Nu har ju farorna börjat dyka upp, så nu måste vikten ner. Det går sakta, så sakta...
När jag sitter vid TV:n och tittar på katten Bellman, som ligger i fåtöljen bredvid och ser hur han sakta makar sig upp för att krypa över till mitt knä, tänker jag att vi är likadana båda två. Vi har svårt att röra oss. Och när han på morgonen inte har intagit sängen bredvid min, som jag har tänkt flytta ut i förrådet, (hans närvaro där hindrar mig) så tassar jag försiktigt med stor ångest för att se om han ligger i fåtöljen- död. Det är stressande med en gammal katt!
Han kanske har samma intuitiva rädsla för mig. Är det därför han kan sitta i timmar och bara titta på mig i den andra sängen?
Bellman är en mycket ovanlig katt. Det går mycket bra att kommunicera med honom.Först sätter han sig exempelvis upp i fåtöljen vid sidan om min och tittar på mig. Först när jag slår med handen på ena låret kommer han över. Sedan måste jag slå på det andra för att han ska fortsätta. Om han kommer på "fel" håll vänder han sig försiktigt och med stor svårighet, ser det ut som, för att få huvudet åt rätt håll. Sedan ska han bli kliad på bröstet och flyttar jag handen sträcker han ut tassen efter den.
Numera visar han dåligt humör redan efter några timmar om jag har varit borta med ihärdigt, ilsket jamande.
Ja, han är rolig!
Igår tog jag mig samman och klippte en liten del av gräsmattan (på framsidan) med den handgräsklippare jag köpte förra året. Jag blev trött på alla sladdar med min elektriska gräsklippare. Men det är inte mycket jag klarar innan benen värker ordentligt. Det gäller nog att ta krafttag mot denna dåliga fysik!
Jag vill ju gärna kunna cykla igen, dessutom! Och bada på allmän
badplats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar