Det är naturligtvis mycket annorlunda att leva i en storstad och i en liten by. För mig tog det många år att inse skillnaden och förstå att det finns en social kontroll i byarna, som man inte har i stora städer. Sedan har jag också bott i mindre städer, där en sådan finns...
Svårigheten i byarna kan vara vad man pratar om när man möts. De andra i byn? Det ids jag inte. Om de egna barnen eller barnbarnen, om man har sådana? En del människor tycks leva sina liv genom vad barnen gör eller åstadkommer och genom barnbarnen. Då måste man ju fråga sig när det blir tur för deras egna liv. Man kan ju på något sätt inte leva i nästa generation eller i näst/nästa eller näst/näst/nästa, eller hur?
I samband med detta kan man också fundera över hur många som lever/har levt sina liv i hänsyn till andra. För att inte såra eller skada andra i sin familj har man stannat kvar i familjen när man kanske helst hade velat lämna den och leva ett annat liv.
Sådant tror jag känns i hela atmosfären. Det kan nog vara direkt skadligt för barn att växa upp i sådana miljöer.
Och vem kommer i slutänden att tacka någon för ett förlorat liv?
Ibland ser man att änkan/änklingen efter ett långt äktenskap mycket snabbt, ja kanske bara ett par månader efter äkta hälftens dödsfall, är inne i en ny relation. Tänk om då den döde har offrat sitt liv för relationen med maken/makan. Livet kan bli konstigt ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar