Om man inte hör till den sortens pensionärer som inte verkar våga sluta arbeta, har man nog ofta ganska mycket tid att tänka.
Man är i slutet av livet nu, och kanske funderar man över vad det blev av livet.
Vissa saker vill man kanske ha svar på. Så är det för mig, men senast idag kände jag vemodet när jag undrade en sak, och det inte längre finns någon att fråga. Det är snart tjugo år sedan min mor lämnade jordelivet, nästan fyra år efter vår fars frånfälle. Och min sista moster, den sista i den gamla generationen i vår släkt, dog 2010 nästan 95 år gammal.
Jag skulle vilja veta vilket frireligiöst samfund min farmor tillhörde, och jag skulle vilja veta var jag gick i söndagsskolan. Betel?
När jag hade flyttat hit till Blekinge och tittade i ett häfte med blekingska ord upptäckte jag flera, som jag hade trott var skånska, som jag själv hade med mig. Men det var ju inte så konstigt. Farmor var blekingska, från grannsocknen här, fast jag såg henne aldrig här, och hon dog när jag var tre år gammal, 75 år gammal. Nästan som jag är nu!
Det är ju inte så konstigt att den äldre generationen är borta, konstigare är det med de gamla tonårspojkvännerna, och den mångårige vännen senare i livet. Jag är ensam om de relationerna nu och med de minnen som finns från dessa.
Så märklig döden är! Och den kan ju inte vara så långt borta från någon i min ålder. Så sorgligt allting är...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar