, men vad är jag i morgon? Idag vegetarian, men nog är det gott med en biff!
Och jag är så lycklig, så lycklig i min totala frihet och ansvarslöshet!
Inte bryr väl jag mig om hur folk runt mig har det?
Nog finns det väl någon som inte kräver
struktur och redighet?
Hur tänker man som en bohemisk egoist? Att hela omgivningen ska följa med i svängarna?
Det finns saker som nog är lika illa, tror jag, som om någon gifter sig med en man som förvandlar sig till en kvinna! Flexibilitet i all ära, men hur mycket orkar vi hänga med?
Nya moderaterna? Vänsterpartiet som man inte riktigt vet vad det är. Centern som kan ha kärnkraft. Sossarna som blir borgerligare och borgerligare. (Jag utesluter mitt eget parti!)
Jag är för gammal! Jag vill ha struktur, sammanhang, redighet och säkerhet- så långt denna är möjlig! Jag vill veta att om jag somnar hos en sosse så ska han inte vara moderat när morgonen gryr!
onsdag 31 augusti 2011
Hon kallnar till slut!
Sara Vargas "Spring för livet" verkar onekligen ha berört många människor som känner igen sig. Själv råkar jag på sången vid de mest märkvärdiga tillfällen.
Igår ringde väninnan igen och beklagade att hennes dotter inte hade gett sig av från sin psykiskt misshandlande man.
- Hon säger att hon är kär i honom fortfarande, sade NN. Och han slår ju inte henne rent fysiskt.
- Ja, du menar förstås att han ännu inte har slagit henne, svarade jag lite kallt. Den sortens män kan faktiskt komma att slå och bli rätt så farliga på sikt.
- Men hon lämnar ju inte honom!
- Nåja, du kan i alla fall vara lugn. En dag kommer hon att vara iskall inför honom, för i längden kan ingen människa vara kär i någon som gör en illa. Då kan hon lugnt lämna honom. Så se tiden an.
- Hon säger att hon ger igen, men vad hjälper det?
- Ja, det betyder förmodligen bara att det är rena folie- en deux- förhållandet. Då har hon blivit elak också. Och vem mår bra av att känna sig elak?
Ja, vem gör det? tänkte jag och mindes mig själv som ett rytande lejon i ungdomliga macho-förhållanden. Men, tänkte jag, det var ju bättre att jag var ett rytande lejon än en gråtande mus!
Igår ringde väninnan igen och beklagade att hennes dotter inte hade gett sig av från sin psykiskt misshandlande man.
- Hon säger att hon är kär i honom fortfarande, sade NN. Och han slår ju inte henne rent fysiskt.
- Ja, du menar förstås att han ännu inte har slagit henne, svarade jag lite kallt. Den sortens män kan faktiskt komma att slå och bli rätt så farliga på sikt.
- Men hon lämnar ju inte honom!
- Nåja, du kan i alla fall vara lugn. En dag kommer hon att vara iskall inför honom, för i längden kan ingen människa vara kär i någon som gör en illa. Då kan hon lugnt lämna honom. Så se tiden an.
- Hon säger att hon ger igen, men vad hjälper det?
- Ja, det betyder förmodligen bara att det är rena folie- en deux- förhållandet. Då har hon blivit elak också. Och vem mår bra av att känna sig elak?
Ja, vem gör det? tänkte jag och mindes mig själv som ett rytande lejon i ungdomliga macho-förhållanden. Men, tänkte jag, det var ju bättre att jag var ett rytande lejon än en gråtande mus!
Vad säger ett CV?
För en tid sedan hade jag en diskussion med en person som menade att CV:n inte behövdes och att sådana inte sade någonting om personen det gällde.
Där håller jag inte alls med. Ett CV säger mycket.Det talar om din uthållighet, din förmåga att reda ut situationer- det vill säga om du har kapsejsat, men kommit igen- det berättar om vilka avtestade kunskaper du har och hur andra har bedömt dig.Ett CV kan också berätta om försiktighet och feghet. Att inte våga bryta upp, inte våga byta jobb, förrän man kanske är tvungen till det, är inte något som jag skulle uppskatta som arbetsgivare.
Det visar också om du är en noggrann person, det vill säga om du har skaffat papper på de saker du har gjort och om du har haft andras förtroende på förtroendeuppdrag av något slag.
CV:t säger en hel del om dig, så var rädd om det!
Där håller jag inte alls med. Ett CV säger mycket.Det talar om din uthållighet, din förmåga att reda ut situationer- det vill säga om du har kapsejsat, men kommit igen- det berättar om vilka avtestade kunskaper du har och hur andra har bedömt dig.Ett CV kan också berätta om försiktighet och feghet. Att inte våga bryta upp, inte våga byta jobb, förrän man kanske är tvungen till det, är inte något som jag skulle uppskatta som arbetsgivare.
Det visar också om du är en noggrann person, det vill säga om du har skaffat papper på de saker du har gjort och om du har haft andras förtroende på förtroendeuppdrag av något slag.
CV:t säger en hel del om dig, så var rädd om det!
tisdag 30 augusti 2011
Anonyma nätmobbare snart ett minne blott?
Som jag har skrivit tidigare, och som många vet, stramar media nu upp möjligheten att kommentera anonymt eller att kommentera överhuvudtaget på artiklar.
Det är mycket otäckt med anonyma, trakasserande kommentarer, tycker jag. Om man vill säga något negativt om någon måste man väl i alla fall ha så mycket heder i sig att man visar vem man är.
Själv har jag också blivit anklagad för att vara anonym och ha skrivit kommentarer, som jag inte alls har skrivit. Detta med anonymiteten har många negativa sidor.
En eloge till media för att de försöker stoppa detta otyg!
Det är mycket otäckt med anonyma, trakasserande kommentarer, tycker jag. Om man vill säga något negativt om någon måste man väl i alla fall ha så mycket heder i sig att man visar vem man är.
Själv har jag också blivit anklagad för att vara anonym och ha skrivit kommentarer, som jag inte alls har skrivit. Detta med anonymiteten har många negativa sidor.
En eloge till media för att de försöker stoppa detta otyg!
Förlamande och upplyftande
- Har du hört att här pratar folk om sig själva, i XX talade de bara om varandra!? sade en nära anhörig till mig när vi hade flyttat till Stockholm på 1990-talet. Så sant!
Igår blev jag så irriterad på en bjudning att jag sade ifrån. Det får man inte göra, det vet jag. Men, när man från att ha gått igenom diverse folk i bekantskapskretsen plus deras barn och barnbarn, började referera vad släktingar som jobbat på en skola sagt om en elev, då gick det för långt för mig. Kan inte lärare och rektorer hålla käften om eleverna och deras förhållanden? Måste de gå hem till kärringen eller mannen och läcka? Ja, jag blev arg och undrade om inte mannen ifråga hade tystnadsplikt. Nu vet jag ju att detta har inte lärare, men det finns ju något som heter moral och etik. Borde finnas i vart fall!
Givetvis är detta sätt att umgås ett tecken på total brist på verkliga samtalsämnen, men jag tror att det är den här sortens skitprat som, när elever går i skolan, kan fortplanta sig och bli till mobbning i värsta fall. Skvaller är ofta inte alls så oskyldigt som det verkar.
Mera upplyftande har det varit idag när jag har mött trevliga människor som arbetar/ska arbeta för att marknadsföra Blekinge för konferenser och turism. Synd att jag inte var i turismbranschen till största delen av mitt yrkesverksamma liv, men nu kan jag ju ägna den så mycket tid jag vill. Att lunchen på Brunnen var utsökt gör ju inte sammankomsten mindre lyckad.
Tummen ner för destruktivt skvaller och upp för positiva, trevliga människor som försöker se det vackra och se möjligheterna omkring oss!
Igår blev jag så irriterad på en bjudning att jag sade ifrån. Det får man inte göra, det vet jag. Men, när man från att ha gått igenom diverse folk i bekantskapskretsen plus deras barn och barnbarn, började referera vad släktingar som jobbat på en skola sagt om en elev, då gick det för långt för mig. Kan inte lärare och rektorer hålla käften om eleverna och deras förhållanden? Måste de gå hem till kärringen eller mannen och läcka? Ja, jag blev arg och undrade om inte mannen ifråga hade tystnadsplikt. Nu vet jag ju att detta har inte lärare, men det finns ju något som heter moral och etik. Borde finnas i vart fall!
Givetvis är detta sätt att umgås ett tecken på total brist på verkliga samtalsämnen, men jag tror att det är den här sortens skitprat som, när elever går i skolan, kan fortplanta sig och bli till mobbning i värsta fall. Skvaller är ofta inte alls så oskyldigt som det verkar.
Mera upplyftande har det varit idag när jag har mött trevliga människor som arbetar/ska arbeta för att marknadsföra Blekinge för konferenser och turism. Synd att jag inte var i turismbranschen till största delen av mitt yrkesverksamma liv, men nu kan jag ju ägna den så mycket tid jag vill. Att lunchen på Brunnen var utsökt gör ju inte sammankomsten mindre lyckad.
Tummen ner för destruktivt skvaller och upp för positiva, trevliga människor som försöker se det vackra och se möjligheterna omkring oss!
måndag 29 augusti 2011
Till nätet!
