Jag älskar katter

När jag var liten var jag rädd för katter. Jag minns att när jag skulle besöka några kamrater som bodde en bit bort, och det fanns en katt på vägen, då vände jag och gick hem.
Så skaffade mina föräldrar en vit katt, och då försvann min rädsla. Denna katt blev efter några år ihjälskjuten på en gård, dit den gick till honkatterna. Detta var innan man kastrerade hankatter.

Mina barn har katter och hos dottern finns också en hund. I midsommarhelgen har både jag och min Bellman varit mycket sociala. Och han har faktiskt bara bråkat med en av tre katter, den som han borde känna bäst och som han har bott ihop med en gång. Ologiskt. Hunden bryr sig inte om katterna, och katterna bryr sig inte om hunden. 
Jag älskar de där små, ulliga djuren som är så mjuka och go´a och som är några riktiga ögontjänare, som är väluppfostrade när man ser dem och sedan struntar fullständigt i vad de egentligen vet att de inte får göra.
Mina tapeter är helt sönderrivna i vissa hörn. (Ingen idé att fixa än), men jag har aldrig sett min katt riva på dem. Aldrig!