Mest synd är det att vi är så okänsliga, att vi inte kan känna med våra medmänniskor. Hur ska man annars se det när man använder massor av tid till att ösa ur sig för att tidigare osynliga och nedvärderade grupper får komma fram i ljuset? Hur kan man annars se det när elever fortsätter att mobba varandra via nätet på loven? Hur ska man annars se det när man inte får något gensvar på det faktum att man har fått besked att någon ligger för döden?
Jo, min dotter hörde av sig när jag berättade detta, EN av de andra facebookvännerna kommenterade, likaså exmaken. Vi umgicks i familjerna när vi var gifta.Och min italienske vän berättade om sina erfarenheter och händelser i sitt liv av sjuka och döende vänner.Andra teg. Varför? Är man så rädd för döden att man inte ens vågar ge medkänslor när någon håller på att förlora en vän? Konstigt samhälle vi lever i! Det är som om döden inte existerade!
Nu ska jag gå ut och fotografera min cykel framför spireahäcken som ett bevis på att denna tantcykel finns. Min italienske vän har skickat ett kort på sin nya tävlingscykel (han är 75 år gammal!) och vill få verifierat att jag faktiskt har en cykel, jag också! Så jag ska strax skicka ett kort som bevis, även om det är ett tag sedan jag cyklade. Det gick inte med benskadan, men bör gå nu.
Och sedan blir det affären för kattmat och trädgårdsarbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar