Jag försöker undvika att kommentera på ölandsprästens blogg för jag blir ofta på dåligt humör av det. Men ibland är diskussionerna alltför dumma för att man ska kunna hålla tyst.
Som när någon (präst?) diskuterar manligt och kvinnlig med utgångspunkt i Paulus och sitt eget gamla äktenskap.
Det är att tro sig om mycket, att inbilla sig att man själv och frun är modeller för allt manligt och kvinnligt!
Och vad vet man om relationer egentligen, på djupet, om man bara har levt i en djup relation? Någon sade vid något tillfälle att det var först vid tredje äktenskapet som man lärde sig något. Då är väl en del av dem som lever Kyrkans liv snart där! För det är ju det man ska göra. Man ska leva Kyrkans liv.
Hur ser det då ut med dem som borde göra detta och vara våra förebilder? Jag ska inte gå in på detaljer, men nog blir man irriterad när de som bara borde hålla tyst sätter sig på höga hästar!
Sedan finns det flera präster som jag respekterar högt.
För övrigt är jag irriterad både på mig själv och andra. Och det gäller vikten. Egentligen är det nog värre att en gång ha varit mycket slank och bli tjock än att alltid har varit tjock, för människor förväntar sig att man ska se ut- eller återgå till gammal form- som förut. En del lyckas. Men i ärlighetens namn, är det så snyggt att närmast vara mager i 70-års åldern?
Något av det tjusigaste jag själv vet är dessa mulliga- ibland feta- invandrarkvinnor som med stolthet bär upp sin kropp. Jag minns speciellt en gång hur några tjocka kvinnor dansade iklädda sina fina, glittriga klänningar på en fest, som vi hade, i en invandrarförening. Det var härligt att se! Medan en del av oss andra tycker att vi inte kan göra det eller det på grund av vår vikt.
Det är vi tjockisar som borde ha festivaler och karnevaler! För är någon mera förtryckt än vi! I omtänksamhetens namn dessutom!
Om jag någon gång blir smal igen ska jag skriva om de år när jag vet kraftigt överviktig.
Dessutom gillar jag själv mulliga män!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar