I min trädgård

Idag gillade jag vädret, det var precis lagom varmt för mig. Och i trädgården blommar det, och jasminen och kaprifolen doftar.

Skrivarklubbens hemsida

Skrivarklubben i Blekinge, en av de två skrivarklubbar jag är med i, har numera en hemsida. Där kan man också läsa smakprov ur Groblad, vår tidskrift, som kommer ut med fyra nummer per år.
Jag är också med i Tingsryds skrivarklubb, som ger ut en tidskrift till jul varje år, Gåspennan.

Adressen till Skrivarklubben i Blekinges hemsida är
skrivarklubben-blekinge.se/

Jag älskar katter

När jag var liten var jag rädd för katter. Jag minns att när jag skulle besöka några kamrater som bodde en bit bort, och det fanns en katt på vägen, då vände jag och gick hem.
Så skaffade mina föräldrar en vit katt, och då försvann min rädsla. Denna katt blev efter några år ihjälskjuten på en gård, dit den gick till honkatterna. Detta var innan man kastrerade hankatter.

Mina barn har katter och hos dottern finns också en hund. I midsommarhelgen har både jag och min Bellman varit mycket sociala. Och han har faktiskt bara bråkat med en av tre katter, den som han borde känna bäst och som han har bott ihop med en gång. Ologiskt. Hunden bryr sig inte om katterna, och katterna bryr sig inte om hunden. 
Jag älskar de där små, ulliga djuren som är så mjuka och go´a och som är några riktiga ögontjänare, som är väluppfostrade när man ser dem och sedan struntar fullständigt i vad de egentligen vet att de inte får göra.
Mina tapeter är helt sönderrivna i vissa hörn. (Ingen idé att fixa än), men jag har aldrig sett min katt riva på dem. Aldrig!

Trevlig sommar!

Rododendron i Brunnsparken i Ronneby.

Till hur mycket ohälsa är mobbning orsaken?

Med tanke på hur jag själv läcker energi av osakliga, negativa omdömen från en person som jag har levt i relation med, undrar jag hur de barn och ungdomar har det som mobbas i skolorna.
En psykolog har gått ut och varnat för sommarlovet, då de ofta trakasseras digitalt med sms och mejl. De måste fara mycket, mycket illa. 
Jag tror att mycket psykisk ohälsa i vårt land beror på utfrysning och mobbning på arbetsplatser och i skolor. Det är en förfärlig trend som råder!
Vi kunde tidigare se och höra hur kända kvinnor trakasseras på sociala medier. De läste upp vad de fick för meddelanden.
Detta lärde mig också att lägga saker i ljuset. Kanske är detta en väg att få slut på trakasserierna?
Men hur mår de som håller på egentligen?

Insändare

Under rubriken "Äldre inte målgrupp i turismplanering"
har nu BLT lagt ut min insändare på www.blt.se

Insändare i Sydöstran

Idag har jag en insändare i Sydöstran. Den finns också på nätet.
www.sydostran.se  "Glöm inte äldre och ensamstående turister".
Se insändare långt ner på sidan.

Så snälla de är!

När jag pratar med gamla klasskamrater från studentklassen är vi överens om en sak. Det fanns ingen mobbning i vår klass. Alla tolererade varandra, hur olika vi än var.Och jag upplever detta fortfarande vid våra klassträffar. Det är snälla människor där.

På samma sätt tänker jag om några gamla vänner. En gammal god väninna har just gått bort, och i samband med detta har jag varit i kontakt med en annan före detta arbetskamrat.
Det är slående hur snälla de verkar vara och var. Det var inget förtal eller någon ondska där inte.
Har jag glömt det? Eller var tiden sådan?
Eller är det alla år i andra sammanhang på andra platser, bland mer eller mindre elaka människor, som har fått mig att inse vilken bra miljö detta faktiskt var?
Det känns skönt och förtröstansfullt när man möter goda och snälla människor! De värmer!

Från hånad till prinsessa

Det måste kännas skönt för prinsessan Sofia att få folkets jubel och bli maka till den man hon älskar. Jag läste i någon blaska hur hon hade hånats i början av deras relation och ansetts omöjlig som flickvän till prinsen med tanke på att hon hade deltagit i Paradise Hotel och varit fotad i någon tidning i relativt avklätt tillstånd. Tänk så farligt! Och så har hon en liten tatuering på ryggen! Jag tror nog att man har sett lika mycket av andra kungligheter på badstränder när fotografer har legat i bakhåll och fotat dem.
Att hon verkar vara en initiativrik och duktig kvinna och att hennes föräldrar förmodligen har högre utbildning än hennes svärföräldrar räknades tydligen inte då.
Men, de som hånade henne kan sitta där nu! De lär nog inte vara så välkomna i de kungliga salongerna längre, kan man kanske misstänka.
Vilken triumf i en Askungesaga!

Vilka lever Kyrkans liv?

Jag försöker undvika att kommentera på ölandsprästens blogg för jag blir ofta på dåligt humör av det. Men ibland är diskussionerna alltför dumma för att man ska kunna hålla tyst.
Som när någon (präst?) diskuterar manligt och kvinnlig med utgångspunkt i Paulus och sitt eget gamla äktenskap.

Det är att tro sig om mycket, att inbilla sig att man själv och frun är modeller för allt manligt och kvinnligt!

Och vad vet man om relationer egentligen, på djupet, om man bara har levt i en djup relation? Någon sade vid något tillfälle att det var först vid tredje äktenskapet som man lärde sig något. Då är väl en del av dem som lever Kyrkans liv snart där! För det är ju det man ska göra. Man ska leva Kyrkans liv.
Hur ser det då ut med dem som borde göra detta och vara våra förebilder? Jag ska inte gå in på detaljer, men nog blir man irriterad när de som bara borde hålla tyst sätter sig på höga hästar!

Sedan finns det flera präster som jag respekterar högt.

För övrigt är jag irriterad både på mig själv och andra. Och det gäller vikten. Egentligen är det nog värre att en gång ha varit mycket slank och bli tjock än att alltid har varit tjock, för människor förväntar sig att man ska se ut- eller återgå till gammal form- som förut. En del lyckas. Men i ärlighetens namn, är det så snyggt att närmast vara mager i 70-års åldern?
Något av det tjusigaste jag själv vet är dessa mulliga- ibland feta- invandrarkvinnor som med stolthet bär upp sin kropp. Jag minns speciellt en gång hur några tjocka kvinnor dansade iklädda sina fina, glittriga klänningar på en fest, som vi hade, i en invandrarförening. Det var härligt att se! Medan en del av oss andra tycker att vi inte kan göra det eller det på grund av vår vikt.

Det är vi tjockisar som borde ha festivaler och karnevaler! För är någon mera förtryckt än vi! I omtänksamhetens namn dessutom!
Om jag någon gång blir smal igen ska jag skriva om de år när jag vet kraftigt överviktig.
Dessutom gillar jag själv mulliga män! 

Att kompromissa bort sitt liv

Att leva ensam har naturligtvis för- och nackdelar. Men en klar fördel är att man slipper kompromissa bort sig själv. Om man ska leva med en annan människa, är det nog en omöjlighet om man har helt olika inställning till hur man vill leva sitt liv.
Gillar man inte samma musik, inte samma sorts filmer, inte samma teater, har olika dygnsrytm, är olika intresserad av socialt liv och vill bo på helt olika sätt, då är det nog ganska så döfött med relationen.
Själv satt jag vettskrämd vid minsta lilla vindpust på en segelbåt de sista sju åren av mitt femtonåriga äktenskap. Jag hade hellre varit någon annanstans än där ute på havet, där det rätt som det var kunde blåsa upp, vilket ofta gjorde mig sjösjuk. Speciellt minns jag en gång när det blåste upp snabbt, och jag skulle gå upp  och reva seglen, medan maken styrde. Men jag satt i uppkastningar och kunde inte röra mig, så vi fick fortsätta med seglen satta.
Och sedan fick jag snällt vänta med barnen medan båten togs om hand på höst och vår, och mannen gick diverse kurser på vintern.

Jag behöll den lilla segelbåten som vi hade här i Blekinge i skilsmässan (vi hade två båtar) och gick segelkurs på sommaren. Sedan försökte jag, tillsammans med en icke-segelkunnig man, som var på besök hos mig, segla denna. Båten låg och guppade i hamninloppet och jag fick inte vind i seglen. Jag hade båten några år, men sålde den sedan. Det finns skärgårdsturer i Blekinge.

Nej, jag orkar inte diskutera och kompromissa och hålla på i en relation. Här bestämmer jag. Allt. Ja, okey, jag och katten Bellman.

Min segelbåt, som är såld sedan flera år.

En fläkt från det förflutna

Han hittade mig på nätet för åtta år sedan efter tjugo års uppehåll i kontakten. Sedan dess har vi haft mejlkontakt, mer eller mindre intensiv. Han är den man som jag var på väg att gifta mig med när jag träffade den man som jag gifte mig med. Vår relation hade inneburit uppbrott och ett nytt land för mig, och det kände jag osäkerhet och rädsla inför efter att ha jobbat nere i hans land. Då är det lätt att bli förälskad i någon annan.
Jag är gammal och med för många kilon, från att ha varit ung, slank och snygg, till och med när vi träffades efter min skilsmässa 1982. Men jag har blivit klokare och utvecklat sidor hos mig som då inte var så utvecklade.
Livet har lärt mig att se människor på ett annat sätt. Jag vet idag vilka egenskaper jag uppskattar, och vad jag inte tolererar. 
Han är gammal och spänstig, tävlingscyklar och surfar.

Vad händer om man träffar en gammal kärlek igen i 70-års åldern?
Det får man nog fundera på. Medan man försöker bli av med en del kilon... Det kan innebära  att man gräver i gamla, begravda känslor, men det kan också innebära något positivt och ny energi.
Men orkar man...?

Att skydda sin familj...

Jag är nog väldigt gammal, gammal och lite cynisk. Livet har farit ganska hårt fram med mig ibland, och mina separationer har varit många. Trots detta finns det en mycket stabil familje-, släkt- och vänskapskrets i mitt liv. Denna är mycket stabil, och jag har många gamla vänner.
Men livet, eller det jag har sett i livet, både vad jag har upplevt själv, och det jag har sett i andras liv, har gjort att det är ganska skönt att leva ensam med en katt.

Visst är det så, som jag läste för en stund sedan, att män skyddar sina familjer. Verkligen! Jag har till exempel aldrig sett en man ge sig av från sin familj förrän han garanterat har haft en annan säker kvinna på gång. Och hur många kvinnor har inte fått höra att otroheten berättar man inte för frun om, för det skulle skada henne? Kvinnor som kanske hade väntat sig ett uppbrott.

Vill man så ha lite stimulans rent mentalt kan man gå ut på nätet och sätta igång anonyma diskussioner med kvinnor. Man är så klart anonym för att skydda hustrun! Det vore kanske inte så bra om hon fick veta att hennes man ägnade timmar per dag åt att byta tankar med andra kvinnfolk. Sådant beror naturligtvis på hur känslig man är. Själv gillar jag inte den sortens kontakter.

Så nog är det så att även nutida- åtminstone de äldre- äkta männen är väldigt, väldigt omhändertagande mot sina fruar. För tänk om fruarna skulle överge dem! Vilken förfärlig katastrof!

Det man inte vet lider man ju inte av. Eller? För det finns väl inga människor som har saker på känn...

Välkommen...

att besöka min guideblogg

http://lilaguide.blogspot.com

och min hemsida som guide

http://lisbethbeselin.wordpress.com

Till uppbyggelse eller för vad?

Nu orkar jag inte läsa nedbrytande bloggar, där man bara ägnar sig åt att kasta skit på andra. Det är för destruktivt.
Borde inte kristendom vara något som bygger upp och stärker oss människor i stället?
Men så där var det i Oskarshamn. Två församlingar ägnade sig åt ständigt skitpratande om varandra. Det var mycket destruktivt.
Jag undrar om det finns någon levande från den tiden som hör till gubbarna med huvor? Det skulle ju precis vara stilen!  Och i den skiten var jag i 6,5 år!

Finns inga krav på hyfs hos statsministrar?

Är inte snart botten nådd vad gäller uppträdandet i riksdagen?.
Stefan Löfven försöker tydligen komma ifrån sin brist på visioner för landet genom att harva om SD:s ursprung. Helt makalöst! Och ett så billigt och vulgärt uppträdande! Men IF Metalls domäner hörde kanske inte precis till salongerna. Hur går det nu då, när han ska träffa kungar och drottningar och annat folk som kunde ha varit fint? Kunde ha varit.
Åsa Romson är väl under alla kritik. Hon har ju redan fått flera påpekanden från KU, och idag kunde hon inte ens ta Jimmie Åkesson i hand efter en debatt. Vilka små mobbare de är! De dryper ju av vulgaritet!
Men de är säkert goda valarbetare för SD, som ju bara ökar och ökar.
Nu tyckte till och med Håkan Juholt att det gick för långt idag och reagerade på Romsons uppträdande.
Men hur var det? Var det inte så att han själv nekade att debattera med Jimmie Åkesson när han var partiledare, den där korta tiden?

Och Emma Henriksson har blivit ombedd att lämna sin post som gruppledare för KD i riksdagen. Jag har själv vid två tillfällen på facebook protesterat mot saker som Emma Henriksson har sagt. Jag tror att Ebba Busch Thor vet vad hon gör!

Ännu en...

av mina äldsta väninnor har lämnat jordelivet.
Hon blev 69 år gammal, och vi hade känt varandra sedan 1970.
Må hon vila i frid!

Våld bland äldre par

Numera lyssnar jag nästan enbart på radion i bilen. Mitt behov av tystnad är stort. Musik kan jag spela, men jag orkar inte alltid med en massa snack, ja inte ord överhuvudtaget. Det är kanske en utbrändhet- light som jag lider av.
Nåväl, jag var nere i affären, och då hörde jag en del av ett program på radion som handlade om våld mellan äldre par.
Detta är något som har blivit alltmer uppmärksammat. Om någon börjar eller är senil kan han/hon också bli väldigt aggressiv. Ja, har man en framlobsdemens kan man ju faktiskt bli direkt farlig.

Ju äldre jag har blivit desto mer har jag förstått vilket helvete ett dåligt äktenskap kan vara. Tänk på den gamla generationens kvinnor som inte kunde skilja sig av ekonomiska skäl. Och jag hörde på radion att det var först 1965 (tror jag det var) som våldtäkt inom äktenskapet blev ett brott. Hur är det för kvinnorna i äktenskap i mera mansdominerade och kvinnoförtryckande kulturer? Hur mycket måste de "ställa upp"? Ibland är kanske en kvinna, där det är tillåtet med flera hustrur, glad om mannen tar in någon yngre.
I programmet pratade de också om detta att äldre skulle bo tillsammans inom äldrevården. Ibland kunde alltså detta vara negativt, om de levde i en dålig relation.

Jag har så svårt att förstå att man orkar med en person i femtio, sextio år. Själv behöver jag utrymme, tystnad och egen tid. Och när sådant som våld i gamla relationer- och inte bara psykiskt utan fysiskt våld - kommer på tal, känner jag, att nog har man det bra som ensamboende. Man vet ju aldrig vad man kan råka ut för. En gubbe som blir senil och våldsam. Hu!
Och tänk om en kvinna på 70 år blir våldtagen av en viagrastinn gubbe i samma ålder. Hemskt! Det är inte alla som jublar över ett intensivt sexliv i den åldern! Åldern tar ut sin rätt och en gammal kropp är en gammal kropp. Och gamla kroppar kan göra ont.

Det är synd om människorna...

Var det inte Strindberg som skrev det i någon pjäs? Och det är synd om oss människor!
Mest synd är det att vi är så okänsliga, att vi inte kan känna med våra medmänniskor. Hur ska man annars se det när man använder massor av tid till att ösa ur sig för att tidigare osynliga och nedvärderade grupper får komma fram i ljuset? Hur kan man annars se det när elever fortsätter att mobba varandra via nätet på loven? Hur ska man annars se det när man inte får något gensvar på det faktum att man har fått besked att någon ligger för döden?
Jo, min dotter hörde av sig när jag berättade detta, EN av de andra facebookvännerna kommenterade, likaså exmaken. Vi umgicks i familjerna när vi var gifta.Och min italienske vän berättade om sina erfarenheter och händelser i sitt liv av sjuka och döende vänner.Andra teg. Varför? Är man så rädd för döden att man inte ens vågar ge medkänslor när någon håller på att förlora en vän? Konstigt samhälle vi lever i! Det är som om döden inte existerade!

Nu ska jag gå ut och fotografera min cykel framför spireahäcken som ett bevis på att denna tantcykel finns. Min italienske vän har skickat ett kort på sin nya tävlingscykel (han är 75 år gammal!) och vill få verifierat att jag faktiskt har en cykel, jag också! Så jag ska strax skicka ett kort som bevis, även om det är ett tag sedan jag cyklade. Det gick inte med benskadan, men bör gå nu.
Och sedan blir det affären för kattmat och trädgårdsarbete. 

Så stannar tiden upp i väntan...

på det definitiva beskedet att en av mina äldsta väninnor har lämnat jordelivet. Det är ett tungt besked att få att någon är på väg bort - eller hem?
Jag har många vänner. Men jag har haft många fler, för flera nära vänner har lämnat oss för gott.
I augusti var min väninna och hennes man och besökte mig här hemma. Vi hade då endast haft telefonkontakt i många år, men inte setts. Då trodde vi alla att cancern var besegrad, men den tog ny fart...

Det kan räcka så här, eller...?

Jag skriver mycket. Debattartiklar, inlägg i våra tidskrifter i skrivarklubbarna, blogg och små snuttar på facebook.
Ibland har jag haft ambitionen att bli utgiven på något av de kända förlagen och har skickat in manus. Men detta är mycket svårt, det vet många av oss. Manusen har kommit tillbaka. Något har jag läst senare, och då har jag förstått detta. Andra i papperskopior har de inte ens läst.

Men så tänker jag. Det kanske ska räcka så här. Jag läses ändå ganska mycket, det märker jag. Vad händer med ett manus, som kanske någon klåfingrig redaktör skulle peta och ändra i. Så kommer kanske boken ut och reas efter kort tid. Nej, det känns inte lockande. För så hade nog verkligheten blivit.

Idag är det lätt att ge ut böcker själv, och dessutom har jag faktiskt en egen firma med förlagsverksamhet. Om jag vill och orkar kan jag alltså ge ut på denna. 
Tiden går och ingen blir yngre. Jag ska kanske ge upp de större planerna med mitt skrivande. Har jag redan gjort det?

Men jag har skickat in texterna...

Idag har jag klippt gräs med trimmern. Det blir så när det blir vått och inte kan klippas med den elektriska gräsklipparen. För att inte överanstränga axlarna tar jag inte hela gräsmattan på en gång.
Sedan satte jag mig  ner på en stol i den behagliga kvällsvinden, som förde doften från syrenerna vid uteplatsen med sig.

Ibland är det jobbigt med det praktiska, för det är mycket, och jag sköter det mesta själv.
Men den sista veckan, när det har gått lite trögt vissa dagar, har jag tänkt med glädje på att jag i alla fall fick in texterna till årets Gåspennan, tidskriften i Tingsryds skrivarklubb i tid. Två år har jag missat. Men i år är de inlämnade! Tidskriften är mycket väl genomarbetad och kommer en gång om året till första advent.
I  Skrivarklubben i Blekinge har vi en tidskrift i mindre format, Groblad,  fyra gånger per år. Vart femte år är ett nummer en lite större version, i form av en antologi. En sådan kom i höstas. Det är något speciellt att se sina alster i tryck. Annorlunda när de är med i bokform.

Jag undrar...

om inte Gud finns just här i min trädgård i försommarblomningen!

Förmyndarsamhälle, ideologiernas död och kyrkostyrning

På 1980-talet var jag som föreståndare för de korta kurserna och lärare på folkhögskolan i Bräkne-Hoby med och höll kurser för fackliga organisationer inom LO och TCO och för SAP. En del av de kurserna handlade om ideologi.
Detta var innan ideologierna var döda.
På den tiden värnade socialdemokrater om medmänniskan och de satt inte i knäet på storfinansen. Det var också vänsterpartierna som förespråkade statligt ägande och styrning.
Då hade det varit omöjligt att någon som kallade sig liberal hade velat ha statlig styrning av uttaget av föräldraförsäkringen. Vari finns det liberala med egen självbestämmanderätt i detta?
(Men jag lämnade fp efter nio år 2012)
Inte kunde man heller föreställa sig att moderater hade förordat att barn skulle vara i förskolan från två års ålder. Detta var ju knappast ett parti som förespråkade kollektiv fostran av våra barn. Sådant stod vänstern för.
Det är kanske inte så konstigt att människor känner sig förvirrade och inte ser några raka linjer i partiernas politik.

Och så vill jag nämna något om kyrkan.
Det påstås att det är de politiska partierna som styr Svenska kyrkan.
Vilka partier? Det är bara Socialdemokraterna, Centern och Sverigedemokraterna som fortfarande ställer upp som politiska partier i kyrkovalet.
De andra partierna är inte längre kopplade till valet. De nomineringsgrupper som förr var knutna till dessa har släppt partianknytningen. Detta  gäller Moderaterna, Folkpartiet och Kristdemokraterna.
Så?

Två löften för dagen

Eftersom jag av allt att döma kommer att tillbringa en ensam söndag med katten och gräsklippning måste jag ge mig själv två löften.
1. Att inte läsa Bloggardag. Jag tog en hastig blick på innehållet i dagens utgjutelser, och det verkar vara rena kräkmedlet för människor med normal etik.
2. Att bara klicka bort vissa mejl olästa.
Det  gäller att inte få alltför negativa inputs när man är en aning avstängd från den faktiska yttervärlden!
Fast jag måste nog köra ner till affären...

De berövade oss vår historia

Det var onekligen en kuslig insikt jag fick mycket sent i livet. Först när jag utbildade mig till guide här i Blekinge blev jag nämligen medveten om hur försvenskade vi har blivit här i de södra landskapen, som ursprungligen tillhörde Danmark. Vi har ju inte ens fått läsa vår egen historia.
Idag, på vår nationaldag, ser jag hur man på facebook relaterar till vår svenske kung Gustav Vasa. Det gjorde jag också förr, och min mor berättade om honom när vi var barn.
Men han tillhörde inte oss.
Vi berövades vårt språk och vår historia, och de som gjorde uppror och ville tillbaka till ursprunget halshöggs i Ronneby, och deras huvuden sattes på pålar vid stadsgränsen, berättas det. Som tack fick borgmästaren en gata uppkallad efter sig???

Hemlängtan

Ibland längtar jag hem...

Sommar?

Vädret växlar snabbt. Idag känns det som sommar här. Har ätit seniorlunch med en väninna som fick en sådan av mig när hon fyllde år för ett tag sedan. På ett av mina favoritställen, Brunnsparkens restaurang.

Dementi?

Det kom ett mejl från LFL, där han skrev att han inte hade skrivit de anonyma kommentarerna, som jag har publicerat. Vem har påstått det? Inte jag.
Men de ska få ligga kvar ett tag. Troligtvis är det en kyrklig företrädare som ligger bakom. Snyggt, eller hur? Läs och begrunda hur dessa godhetens apostlar ibland (inte alltid, för det finns redigt folk också bland dem) verkar i det tysta!

Och nog är det hemskt att bloggaren själv, denne veritable mobbartyp, tror att bloggen är "pigg, käck och munter".
Men applåderas man hela tiden av andra mobbartyper (och de är många!) kan man kanske till slut inbilla sig det.

Så fyllda av hat och besvikelser

Då och då höjs röster på Bloggardag med kritik av alla de utfall och förlöjligande som görs mot medmänniskor och andra kristna. Fast de andra är ju inte kristna i hans och doakörens ögon.

Men det måste väl ändå vara självklart för de allra, allra flesta att det faktiskt inte kan anses normalt att nästan varje dag fortfarande hålla på att harva om ett beslut om kvinnliga präster från 1958 eller var det 1957.
Någonting måste ju ha gått i stå i hjärnan både på honom och andra.
Varför går de inte över till samfund där kvinnor som präster inte accepteras? Sådana finns ju fortfarande.

Att det sedan kan finnas saker att kritisera i Svenska kyrkan idag är ju sant, men man kan ju inte  förkasta hela kyrkan för det! Tycker man så illa om den får man naturligtvis gå ur. Det finns väl ingen som tvingar en kvar i ett samfund!

Doakören och andra som härjar på bloggen visar ju så tydligt att de är besvikna i sina liv, fyllda av hat och bitterhet. Det verkar på mig vara människor i låsta positioner som sitter och skriker i sina fängelser.
Olyckliga människor gör inte andra gott! Lyckliga människor sprider värme och omtanke.

Vad gör man?

Det kan vara svårt att tolka tystnad. Vad betyder den?
Men ett klart och tydligt svar borde det inte finnas några tveksamheter om.
Om jag säger till någon att jag INTE längre vill ha någon kontakt, kan detta då vara svårt att förstå? Eller är det samma stil som våldtäktsmän har när de hävdar att kvinnans nej egentligen är ett ja?
Jag blir så trött att hela tiden bemötas som om mina ord inte går fram. Förhållanden förändras naturligtvis om man känner sig illa behandlad. En förälskelse eller kärlek kan inte få syre när man upplever försök till översitteri, förtryck av ens vilja och ständiga nedvärderingar.
Om någon tror att sådant inte påverkar borde denna någon söka hjälp, för då har han/hon inte begripit någonting av hur vi människor fungerar!
Jag får nu åter tiga i debatten, för annars får jag en massa ovidkommande kommentarer om mig från denna någon som inte begriper att vår relation är så slut som något kan vara. Den är aska, och vem kan blåsa liv i sådan? Och säkert börjar det glöda inför omdömen som detta, publicerat på Bloggardag idag. 
Så är kvalitén på kommentarer där!