Är du också trött på konstigheter som du får på din e-mail? På mig verkar det som man inte riktigt vet vad man ska sortera bort innan det når mig.
Jag vill inte
gifta mig med en kinesiska, thailändska, ryska eller polska hur tjusig denna än är!
(de tror att jag är man!)
ge några lösenord vad det än gäller
hjälpa någon som har förlorat sin man, sin familj eller annat för att det kommer ett mejl om detta till mig
inte ge mitt bankkonto för en påstådd vinst på flera miljoner. Fast det vore bra om det vore sant!
Tänk att slippa all denna skit i inkorgen!
Jag vill inte
gifta mig med en kinesiska, thailändska, ryska eller polska hur tjusig denna än är!
(de tror att jag är man!)
ge några lösenord vad det än gäller
hjälpa någon som har förlorat sin man, sin familj eller annat för att det kommer ett mejl om detta till mig
inte ge mitt bankkonto för en påstådd vinst på flera miljoner. Fast det vore bra om det vore sant!
Tänk att slippa all denna skit i inkorgen!
Jesus Kristus- för mina behov?
Jag blir så innerligt trött på folk som på något sätt framställer kristendomen som om Jesus hade fötts till världen för just deras personliga behov; för att de skulle bli syndfria och för att de skulle bli älskade och få älska som om han vore en själslig älskare till dem.
Så kan jag också bli ganska vass i mina svar på en och annan kommentar här på bloggen. Ursäkta detta!
Inte på något sätt kan jag se att det i Bibeln framställs som om Kristus kom till världen för att dyrkas. Han kom till världen för att frälsa världen genom att tydliggöra Guds avsikter med sin skapelse och för att göra Guds väsen begripligt för oss och visa oss en god förebild. Då, genom att vi försöker vara sådana, kan Guds rike breda ut sig på jorden. Men sitter vi och gurglar i förtjusning över hur tjusig vi tycker att Kristus är och att vi känner att vi är älskade av honom i sedvanlig narcissistisk hållning, då tror jag att världen går käpprätt åt helvete! Jag tror nämligen att Jesus menade att vi skulle glömma oss själva för världen och medmänniskorna, inte att vi skulle bli hypernarcissister genom hans lära!
Så kan jag också bli ganska vass i mina svar på en och annan kommentar här på bloggen. Ursäkta detta!
Inte på något sätt kan jag se att det i Bibeln framställs som om Kristus kom till världen för att dyrkas. Han kom till världen för att frälsa världen genom att tydliggöra Guds avsikter med sin skapelse och för att göra Guds väsen begripligt för oss och visa oss en god förebild. Då, genom att vi försöker vara sådana, kan Guds rike breda ut sig på jorden. Men sitter vi och gurglar i förtjusning över hur tjusig vi tycker att Kristus är och att vi känner att vi är älskade av honom i sedvanlig narcissistisk hållning, då tror jag att världen går käpprätt åt helvete! Jag tror nämligen att Jesus menade att vi skulle glömma oss själva för världen och medmänniskorna, inte att vi skulle bli hypernarcissister genom hans lära!
Morgnar med all världens elände!
Jag börjar bli gammal nu och är definitivt inne på den sista delen av mitt liv. Då kanske man inser hur viktigt det är att försöka se det vackra och sköna i tillvaron. Men jag hindras. Varje gång jag slår på Nyheterna av något slag slängs all världens ondska och elände i mina öron och ögon.
Jag skiter faktiskt fullständigt i Libyen och deras diktatorer! Vill svenska försvaret skicka flyg dit får de göra detta, men jag vill inte förpesta mitt liv genom initierade skildringar av deras våld!
När man börjar inse hur begränsat livet börjar bli borde man ha rätt att se Guds verk i det och inte bara ta del av journalisternas rapporter av Djävulens spel på jorden!
I morse stängde jag på nytt av radions nyhetsrapportering med gott samvete.
Fast jag ska strax ge bidrag till svältande barn i Afrika, det är nämligen en helt annan sak än kampen om makten.
Jag skiter faktiskt fullständigt i Libyen och deras diktatorer! Vill svenska försvaret skicka flyg dit får de göra detta, men jag vill inte förpesta mitt liv genom initierade skildringar av deras våld!
När man börjar inse hur begränsat livet börjar bli borde man ha rätt att se Guds verk i det och inte bara ta del av journalisternas rapporter av Djävulens spel på jorden!
I morse stängde jag på nytt av radions nyhetsrapportering med gott samvete.
Fast jag ska strax ge bidrag till svältande barn i Afrika, det är nämligen en helt annan sak än kampen om makten.
söndag 28 augusti 2011
Kristen ja, men varför?
Många, många människor på jorden kallar sig kristna. Men vad innebär då detta? Man kanske tror på Kristus som en inkarnation av Gud, man tror kanske på Kristus som en vägvisare i livet, man vill ha en modell för hur man ska leva. Är det så?
Nja, kanske ibland. Själv upplever jag Jesus som tillräckligt obstinat för att vara en modell i mitt liv. Någon som lyfte de ordlösa och maktlösa ut i ljuset och gav dem kraft och hopp.
Men när man läser vad folk skriver om sin tro verkar det vara något helt annat än detta som lockar. Det verkar vara som om de kallar sig kristna för att de tror att de har fått syndernas förlåtelse genom Kristi död på korset och att de är utlovade ett evigt liv. Dessutom ska de möta sina döda släktingar efter döden.
Jesus talade i liknelser för att bli begriplig. Varför kan man då inte se att också mycket i Bibeln med all sannolikhet är liknelser, symboler? För mig är det självklart att ett evigt liv inte betyder någon sorts uppväckelse från de döda i fysisk form. Jag tror att det eviga livet finns som ett parallelliv här och nu och att vi efter döden uppgår i det.
Det finns också en sorts själslig död, ett tillstånd som är som torr sand. Är det inte detta som Kristus ska uppväcka oss från, för att göra oss till levande människor som kan ge hjälp till gudsrikets utbredande?
Om kristendomen inte hade varit så fokuserad på det hinsides, hade kanske kristendomen kunnat växa bland oss människor!
Nja, kanske ibland. Själv upplever jag Jesus som tillräckligt obstinat för att vara en modell i mitt liv. Någon som lyfte de ordlösa och maktlösa ut i ljuset och gav dem kraft och hopp.
Men när man läser vad folk skriver om sin tro verkar det vara något helt annat än detta som lockar. Det verkar vara som om de kallar sig kristna för att de tror att de har fått syndernas förlåtelse genom Kristi död på korset och att de är utlovade ett evigt liv. Dessutom ska de möta sina döda släktingar efter döden.
Jesus talade i liknelser för att bli begriplig. Varför kan man då inte se att också mycket i Bibeln med all sannolikhet är liknelser, symboler? För mig är det självklart att ett evigt liv inte betyder någon sorts uppväckelse från de döda i fysisk form. Jag tror att det eviga livet finns som ett parallelliv här och nu och att vi efter döden uppgår i det.
Det finns också en sorts själslig död, ett tillstånd som är som torr sand. Är det inte detta som Kristus ska uppväcka oss från, för att göra oss till levande människor som kan ge hjälp till gudsrikets utbredande?
Om kristendomen inte hade varit så fokuserad på det hinsides, hade kanske kristendomen kunnat växa bland oss människor!
lördag 27 augusti 2011
Frustration i tristess?
De flesta vet väl hur det är när livet är tufft. Då önskar man bara att dagarna ska vara helt vanliga dagar, och de får gärna vara hur grå som helst.
Jag minns hur jag inför två olika operationer stod i fönstret på sjukhuset och såg människor komma i sina bilar till jobbet eller fara iväg till ett sådant, och jag minns hur jag önskade att jag var en av dem och inte en som skulle läggas på en bår, sövas ner och skäras i. Av hela mitt hjärta ville jag ha dagen som en helt vanlig dag. Och det kan vara situationer som är ännu värre, när någon anhörig är sjuk eller döende.
Men, frånsett detta, tänker jag ofta på det trista intryck jag får av vårt land när jag kör bil på olika håll. Några ödsliga pizzerior, ibland med spelautomater, tomma gator, tomma trädgårdar... Om vi åtminstone hade haft varierade restauranger också ute i de små orterna och om det hade funnits flera kaféer med hembakade kakor. Nej, detta ensidiga pizzeriande. Men jag gillar pizza, och jag gillar hamburgare på Mc Donalds också. Trots detta.
Tråkiga, passionslösa tv-program, människor som är mera intresserade av råsex och pedofili än av ömhet och passion. Vad blir det av oss här?
Tänker jag när jag läser ölandsprästens blogg och dessa ständigt kverulerande människor på jakt efter fel hos någon eller några, inbillat utestängda från en kyrka, där man struntar i om de är med eller ej och inte alls är så intresserade av dem att man skulle komma på idén att stänga dem ute. De får vara där de är, om de är med på tåget är deras sak, ingen bryr sig. Kanske längtar de efter dramatik, av att vara någon, betyda något, få ge utlopp för känslor. Vad är det annars som gör deras ständiga felsökande hos inbillade fiender?
