Förvisso är det inte sunt att ägna sig åt gamla trauman, för det är naturligtvis ett trauma att förlora en chefstjänst och att vara föremål för förstasidesrubriker i lokaltidningarna ett bra tag.
Mest är jag idag kanske arg på mig själv för att jag inte tidigt satte ner foten så att det visslade om det. Och för att jag lät mig utnyttjas känslomässigt och manipulativt. Nog tycker jag att kyrkans folk borde ha sett detta. Antingen blundade de, var duperade, eller också var de helt enkelt obegåvade. Kanske lutar jag idag mest åt det senare även om de var lättduperade också.
Tråkigt är naturligtvis hur sådana händelser följer med en ett tag.
Man får anstränga sig väldigt mycket för att tvätta bort de ränderna.
När jag minns blir jag så trött...
Trött blir jag också när jag tänker på mediedrevet förra året om Pridefestivalens utformning. Det är synd att folk inte kan hålla isär saker. Om man kritiserar den bild som Pride ger omvärlden, så behöver man inte dra in diskussioner som samkönade äktenskap eller homosexuellas rättigheter. Man behöver ju inte blanda päron och äpple.
För närvarande har jag ingen av de dagliga lokaltidningarna. I stället har jag helgprenumeration på SvD och tillgång till den digitalt varje dag.
Sedan ganska lång tid läcker jag lätt energi, då orkar jag inte med för mycket text. Det gäller verkligen att försöka koncentrera sig på det som ger energi i stället i sådana lägen. Då man får akta sig för att se tillbaka på tråkiga händelser- egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar