De syndatyngda

Jag kom att tänka på en kvinna, italienska och katolik från början, som gifte sig med en svensk präst. Hennes mor hade, när hon fick veta att de skulle gifta sig, enligt uppgift, tyckt att det var så synd om sin dotter, för nu skulle hon aldrig mer få något roligt.

Detta tänkte jag på när jag var inne på den där f.d. ölandsprästens blogg och läste om synd, skuld och ånger.
Hur orkar de med detta ständiga navelskådande? För det är ju så det är? Och hur gitter de komma dragandes med Paulus i tid och otid, en karl som levde för 2000 år sedan. De är ju som en grammofonskiva, som har fastnat i ett jack.

Så läste jag att en av dem inte kunde låta bli att ha begär till andra kvinnor. Ha, ha, tänkte jag! Detta är nog helt logiskt, för hans egen fru är säkerligen jättetrött på sin syndtyngde make!
Sådant känner man på sig, och då är det lätt att hjärtat och lusten dras till nya föremål. För vem vill vara den som någon är trött på?

Men det är väl ändå tur att internet finns, så att man kan få lite kontakter och diskutera. Synd bara att det är samma saker år ut och år in. Det tröttar den som läser.
Det är längesedan jag själv tyckte att problemen med alkoholbristen i nattvarden var intressant. Eller tankar på vad som är synd.

Att vara kristen kan ju i rimlighetens namn inte betyda att man tycker sig ha rätten att klistra på andra syndastämplar. Eller att man ska leva i sitt eget navelskådande. Nej, det är nog något helt annat!
De får väl se på Domens dag! Då får de veta vems ärenden de gick!
Jag struntar faktiskt i domen efter döden .Det ger sig om den kommer överhuvudtaget.