Och när vi körde på Öland för några dagar sedan tänkte jag att det kanske inte är så konstigt om folk börjar inbilla sig både det ena och det andra här. För några år sedan hade vi ju en frikyrkopastor där som trodde att män jagade kvigor, eller vad det var, på Alvaret, eller annorstädes. Kanske gör tomheten att man nästan börjar hallucinera!?
Jag minns hur jag inför två olika operationer stod i fönstret på sjukhuset och såg människor komma i sina bilar till jobbet eller fara iväg till ett sådant, och jag minns hur jag önskade att jag var en av dem och inte en som skulle läggas på en bår, sövas ner och skäras i. Av hela mitt hjärta ville jag ha dagen som en helt vanlig dag. Och det kan vara situationer som är ännu värre, när någon anhörig är sjuk eller döende.
Men, frånsett detta, tänker jag ofta på det trista intryck jag får av vårt land när jag kör bil på olika håll. Några ödsliga pizzerior, ibland med spelautomater, tomma gator, tomma trädgårdar... Om vi åtminstone hade haft varierade restauranger också ute i de små orterna och om det hade funnits flera kaféer med hembakade kakor. Nej, detta ensidiga pizzeriande. Men jag gillar pizza, och jag gillar hamburgare på Mc Donalds också. Trots detta.
Tråkiga, passionslösa tv-program, människor som är mera intresserade av råsex och pedofili än av ömhet och passion. Vad blir det av oss här?
Tänker jag när jag läser ölandsprästens blogg och dessa ständigt kverulerande människor på jakt efter fel hos någon eller några, inbillat utestängda från en kyrka, där man struntar i om de är med eller ej och inte alls är så intresserade av dem att man skulle komma på idén att stänga dem ute. De får vara där de är, om de är med på tåget är deras sak, ingen bryr sig. Kanske längtar de efter dramatik, av att vara någon, betyda något, få ge utlopp för känslor. Vad är det annars som gör deras ständiga felsökande hos inbillade fiender?
Och när vi körde på Öland för några dagar sedan tänkte jag att det kanske inte är så konstigt om folk börjar inbilla sig både det ena och det andra här. För några år sedan hade vi ju en frikyrkopastor där som trodde att män jagade kvigor, eller vad det var, på Alvaret, eller annorstädes. Kanske gör tomheten att man nästan börjar hallucinera!?
fredag 26 augusti 2011
Sträng, men snäll
"Skönheten sitter i betraktarens öga" säger ett ordspråk.
Och nog är detta sant. Om man älskar en person blir plötsligt den personens egenheter så vackra. Ja, jag minns till och med en tid i mitt liv, då jag tyckte att det tjusigaste som fanns var män med flint.
Därför skulle jag bli mycket betänksam om någon sade sig älska mig och samtidigt hela tiden tjatade om att jag skulle ändra på olika saker. Så tror jag inte att kärleken är till sitt väsen.
För drygt tio år sedan var jag i en stor kris efter entledigandet från en rektorstjänst och i det faktum att jag vid 56 års ålder hade blivit arbetslös. (Ja, dock med fallskärm). De första veckorna i den totalt förändrade livssituationen från att vara rektor till att vara utslängd och utan jobb, gick jag mest mellan min sjumannasoffa och köket.
Det blir ofta ganska tyst i sådana situationer runt en också. Telefonen står stendöd sånär som på de riktigt goda vännerna- man vet snart vilka de är.
Men en dag inträffade något märkligt. Plötsligt kände jag mig buren, rent fysiskt, som om någon bar mig på starka armar, och jag blev fullständigt lugn och fick stor energi. Kraften gjorde att jag sökte till högskola och universitet, och jag läste sedan tyska på heltid och musikvetenskap på halvtid, båda kurserna med högsta betyg efter en termin. Vi var en liten grupp i tyska i varierande åldrar men vi fick bra kontakt. Och i och med flytten tillbaka till mitt hus bytte jag loge, och där fanns det människor som jag träffade regelbundet.
Mitt i allt detta upplevde jag något annat också, nämligen en sorts ny känslighet, där jag mycket starkt kände in omvärlden på ett nytt sätt.
Jag tror inte att jag någonsin varit en elak människa, även om kanske en och annan man i mitt liv skulle säga detta. Hellre vill jag se det som elever sade ibland
- Du är sträng, men snäll. Och så ska en lärare vara, tillade de.
Det tyckte jag var ett gott omdöme, som man kan leva på.
Detta är också så som jag vill se Gud; sträng, men snäll, om man nu ska ge Gud mänskliga egenskaper. En kraft med omtanke, men inte utan krav. Och måste inte kraven på oss vara just ömsintheten, medkänslan med allt levande, med medmänniskor, naturen och djuren? Då tror jag att gudsriket kan utbreda sig, den sanna, riktigt sanna kristendomen.
Och nog är detta sant. Om man älskar en person blir plötsligt den personens egenheter så vackra. Ja, jag minns till och med en tid i mitt liv, då jag tyckte att det tjusigaste som fanns var män med flint.
Därför skulle jag bli mycket betänksam om någon sade sig älska mig och samtidigt hela tiden tjatade om att jag skulle ändra på olika saker. Så tror jag inte att kärleken är till sitt väsen.
För drygt tio år sedan var jag i en stor kris efter entledigandet från en rektorstjänst och i det faktum att jag vid 56 års ålder hade blivit arbetslös. (Ja, dock med fallskärm). De första veckorna i den totalt förändrade livssituationen från att vara rektor till att vara utslängd och utan jobb, gick jag mest mellan min sjumannasoffa och köket.
Det blir ofta ganska tyst i sådana situationer runt en också. Telefonen står stendöd sånär som på de riktigt goda vännerna- man vet snart vilka de är.
Men en dag inträffade något märkligt. Plötsligt kände jag mig buren, rent fysiskt, som om någon bar mig på starka armar, och jag blev fullständigt lugn och fick stor energi. Kraften gjorde att jag sökte till högskola och universitet, och jag läste sedan tyska på heltid och musikvetenskap på halvtid, båda kurserna med högsta betyg efter en termin. Vi var en liten grupp i tyska i varierande åldrar men vi fick bra kontakt. Och i och med flytten tillbaka till mitt hus bytte jag loge, och där fanns det människor som jag träffade regelbundet.
Mitt i allt detta upplevde jag något annat också, nämligen en sorts ny känslighet, där jag mycket starkt kände in omvärlden på ett nytt sätt.
Jag tror inte att jag någonsin varit en elak människa, även om kanske en och annan man i mitt liv skulle säga detta. Hellre vill jag se det som elever sade ibland
- Du är sträng, men snäll. Och så ska en lärare vara, tillade de.
Det tyckte jag var ett gott omdöme, som man kan leva på.
Detta är också så som jag vill se Gud; sträng, men snäll, om man nu ska ge Gud mänskliga egenskaper. En kraft med omtanke, men inte utan krav. Och måste inte kraven på oss vara just ömsintheten, medkänslan med allt levande, med medmänniskor, naturen och djuren? Då tror jag att gudsriket kan utbreda sig, den sanna, riktigt sanna kristendomen.
torsdag 25 augusti 2011
Ett sökande efter vad?
Min relationshistoria blev brokig, och ibland kan jag tycka att detta är väldigt sorgligt. Det var inte så lätt att vara ung och uppvaktad och söka något som man inte själv riktigt visste vad det var.
- Ditt problem var inte att hitta en man utan att välja mellan dem som fanns, sade en av de föregående.
Jo, kanske var det så, men varför blev det så virrigt?
Blonda bimboflicktyper blir nog faktiskt ganska ofta ovarligt behandlade. Det är som om deras yttre skulle göra dem mera hårdhudade, tror jag. Ibland ser jag kvinnor som är mycket attraktiva på tv berätta om sina eländiga kärlekshistorier. Varför kan man tänka? Är männen svartsjuka? Är kvinnorna självupptagna? Vad är det som gör detta halva eller hela kaos?
Till åren, när man nu inte längre är en vacker bimbo, har jag funderat över vad jag sökte. Nu vet jag. Jag sökte ingen framgångsrik, rik, charmig eller speciell man. Jag sökte en helt vanlig, snäll människa som såg mig. Var fanns han? Fanns han?
Är det inte detta vi alla behöver; snälla människor som ser oss, vare sig vi är barn eller vuxna?
- Ditt problem var inte att hitta en man utan att välja mellan dem som fanns, sade en av de föregående.
Jo, kanske var det så, men varför blev det så virrigt?
Blonda bimboflicktyper blir nog faktiskt ganska ofta ovarligt behandlade. Det är som om deras yttre skulle göra dem mera hårdhudade, tror jag. Ibland ser jag kvinnor som är mycket attraktiva på tv berätta om sina eländiga kärlekshistorier. Varför kan man tänka? Är männen svartsjuka? Är kvinnorna självupptagna? Vad är det som gör detta halva eller hela kaos?
Till åren, när man nu inte längre är en vacker bimbo, har jag funderat över vad jag sökte. Nu vet jag. Jag sökte ingen framgångsrik, rik, charmig eller speciell man. Jag sökte en helt vanlig, snäll människa som såg mig. Var fanns han? Fanns han?
Är det inte detta vi alla behöver; snälla människor som ser oss, vare sig vi är barn eller vuxna?
Förälskelser och förkylningar
- Antingen går det över eller också är det dödligt, brukade en f d kollega till mig säga om olika krämpor. Ja, lite ligger det väl i detta.
Om förkylningshosta kan man säga att antingen försvinner den eller också blir den kronisk.
Den påminner genom detta om förälskelser, som kan växa sig starka till kärlek eller som bara kan slockna.
När det senare inträffar får man hoppas att paret inte redan har hunnit gifta sig och/eller skaffat barn.
På en av prästbloggarna pågår just nu en debatt om antalet vårdnadshavare som är lämpligt med tanke på barnen, ska det vara två eller kan det vara fyra. Och så luftas det samtidigt de gamla fördomarna om barn till skilda föräldrar, som genom skilsmässan, enligt någon präst, mer eller mindre skulle vara predestinerade att bli disharmoniska. Själv tror jag att människor i helvetiska eller enbart smått spruckna äktenskap mår mycket sämre än de som är skilda, även om en skilsmässa givetvis är ett trauma för alla inblandade. Men efter läkningen kan givetvis resultatet bli bättre än tidigare.
Själv hade jag sex mammor på hel- och deltid, ja, inte så att min far hade månggifte eller att mina föräldrar var skilda, för de var gifta i nästan 56 år- tills döden skilde dem åt- men de hade hus mittemot tre av mina barnlösa mostrar, sedan fanns det ytterligare en barnlös moster i Lund och en moster i Stockholm, som hade barn själv, men som fungerade som reservmor till mig under stockholmssomrarna och flera lov och även på ålderns höst. Så, även om jag formellt inte hade alla dessa vårdare, så hade jag det definitivt i praktiken. Och så hade jag givetvis min egen, inte helt icke-dominerande mor. Dessa plus - och inte minst- min far utgjorde de som fostrade mig.
Kan detta vara orsaken till min något brokiga relationshistoria i livet? Vem vet?
Om förkylningshosta kan man säga att antingen försvinner den eller också blir den kronisk.
Den påminner genom detta om förälskelser, som kan växa sig starka till kärlek eller som bara kan slockna.
När det senare inträffar får man hoppas att paret inte redan har hunnit gifta sig och/eller skaffat barn.
På en av prästbloggarna pågår just nu en debatt om antalet vårdnadshavare som är lämpligt med tanke på barnen, ska det vara två eller kan det vara fyra. Och så luftas det samtidigt de gamla fördomarna om barn till skilda föräldrar, som genom skilsmässan, enligt någon präst, mer eller mindre skulle vara predestinerade att bli disharmoniska. Själv tror jag att människor i helvetiska eller enbart smått spruckna äktenskap mår mycket sämre än de som är skilda, även om en skilsmässa givetvis är ett trauma för alla inblandade. Men efter läkningen kan givetvis resultatet bli bättre än tidigare.
Själv hade jag sex mammor på hel- och deltid, ja, inte så att min far hade månggifte eller att mina föräldrar var skilda, för de var gifta i nästan 56 år- tills döden skilde dem åt- men de hade hus mittemot tre av mina barnlösa mostrar, sedan fanns det ytterligare en barnlös moster i Lund och en moster i Stockholm, som hade barn själv, men som fungerade som reservmor till mig under stockholmssomrarna och flera lov och även på ålderns höst. Så, även om jag formellt inte hade alla dessa vårdare, så hade jag det definitivt i praktiken. Och så hade jag givetvis min egen, inte helt icke-dominerande mor. Dessa plus - och inte minst- min far utgjorde de som fostrade mig.
Kan detta vara orsaken till min något brokiga relationshistoria i livet? Vem vet?
tisdag 23 augusti 2011
Att återvända
Ibland återvänder jag till platser där jag har bott, åker till Malmö och tittar på husen på Bellevue, mina föräldrars hus och mina mostrars mittemot med de prunkande trädgårdarna emellan. Nu bor det andra människor där.
Jag brukar åka ut till förortsområdet i södra Stockholm och se på det höga huset, där jag bodde på sjunde våningen i två år.
Igår var vi på en liten resa till Öland, och jag fick för mig att vi skulle fortsätta till Oskarshamn. Det var inte så många förändringar där, sedan jag var där förra gången för några år sedan på väg till Stockholm i bil. Skolan, där ett av mitt livs värsta trauman hade utspelat sig, såg ut som tidigare med undantag av att de hade fått en paviljong på tomten. Det kan de nog behöva- för begrundan och eftertanke.
Under resan tänkte jag på dem som nu inte längre finns där. Det är många. Sjuksköterskan som är död, Kommunals ombud, som arbetade i köket och som dog kort efter det jag hade lämnat bygget. Musikledaren som gav sig iväg till en kantorstjänst, lärare som slutat frivilligt, lärare som blivit tvungna att sluta.
Staden såg ut som vanligt, vacker nere vid havet, men jag tänkte på nytt på hur instängd den ligger med sju mil till Kalmar och sju mil till Västervik. Det är ju inte konstigt om det blir en kvävande atmosfär.
Allt såg ut att vara sig likt, tristessen svepte, som tidigare, sin mantel runt stan, och jag kände mig ytterst tacksam över att jag hade sluppit åtta år där, då jag hade tagit för givet att jag skulle arbeta där fram till pensionen.
Min by ser inte rolig ut är man bara ser den i centrum, men här i mitt hus, med trädgården och skogen och de fina promenadvägarna har jag mitt liv, precis som många andra runt omkring.
Jag brukar åka ut till förortsområdet i södra Stockholm och se på det höga huset, där jag bodde på sjunde våningen i två år.
Igår var vi på en liten resa till Öland, och jag fick för mig att vi skulle fortsätta till Oskarshamn. Det var inte så många förändringar där, sedan jag var där förra gången för några år sedan på väg till Stockholm i bil. Skolan, där ett av mitt livs värsta trauman hade utspelat sig, såg ut som tidigare med undantag av att de hade fått en paviljong på tomten. Det kan de nog behöva- för begrundan och eftertanke.
Under resan tänkte jag på dem som nu inte längre finns där. Det är många. Sjuksköterskan som är död, Kommunals ombud, som arbetade i köket och som dog kort efter det jag hade lämnat bygget. Musikledaren som gav sig iväg till en kantorstjänst, lärare som slutat frivilligt, lärare som blivit tvungna att sluta.
Staden såg ut som vanligt, vacker nere vid havet, men jag tänkte på nytt på hur instängd den ligger med sju mil till Kalmar och sju mil till Västervik. Det är ju inte konstigt om det blir en kvävande atmosfär.
Allt såg ut att vara sig likt, tristessen svepte, som tidigare, sin mantel runt stan, och jag kände mig ytterst tacksam över att jag hade sluppit åtta år där, då jag hade tagit för givet att jag skulle arbeta där fram till pensionen.
Min by ser inte rolig ut är man bara ser den i centrum, men här i mitt hus, med trädgården och skogen och de fina promenadvägarna har jag mitt liv, precis som många andra runt omkring.
söndag 21 augusti 2011
Och om det vore din dotter?
En väninna ringde mig och var helt förtvivlad över hur illa hon hade blivit behandlad av sin sambo, både psykiskt och fysiskt.
Då sade jag så här till henne
- Vad hade du sagt om det var din dotter som blev behandlad på det sättet?
- Då hade jag gråtit, sade hon.
- Och vad hade du sagt till henne?
-Gå!
-Gör det! sade jag.
Då sade jag så här till henne
- Vad hade du sagt om det var din dotter som blev behandlad på det sättet?
- Då hade jag gråtit, sade hon.
- Och vad hade du sagt till henne?
-Gå!
-Gör det! sade jag.
fredag 19 augusti 2011
Slaget om Gud Fader
Det pågår en kamp, inte bara om Svenska kyrkans inriktning och utveckling, utan också om Gud Fader själv, skulle man kunna tro. En del människor anser sig ha absolut patent på Gud som om han vore skapad endast för att de själva skulle få åka i gräddfil.
Man kan också tro att han bara finns i kyrkorummen, och medan man vördnadsfull inträder i sådana kan man sedan glömma vördnaden utanför.
Själv tror jag inte alls att kyrkorummet är någon speciell plats för Gud. Det är visserligen en plats där vi samlas för att fira gudstjänst tillsammans, men inte tror då jag att en Gud, som genomsyrar tillvaron, har stängt in sig där. Men, jag erkänner trots detta, att jag upplever en speciell känsla i ett kyrkorum.
Ibland inte enbart positiv, som när jag vet att jag står och guidar över femtio gravar. Det gillar jag inte.
Kyrkorna är kulturbärare i sina byggnader och i sina inventarier. Detta måste de också få lov att vara. Människor har alltså full rätt att inträda i kyrkan bara för att se på kyrkorummet. De kränker givetvis ingen Gud på grund av detta! Gud kanske uppskattar att det finns kreativa och konstnärliga människor!
Man kan också tro att han bara finns i kyrkorummen, och medan man vördnadsfull inträder i sådana kan man sedan glömma vördnaden utanför.
Själv tror jag inte alls att kyrkorummet är någon speciell plats för Gud. Det är visserligen en plats där vi samlas för att fira gudstjänst tillsammans, men inte tror då jag att en Gud, som genomsyrar tillvaron, har stängt in sig där. Men, jag erkänner trots detta, att jag upplever en speciell känsla i ett kyrkorum.
Ibland inte enbart positiv, som när jag vet att jag står och guidar över femtio gravar. Det gillar jag inte.
Kyrkorna är kulturbärare i sina byggnader och i sina inventarier. Detta måste de också få lov att vara. Människor har alltså full rätt att inträda i kyrkan bara för att se på kyrkorummet. De kränker givetvis ingen Gud på grund av detta! Gud kanske uppskattar att det finns kreativa och konstnärliga människor!
torsdag 18 augusti 2011
Tronföljden säkrad- av åtta veckors foster?
Är det fler än jag som har tyckt att mediebevakningen av kronprinsessans graviditet har varit pinsam idag? Hur kan man gå ut och gratulera, börja spekulera om namn och ställa ett oändligt antal frågor om ett foster som just börjar ta form? Och varför går kungahuset ut och meddelar graviditeten så tidigt? Är kungabarn speciellt skyddade mot felgående graviditeter?
Jag hade också ett blivande barn, en gång för många år sedan, som skulle ha fötts i mitten av mars. Det kom inte längre än till september, och alla vet att detta inte alls är något ovanligt. (Jo, det kom ett barn till senare.)
Blir det inte en oerhörd press på kronprinsessparet med allt detta ståhej? Borde inte det stackars blivande barnet få växa i lugn och ro bortanför kamerorna?
Tillställningen och frågorna som har ställts på olika håll idag har enbart varit opassande och löjliga. Ett foster på åtta veckor (visst var det detta?) kan man i rimlighetens namn inte gratulera till ännu!
Coola ner!
Jag hade också ett blivande barn, en gång för många år sedan, som skulle ha fötts i mitten av mars. Det kom inte längre än till september, och alla vet att detta inte alls är något ovanligt. (Jo, det kom ett barn till senare.)
Blir det inte en oerhörd press på kronprinsessparet med allt detta ståhej? Borde inte det stackars blivande barnet få växa i lugn och ro bortanför kamerorna?
Tillställningen och frågorna som har ställts på olika håll idag har enbart varit opassande och löjliga. Ett foster på åtta veckor (visst var det detta?) kan man i rimlighetens namn inte gratulera till ännu!
Coola ner!
onsdag 17 augusti 2011
Martyrer, de rätta och de orätta
Det är inte många bloggar som jag läser, även om det säkert finns mycket läsvärt på många håll. Men jag gillar inte familjealbumen och bilder på söta barnbarn som nätets pedofiler kan frossa i, inte heller gillar jag folk som hämninglöst lägger ut sin släkts alla tillkortakommande, och inte heller är jag så speciellt förtjust i den nya sortens unga stjärnor, de kvinnliga prästerna, som i stället för att delta i skönhetstävlingar får chansen att visa sig iklädda brokaden och sjunga vackra sånger på nätet, och sedan applåderas av de likatroende över hur fina de är.
På något sätt är det mera legitimt med karlar som är präster och påfåglar sig. Och det gör de. Två bloggar följer jag.
Den ena är fylld av en gränslös kärlek, eller i vart fall ett gränslöst kärlekssvammel, som på senare tid har utmynnat i tolerans med alla världens sexuella avvikelser. Den andra är Den stora martyrbloggen, där innehavaren är den ständigt förorättade som inte har fått sin beskärda del av denna världens eller kyrkliga framgångar, som han borde ha. Han hör till de absolut förföljda och är omgiven av en fan club av sådana i ett ändlöst gnällande över de oförrätter som de utsätts för. Ur led är tiden! Ur led är förvisso också kyrkan på sina håll!
Ur led tycks också polisväsendet i Göteborgs förorter ha blivit, för poliserna verkar helt ha kapitulerat inför några småpojkar på moped som tydligen attackerar dem. Ja, vad är att säga?
På något sätt är det mera legitimt med karlar som är präster och påfåglar sig. Och det gör de. Två bloggar följer jag.
Den ena är fylld av en gränslös kärlek, eller i vart fall ett gränslöst kärlekssvammel, som på senare tid har utmynnat i tolerans med alla världens sexuella avvikelser. Den andra är Den stora martyrbloggen, där innehavaren är den ständigt förorättade som inte har fått sin beskärda del av denna världens eller kyrkliga framgångar, som han borde ha. Han hör till de absolut förföljda och är omgiven av en fan club av sådana i ett ändlöst gnällande över de oförrätter som de utsätts för. Ur led är tiden! Ur led är förvisso också kyrkan på sina håll!
Ur led tycks också polisväsendet i Göteborgs förorter ha blivit, för poliserna verkar helt ha kapitulerat inför några småpojkar på moped som tydligen attackerar dem. Ja, vad är att säga?
tisdag 16 augusti 2011
Bilden av en själv
"What Matters Most Is How You See Yourself" står det på en bild, som hänger på väggen bakom min dator. (varför det är stora bokstäver på varje ord vet jag inte) På bilden syns en röd katt som ser sig i en spegel och ser ett lejon. Just det.
Men den självbild vi har är inte fristående, utan den i sin tur hänger naturligtvis samman med vad andra människor runt en visar oss. I en miljö där du blir förkastad eller inte uppskattad för den du är krymper du och blir till slut så liten, så liten.
När drevet går runt en och man bara målas i svart, är det som om man befinner sig i en Kafkaroman, man hittar inte ut ur labyrinterna.
Människor som är lite djärva och vågar olika saker i sina liv får nog alltid räkna med att det kan bli motgångar också. Kanske går livet för den sortens människor mera upp och ner än för andra.
Med åren har jag börjat dra mig från kontakter som jag märker inte påverkar mitt liv positivt. Det har varit tuffa beslut ibland, för det har några gånger handlat om mycket gamla vänner eller snarare väninnor. Men en dag ser man vilken roll man har intagit. Och är den rollen negativ och befäst sedan flera årtionden då finns det nog inte så mycket att göra. Man får starta på nytt med nya människor.
Vi måste alla ha syre. Då ska vi också se till att vi lever i en syrerik miljö. Annars måste vi öppna fönstren för att få in luft eller för att hoppa ut.
Men den självbild vi har är inte fristående, utan den i sin tur hänger naturligtvis samman med vad andra människor runt en visar oss. I en miljö där du blir förkastad eller inte uppskattad för den du är krymper du och blir till slut så liten, så liten.
När drevet går runt en och man bara målas i svart, är det som om man befinner sig i en Kafkaroman, man hittar inte ut ur labyrinterna.
Människor som är lite djärva och vågar olika saker i sina liv får nog alltid räkna med att det kan bli motgångar också. Kanske går livet för den sortens människor mera upp och ner än för andra.
Med åren har jag börjat dra mig från kontakter som jag märker inte påverkar mitt liv positivt. Det har varit tuffa beslut ibland, för det har några gånger handlat om mycket gamla vänner eller snarare väninnor. Men en dag ser man vilken roll man har intagit. Och är den rollen negativ och befäst sedan flera årtionden då finns det nog inte så mycket att göra. Man får starta på nytt med nya människor.
Vi måste alla ha syre. Då ska vi också se till att vi lever i en syrerik miljö. Annars måste vi öppna fönstren för att få in luft eller för att hoppa ut.
måndag 15 augusti 2011
Då tog jag handväskan och skulle hem till mamma!
Vi kan idag läsa på en av prästbloggarna om ett motorhaveri på autobahn. Detta fick mig osökt att tänka på ett annat bilhaveri många år tillbaka i tiden...
Det måste ha varit 1968 för exmaken och jag var gifta, och bodde i en lägenhet som vi flyttade in i det året. Jag var fortfarande student, och han hade fått sitt första jobb som bitr.psykolog på den tiden och läste vidare till leg.psykolog.
Vi hade en dyr lägenhet och levde inte i överflöd, men vi hade nyligen köpt en gammal tvåtakts-Saab. Den hade maken reparerat hålen i avgasröret på innan vi for på semester, vilket betydde att den bara gick i 30 kilometer i timmen, eftersom avgasröret- visade det sig senare- var igensatt. Detta bekymrade inte oss, vi for i den farten iklädda bilhjälmar, som vi hade lovat ha på oss på grund av svärmors nerver. Med jämna mellanrum stannade föraren, maken, bilen och torkade tändstiften för han var övertygad om att igenslammade sådana var felet. I bilen fanns också två vänner och tillsammans övernattade vi i Hamburg, rejält försenade, varefter vi dagen efter lämnade dem på ett ungdomshärbärge i en större stad i södra Tyskland. Observera nu att detta är före mobiltelefonernas tid.
Därefter fortsatte vi färden i 30 kilometers fart, och så småningom kom vi till gränsen till Österrike. Precis när vi kört fram till gränskontrollen sade maken åt mig att ta på mig solglasögonen. Min väninna och jag hade nämligen förväxlat passen efter övernattningen, så nu satt jag med hennes pass, som tur var inte hennes mans. Mellan de både kontrollerna funderade vi på vad vi skulle göra. Försöka att komma vidare på falskt pass eller åka tillbaka? Vi bestämde oss för det första och kom igenom även denna gång.
Så kom vi till de höga bergen i Österrike, som vi skulle över. Och då, efter ett tag, stannade bileländet för gott. Där satt vi. Ingen stannade för att hjälpa oss till en början, berg och skog runt omkring. Jag var i vanlig ordning iklädd skyhöga klackar och var vid det laget ordentligt förbannad på mannen, som jag tyckte borde ha begripit bättre än att ge sig ut med denna bil. Så, jag tog min lilla handväska, slängde ut mina, på den tiden ytterst slanka, ben genom bildörren och började att gå över bergen iklädd de skyhöga och med den lilla väskan i handen på väg till mamma och en skilsmässa.
Nåväl, jag kom ju inte så långt, utan vände. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, tror att någon vänlig själ stannade och kontaktade en bilverkstad i närmaste by. Till slut fick vi i alla fall bärgning, fick inkvartera oss några dagar på ett mysigt, österrikiskt, mindre hotell, fick tag på telefonnumret till jugendhärbärget, bad till Gud att vännerna skulle ha upptäckt att vi hade fel pass, och inväntade att de skulle ringa. Det gjorde de så småningom medan vi lugnt satt och åt wienerschnitzel, och de lovade att skicka mitt pass poste restante Innsbruck, varefter jag skulle skicka tillbaka väninnans pass. Dagen efter kom vi på att vi inte påpekat att de skulle skicka passet i min mans namn, för min legitimation var ju passet, och det låg i postförsändelsen. Vi väntade därför lite i bävan några dagar, fast vi hade kloka vänner som hade begripit detta.
Ja, bilen blev reparerad, och verkstaden gratulerade oss till att den inte gick över berget, för bromsarna hade förmodligen bränts vid nästa utförspass, då motorbromsen visade sig vara urkopplad på den gamla tvåtaktaren.
Vi fortsatte alltså semestern till Italien med reparerad bil, egna pass och iklädda bilhjälmarna och avverkade sedan ytterligare fjorton år tillsammans före skilsmässan. Och faktiskt så är vi fortfarande vänner!
Men numera åker jag aldrig bil utan att ha lågklackade skor med mig! Och historien med det falska passet lär vara preskiberad.
Det måste ha varit 1968 för exmaken och jag var gifta, och bodde i en lägenhet som vi flyttade in i det året. Jag var fortfarande student, och han hade fått sitt första jobb som bitr.psykolog på den tiden och läste vidare till leg.psykolog.
Vi hade en dyr lägenhet och levde inte i överflöd, men vi hade nyligen köpt en gammal tvåtakts-Saab. Den hade maken reparerat hålen i avgasröret på innan vi for på semester, vilket betydde att den bara gick i 30 kilometer i timmen, eftersom avgasröret- visade det sig senare- var igensatt. Detta bekymrade inte oss, vi for i den farten iklädda bilhjälmar, som vi hade lovat ha på oss på grund av svärmors nerver. Med jämna mellanrum stannade föraren, maken, bilen och torkade tändstiften för han var övertygad om att igenslammade sådana var felet. I bilen fanns också två vänner och tillsammans övernattade vi i Hamburg, rejält försenade, varefter vi dagen efter lämnade dem på ett ungdomshärbärge i en större stad i södra Tyskland. Observera nu att detta är före mobiltelefonernas tid.
Därefter fortsatte vi färden i 30 kilometers fart, och så småningom kom vi till gränsen till Österrike. Precis när vi kört fram till gränskontrollen sade maken åt mig att ta på mig solglasögonen. Min väninna och jag hade nämligen förväxlat passen efter övernattningen, så nu satt jag med hennes pass, som tur var inte hennes mans. Mellan de både kontrollerna funderade vi på vad vi skulle göra. Försöka att komma vidare på falskt pass eller åka tillbaka? Vi bestämde oss för det första och kom igenom även denna gång.
Så kom vi till de höga bergen i Österrike, som vi skulle över. Och då, efter ett tag, stannade bileländet för gott. Där satt vi. Ingen stannade för att hjälpa oss till en början, berg och skog runt omkring. Jag var i vanlig ordning iklädd skyhöga klackar och var vid det laget ordentligt förbannad på mannen, som jag tyckte borde ha begripit bättre än att ge sig ut med denna bil. Så, jag tog min lilla handväska, slängde ut mina, på den tiden ytterst slanka, ben genom bildörren och började att gå över bergen iklädd de skyhöga och med den lilla väskan i handen på väg till mamma och en skilsmässa.
Nåväl, jag kom ju inte så långt, utan vände. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, tror att någon vänlig själ stannade och kontaktade en bilverkstad i närmaste by. Till slut fick vi i alla fall bärgning, fick inkvartera oss några dagar på ett mysigt, österrikiskt, mindre hotell, fick tag på telefonnumret till jugendhärbärget, bad till Gud att vännerna skulle ha upptäckt att vi hade fel pass, och inväntade att de skulle ringa. Det gjorde de så småningom medan vi lugnt satt och åt wienerschnitzel, och de lovade att skicka mitt pass poste restante Innsbruck, varefter jag skulle skicka tillbaka väninnans pass. Dagen efter kom vi på att vi inte påpekat att de skulle skicka passet i min mans namn, för min legitimation var ju passet, och det låg i postförsändelsen. Vi väntade därför lite i bävan några dagar, fast vi hade kloka vänner som hade begripit detta.
Ja, bilen blev reparerad, och verkstaden gratulerade oss till att den inte gick över berget, för bromsarna hade förmodligen bränts vid nästa utförspass, då motorbromsen visade sig vara urkopplad på den gamla tvåtaktaren.
Vi fortsatte alltså semestern till Italien med reparerad bil, egna pass och iklädda bilhjälmarna och avverkade sedan ytterligare fjorton år tillsammans före skilsmässan. Och faktiskt så är vi fortfarande vänner!
Men numera åker jag aldrig bil utan att ha lågklackade skor med mig! Och historien med det falska passet lär vara preskiberad.
söndag 14 augusti 2011
Hastiga möten med andra världar
Igår drack kriminologer från hela världen det, som sägs, välgörande vattnet från Ronneby brunnskälla, när vi, jag och en annan guide från gruppen Ronnebyguiderna, visade dem den fanastiska anläggningen, för det är ju Brunnsparken, och de gamla husen där. Jag blir mer och mer förtjust i denna del av vår kommun.
Efter kaffe och paj for vi vidare till Heliga kors kyrka och Bergslagen, där de fick gå runt en stund och sedan höra om den märkliga stilblandningen i kyrkan och om de dramatiska händelserna i samband med Ronneby blodbad, som har utspelats där.
Det är snabba turer. Upp på bussen, guidning, (igår var det på engelska) ibland växlar man några ord med gästerna på vägen, när man går från olika platser, men i övrigt får man ju ingen kontakt. Och i går tänkte jag på hur synd detta är, för jag hade gärna hört lite om hur det är att vara polis i New York eller Bangladesh till exempel.
Efter kaffe och paj for vi vidare till Heliga kors kyrka och Bergslagen, där de fick gå runt en stund och sedan höra om den märkliga stilblandningen i kyrkan och om de dramatiska händelserna i samband med Ronneby blodbad, som har utspelats där.
Det är snabba turer. Upp på bussen, guidning, (igår var det på engelska) ibland växlar man några ord med gästerna på vägen, när man går från olika platser, men i övrigt får man ju ingen kontakt. Och i går tänkte jag på hur synd detta är, för jag hade gärna hört lite om hur det är att vara polis i New York eller Bangladesh till exempel.
fredag 12 augusti 2011
Rättshaverist - men varför? Tänk om kvinnan talar sanning...
Igår läste jag om en kvinna i Kalmar som har blivit åtalad för att hon har förföljt en präst med brev till och om honom under mer än tio års tid.
Jag har hört historien av henne själv, då hon ringde mig för några år sedan eftersom jag hade haft en insändare om relationsmissbrukande präster i Ky Tidning. Denna insändare var vid det laget flera år gammal, och jag blev förvånad att hon hade klippt ur den och hade den kvar. Hon kände igen saker i den från sin egen historia, sade hon. Det hon berättade om prästen var allvarliga saker. En del ganska så otroliga. Vid det laget hade hon försökt få gehör på olika håll för sina påståenden, bland prästkolleger och också hos polisen.Men ingen trodde henne.
Det gjorde jag, till största delen, även om jag var tveksam till det grövsta.
Därefter har hon tydligen fortsatt i sin kamp att få rätt. Hon har till och med skrivit till politiska ledare och till drottningen, till åklagare och försökt få andra människor att tro på sig. Hon är inte trodd.
Nu är hon åtalad för förtal.
Men- tänk om hon talar sanning!
Är prästen så skyddad i sin roll att han är utanför alla misstankar?
Läs gärna artikeln på nätet på Östran från igår!
Varför blir man rättshaverist? En känd anledning är att man faktiskt har rätt!
Jag har hört historien av henne själv, då hon ringde mig för några år sedan eftersom jag hade haft en insändare om relationsmissbrukande präster i Ky Tidning. Denna insändare var vid det laget flera år gammal, och jag blev förvånad att hon hade klippt ur den och hade den kvar. Hon kände igen saker i den från sin egen historia, sade hon. Det hon berättade om prästen var allvarliga saker. En del ganska så otroliga. Vid det laget hade hon försökt få gehör på olika håll för sina påståenden, bland prästkolleger och också hos polisen.Men ingen trodde henne.
Det gjorde jag, till största delen, även om jag var tveksam till det grövsta.
Därefter har hon tydligen fortsatt i sin kamp att få rätt. Hon har till och med skrivit till politiska ledare och till drottningen, till åklagare och försökt få andra människor att tro på sig. Hon är inte trodd.
Nu är hon åtalad för förtal.
Men- tänk om hon talar sanning!
Är prästen så skyddad i sin roll att han är utanför alla misstankar?
Läs gärna artikeln på nätet på Östran från igår!
Varför blir man rättshaverist? En känd anledning är att man faktiskt har rätt!
torsdag 11 augusti 2011
Anonyma trakasserier stoppas
Snart verkar tiden vara ute för anonyma att kunna trakassera människor i media. I samband med massakern i Norge tog flera tidningar bort kommentarsmöjligheten på sina artiklar. Det var ju ytterst rimligt. Lika medvetna är inte allt mediafolk. När präster på sina bloggar tillåter att människor öppet trakasseras av anonyma personer måste man ju undra hur det står till inom kyrkan. Och när detta också gäller folk knutna till landets största meidaimperium blir man ännu mera fundersam.
Fast egentligen vet ju många av oss hur det är. Kyrkan är en mobbningsstation utan dess like. Troligtvis den värsta, tätt följd av skolan.
Fast egentligen vet ju många av oss hur det är. Kyrkan är en mobbningsstation utan dess like. Troligtvis den värsta, tätt följd av skolan.
onsdag 10 augusti 2011
Sordin av tristess
När jag har åkt tvärs över landet, i detta fall mellan Blekinge och Göteborg, upplever jag alltid en sorts tristess i det jag ser. När jag ser dessa hus, som i många fall ser så avfolkade ut, för man ser sällan några människor där, undrar jag hur människor som bor i dem egentligen har det.
Ofta är jag hemma på semester, för vad kan vara bättre än Blekinge på sommaren, men, som jag skrev var vi förra veckan iväg till Göteborg/Bohuslän. Där möttes man ju av en storartad och märklig klippnatur och av många semesterfirare. Barn som såg uttråkade ut på restaurangerna tillsammans med sina föräldrar.
Osökt kom jag att tänka på båtar som låg inblåsta i hamnarna med rastlösa ungar, som för länge sedan tröttnat på spelen och serietidningarna. Förr fanns det inga mobiltelefoner eller datorer.
Men faktiskt så seglar vår dotter, fast sonen kör hellre motorcykel och bor i husvagn. Annars kan man ju tänka sig att båda hade blivit avskräckta av barndomens långsamhet i hamnar och på havet.
Jag mindes regniga tältplatser på den tiden det inte var SÅ vanligt med husvagn eller husbild. Var det konstigt att så många äktenskap kraschade?
Man måste vara lycklig för att orka fira semester ihop, mycket lycklig, tror jag, annars ska man nog hitta andra lösningar.
För vad är mera påfrestande än dagar tätt ihop om man egentligen inte har det riktigt bra tillsammans?
Kanske är det dags att ömsa skinn...
När man börjar se de olyckliga man möter, då måste man ju fråga sig varför det?
Ofta är jag hemma på semester, för vad kan vara bättre än Blekinge på sommaren, men, som jag skrev var vi förra veckan iväg till Göteborg/Bohuslän. Där möttes man ju av en storartad och märklig klippnatur och av många semesterfirare. Barn som såg uttråkade ut på restaurangerna tillsammans med sina föräldrar.
Osökt kom jag att tänka på båtar som låg inblåsta i hamnarna med rastlösa ungar, som för länge sedan tröttnat på spelen och serietidningarna. Förr fanns det inga mobiltelefoner eller datorer.
Men faktiskt så seglar vår dotter, fast sonen kör hellre motorcykel och bor i husvagn. Annars kan man ju tänka sig att båda hade blivit avskräckta av barndomens långsamhet i hamnar och på havet.
Jag mindes regniga tältplatser på den tiden det inte var SÅ vanligt med husvagn eller husbild. Var det konstigt att så många äktenskap kraschade?
Man måste vara lycklig för att orka fira semester ihop, mycket lycklig, tror jag, annars ska man nog hitta andra lösningar.
För vad är mera påfrestande än dagar tätt ihop om man egentligen inte har det riktigt bra tillsammans?
Kanske är det dags att ömsa skinn...
När man börjar se de olyckliga man möter, då måste man ju fråga sig varför det?
tisdag 9 augusti 2011
Dags att ömsa skinn?
30 år i samma hus, ja nästan i alla fall, för även om jag hade jobbostad under nio år också på annat håll, så hade jag ju huset.
Just nu står mig hela Blekinge upp i halsen, detta lanskap/län som har gjort mig så förtjust tidigare, ja till och med för kort tid sedan kunde jag känna en stor entusiasm för det.
Är det guidningarna som har gjort att jag känner mig färdig med det? Jag har sett nog av Rosenbom och kyrkorna och hamnarna och varvet. Jag vill bort...
Just nu står mig hela Blekinge upp i halsen, detta lanskap/län som har gjort mig så förtjust tidigare, ja till och med för kort tid sedan kunde jag känna en stor entusiasm för det.
Är det guidningarna som har gjort att jag känner mig färdig med det? Jag har sett nog av Rosenbom och kyrkorna och hamnarna och varvet. Jag vill bort...
Bort till palmer och ljumma vindar, musik och sång...
Sinneslugn vid havet
Att ha sina barn på avstånd är på gott och ont. Det onda är att man inte ses så ofta, det goda är att man ses längre tid när man väl träffas. Och ibland kan man få gratis semesterboende på något trevligt ställe.
Så blev tillfälligt sammanboende och jag katt- och blomvakter medan dottern, sambon, hundarna och sköldpaddan (!) åkte på semester till svärmors sommarstuga i Norrland. Och jag, som gjort Göteborg lite halvhjärtat (jag gillar Stockholm bättre), fick nu plötsligt för mig att jag skulle ut i havsbandet, där jag endast varit sporadiskt tidigare. Tillfälligt sammanboende är bra att hitta smultronställen.
Det var så jag upptäckte vilket lugn klipporna och havet gav mig. Jag borde nog åka dit för att stilla min själ när den är i oro, tänkte jag. Borta från världen, vid klippor utan vegetation med bara havet kluckande eller fräsande nedanför. En ny värld, en ny möjlighet, som en retreat nära Gud
Så blev tillfälligt sammanboende och jag katt- och blomvakter medan dottern, sambon, hundarna och sköldpaddan (!) åkte på semester till svärmors sommarstuga i Norrland. Och jag, som gjort Göteborg lite halvhjärtat (jag gillar Stockholm bättre), fick nu plötsligt för mig att jag skulle ut i havsbandet, där jag endast varit sporadiskt tidigare. Tillfälligt sammanboende är bra att hitta smultronställen.
Det var så jag upptäckte vilket lugn klipporna och havet gav mig. Jag borde nog åka dit för att stilla min själ när den är i oro, tänkte jag. Borta från världen, vid klippor utan vegetation med bara havet kluckande eller fräsande nedanför. En ny värld, en ny möjlighet, som en retreat nära Gud
måndag 8 augusti 2011
En kyrka utan moralisk styrfart
Måste man inte snart undra vad vissa präster inom Svenska kyrkan sysslar med? Är det brist på erfarenhet eller vad är det som gör att de skrupelfritt anammar alla tidens avarter?
Jag har i många år debatterat för homosexuellas rättigheter, och det är väl få människor idag som anser annat än att man som homosexuell ska ha likvärdigt liv med rätt till barn och äktenskap.
Men därifrån till att falla för tidens alla jippon med polyamorösa förhållanden, könsbyten hit och dit, män som ska ha kvinnans fortplantningsförmåga etcetera är steget mycket, mycket långt.
Eftergivenheten för dekadensen påminner mig om den gränslöshet jag har upplevt i vad oerfarna människor kan tro om andra människor som inte tillhör samma sociala sammanhang. Man kan liksom inte rätt bedöma verkligheten i det man tror om "de andra".
Nu dras vissa stockholmspräster med i allehanda sexuella avvikelser fullständigt huvudlöst.
Kyrkan borde
säga nej till neurotiska könsbyten, nej till sena aborter, nej till upprepade vigslar av samma person, nej till halvnakna brudar i kyrkorummet, nej till de lavinartade utlösningarna av sina anställda, nej till mobbning och trakasserier.
Svenska kyrkan av idag saknar moralisk styrfart!
Detta gör oss människor förvirrade och osäkra.
Återerövra moralen på bekostnad av opportunismen!
Jag har i många år debatterat för homosexuellas rättigheter, och det är väl få människor idag som anser annat än att man som homosexuell ska ha likvärdigt liv med rätt till barn och äktenskap.
Men därifrån till att falla för tidens alla jippon med polyamorösa förhållanden, könsbyten hit och dit, män som ska ha kvinnans fortplantningsförmåga etcetera är steget mycket, mycket långt.
Eftergivenheten för dekadensen påminner mig om den gränslöshet jag har upplevt i vad oerfarna människor kan tro om andra människor som inte tillhör samma sociala sammanhang. Man kan liksom inte rätt bedöma verkligheten i det man tror om "de andra".
Nu dras vissa stockholmspräster med i allehanda sexuella avvikelser fullständigt huvudlöst.
Kyrkan borde
säga nej till neurotiska könsbyten, nej till sena aborter, nej till upprepade vigslar av samma person, nej till halvnakna brudar i kyrkorummet, nej till de lavinartade utlösningarna av sina anställda, nej till mobbning och trakasserier.
Svenska kyrkan av idag saknar moralisk styrfart!
Detta gör oss människor förvirrade och osäkra.
Återerövra moralen på bekostnad av opportunismen!
lördag 6 augusti 2011
Att ändra sin kropp- en trend i tiden
Visst ser de där kvinnorna med sina stora överläppar konstiga ut, gör de inte? Jag undrade ganska länge varför så många plötsligt hade så underliga munnar innan jag förstod att detta med tjock plutande överläpp var högsta mode, och sådant man plastikopererade sig till. Ja, och så ändrar man brösten, gör dem större eller mindre, suger fett på magen, lägger fyllning i kinderna, lyfter ögonlocken, förändrar näsan och öronen och... Man kan nästan förändra hela den kropp Gud har givit en- om det nu är Gud som gett den.
Ja, och så kan man ändra kön också, och en del vill visst ändra tillbaka till det första igen sedan. Men detta måste ju vara lite svårt om man har fått snoppen bortopererad, kan man tänka sig.
Nu finns det ett nytt krav. Man ska kunna ändra kön, fast liksom bara till hälften så att man kan ha kvar fortplantningsförmågan från det ursprungliga. Det kan man göra på vissa håll, och nu har en "man" som säger sig ha bytt kön fött tre barn. Är han man eller kvinna? Juridiskt sett är han man. Detta är kanske ingen dum idé, egentligen, att JURIDISKT sett bli man, (Nej, lugn ungar, jag ska inte försöka!) för visst blir män mycket bättre behandlade än kvinnor!
Vi var inte så avancerade när jag var yngre. I stället var vi osannolikt banala. Vi ändrade våra munnar med läppstift och brösten med inläggningar i bh:n. Men så kunde vi inte heller, om vi var kändisar, plocka ut brösten igen, som någon gjort, och sälja dem på auktion.
Vad säger man? Ur led är tiden? Eller?
Ja, och så kan man ändra kön också, och en del vill visst ändra tillbaka till det första igen sedan. Men detta måste ju vara lite svårt om man har fått snoppen bortopererad, kan man tänka sig.
Nu finns det ett nytt krav. Man ska kunna ändra kön, fast liksom bara till hälften så att man kan ha kvar fortplantningsförmågan från det ursprungliga. Det kan man göra på vissa håll, och nu har en "man" som säger sig ha bytt kön fött tre barn. Är han man eller kvinna? Juridiskt sett är han man. Detta är kanske ingen dum idé, egentligen, att JURIDISKT sett bli man, (Nej, lugn ungar, jag ska inte försöka!) för visst blir män mycket bättre behandlade än kvinnor!
Vi var inte så avancerade när jag var yngre. I stället var vi osannolikt banala. Vi ändrade våra munnar med läppstift och brösten med inläggningar i bh:n. Men så kunde vi inte heller, om vi var kändisar, plocka ut brösten igen, som någon gjort, och sälja dem på auktion.
Vad säger man? Ur led är tiden? Eller?
Heder åt en talande kyrka!
Prideflaggan lär svaja på S:t Jakobs kyrkas torn i Stockholm.Detta är inte första året.
Själv kan jag ha en del invändningar emot Pridefestivalen på det sätt den har speglats i media, då jag ibland har tyckt att den skapade en skev bild av homosexualitet som kom att förknippas med rosa plymer och läderbögar till en viss del. Men det finns ju många seriösa inslag på området. Svenska kyrkan är på plats.
Heder åt den kyrka som tar öppet ställning där och genom att låta prideflaggan svaja på sitt kyrktorn!
Själv kan jag ha en del invändningar emot Pridefestivalen på det sätt den har speglats i media, då jag ibland har tyckt att den skapade en skev bild av homosexualitet som kom att förknippas med rosa plymer och läderbögar till en viss del. Men det finns ju många seriösa inslag på området. Svenska kyrkan är på plats.
Heder åt den kyrka som tar öppet ställning där och genom att låta prideflaggan svaja på sitt kyrktorn!
onsdag 3 augusti 2011
En slapp livsstil?
Jag läste just på en prästblogg hur en fet, av mig icke helt okänd, person hade vaknat till liv, och nu insåg att han hade haft "en slapp livsstil" när han åt annat än pulver.
Nu är jag väl inte övertygad om att detta med övervikt är det största kriteriet på en slapp livsstil. Människor som gillar god mat blir, om de har anlag åt det hållet, oftast överviktiga vid en viss ålder.
Men övervikt är för andra människor ett utmärkt sätt att trakassera och nedvärdera medmänniskan i vår kultur som ju fortfarande har slankhetsidealet som norm.
Ofta tänkte jag i lärarkollegiet på hur överviktiga barn hade det när kollegerna, som själva möjligtvis låg på ett till två kilo plus, började hojta om att de skulle bli SÅ feta av den lilla ynka fredagskakan till förmiddagskaffet.
En gång satt jag tillsammans med några nästan jämnåriga som höll igång viktsnacket. Samtliga rynkiga och med usla värden.
Mina värden är perfekta, ja, läkaren frågade mig senast vad jag gjorde för att ha så perfekta värden.
Jag var benägen att säga sanningen (men jag gjorde det inte)
- Jag sitter stilla och äter!
Nåja, en sanning med modifikation. Strax ska jag promenera, när han som har en icke - slapp livsstil har vaknat (!). Klockan är nu 11.45!
Jodå, jag kan visst tänka mig att banta, det har jag gjort förr, men detta blir när JAG vill, inte när andra talar om för mig att jag ska göra det.
Nu är jag väl inte övertygad om att detta med övervikt är det största kriteriet på en slapp livsstil. Människor som gillar god mat blir, om de har anlag åt det hållet, oftast överviktiga vid en viss ålder.
Men övervikt är för andra människor ett utmärkt sätt att trakassera och nedvärdera medmänniskan i vår kultur som ju fortfarande har slankhetsidealet som norm.
Ofta tänkte jag i lärarkollegiet på hur överviktiga barn hade det när kollegerna, som själva möjligtvis låg på ett till två kilo plus, började hojta om att de skulle bli SÅ feta av den lilla ynka fredagskakan till förmiddagskaffet.
En gång satt jag tillsammans med några nästan jämnåriga som höll igång viktsnacket. Samtliga rynkiga och med usla värden.
Mina värden är perfekta, ja, läkaren frågade mig senast vad jag gjorde för att ha så perfekta värden.
Jag var benägen att säga sanningen (men jag gjorde det inte)
- Jag sitter stilla och äter!
Nåja, en sanning med modifikation. Strax ska jag promenera, när han som har en icke - slapp livsstil har vaknat (!). Klockan är nu 11.45!
Jodå, jag kan visst tänka mig att banta, det har jag gjort förr, men detta blir när JAG vill, inte när andra talar om för mig att jag ska göra det.
måndag 1 augusti 2011
Att vara besvärlig
Jodå, det finns säkert de som tycker att jag är besvärlig, och så finns det de som inte alls tycker att jag är det, utan tvärtom att jag är en mycket trevlig person. Det är så, det vet jag.
Men är jag besvärlig? Ja, jag talar nu inte om personliga relationer, utan mera om jobbrelaterade.
Nej, jag tror inte det, egentligen. Det är nog snarare så att jag är medveten om mina rättigheter, och att jag inte accepterar att man sätter sig på mig. Jag har aldrig kunnat stå med mössan i handen.
Och när man är som jag, då är man i vissa människors ögon inte så lätt att ha att göra med. Detta får man faktiskt ta om man vill ha sin heder i behåll ibland.
Jag accepterar inte att chaufförer provokativt röker mig rakt upp i ansiktet, trots att jag har bronkit. Till exempel. Varför skulle jag göra det?
Men är jag besvärlig? Ja, jag talar nu inte om personliga relationer, utan mera om jobbrelaterade.
Nej, jag tror inte det, egentligen. Det är nog snarare så att jag är medveten om mina rättigheter, och att jag inte accepterar att man sätter sig på mig. Jag har aldrig kunnat stå med mössan i handen.
Och när man är som jag, då är man i vissa människors ögon inte så lätt att ha att göra med. Detta får man faktiskt ta om man vill ha sin heder i behåll ibland.
Jag accepterar inte att chaufförer provokativt röker mig rakt upp i ansiktet, trots att jag har bronkit. Till exempel. Varför skulle jag göra det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)