LFL4 juni 2015 00:45

Om man inte håller med Ntl om precis allting, som hon tycker, tror hon att man är fylld av hat och förakkt. Så är det naturligtvis inte. Mångfald berikar och tänder kärlekens låga.Vi gillar olika.

Vi borde vara glada för den trons gåva som vi fick av Svenska kyrkan när vi var små. Är det samma kyrka?

Svara

Detta hittade vi!

Nog är facebook kul ibland. Jag har just hittat den tjej som står till vänster om mig på bilden här. Jag är tredje från höger, hon den fjärde.

                13 april 1957 vid konfirmationen i Limhamns kyrka!

'

Jantelagsmänniskor

Anonym3 juni 2015 20:51

Jag är rädd att NTL lider av ett överdimensionerat självförtroende.
Sådant krymper omgivningens förtroende för tanten.

Svara

Den där f.d. ölandsprästbloggen är mycket intressant. Den illustrerar mycket; ondska, mobbning, kränkningar och så här ett lysande exempel på någon som använder sig av Jantelagen! 
- Du ska inte tro att du är något!

Men jag lider ingen brist på förtroende i min omgivning. Vad skulle jag med förtroende från den sortens folk, som finns i den doakören, till?

Nu ska jag leta rätt på kort från min konfirmandgrupp, för det har just dykt upp en person som konfirmerades samtidigt som jag i en facebook-grupp om Limhamn.

Detta är mycket roligare än inskränkta prästbloggar med diverse loosers i den kyrkliga hierarkin.

De rättrogna och vi andra

LFL3 juni 2015 00:21
Ntl
Du har tydligen fortfarande inte kommit över att jag en gång råkade säga att det är sådana som du som har förstört Svenska kyrkan. På den här bloggen gör du då allt för att bevisa att jag hade rätt den gången.
Svara
2. nya tant lila2 juni 2015 09:18

   Men snälla Anders Gunnarsson! Visst finns det en liten värld på de här kommentarsfälten! Men inte är det BOD som står för den!

   Radera
3. 
   LFL3 juni 2015 00:34

   Nej, BODs värld är dubbelt så stor. Du finns ju där också, så då är ni två. Frågan var ju om Gud också får plats. 
4. Ovanstående kommentarer är skrivna av LFL, senaste exet, på Bloggardag.Jag ids inte kommentera dem där, man skriver några ord här.
5. Vem är då denne LFL som anser sig kunna bedöma vilka personer som är bra eller dåliga för Svenska kyrkan? Ja, det undrar jag också! Jag tror inte ens att han går på gudstjänster där längre, än mindre har han några uppdrag. Och inte är han präst och inte har han varit präst. En självlärd som anser sig kunna döma och bedöma andra medlemmar i Svenska kyrkan! Intressant med sådana, är det inte?
6. BOD är Bengt Olof Dike, kyrkopolitiker, f.d. ledamot i Kyrkomötet och f.d journalist. Han förespråkar en statlig folkkyrka och tror på de förtroendevalda i Svenska kyrkan. Vad jag har med hans åsikter att göra förstår jag inte.
7. Och så läs " Frågan var ju om Gud också får plats."
8. Är det inte helt otroligt! Och det ännu mer otroliga- och givetvis helt otänkbara- är ju att en vanlig, vettig människa skulle vilja ha en relation med en man som skriver så här! Hur kan man ens tänka tanken att jag skulle vilja återgå i den relationen?
9. 
   

Dem vi inte vill ha...

Anonym3 juni 2015 03:22

Ja, nog vore det skönt med ngn dag på denna blogg utan Annas gagg, utan
BOD:S chafs om gamla statskyrkan och dess upprättelse med fruntimmers-
präster och allt - och så NTL.s mångordiga inhopp...
Kan vi inte föra vettigare, andliga samtal utifrån bloggämnena???

Svara

Detta är ett exempel på hur det ser ut bland dem som kallar sig  kristna på den där ölandsprästens blogg.

Den här personen misstänker jag är en av dem som brukar vara mest gaggig och som hela tiden upprepar sig mot en annan debattör. Dessutom, som synes, en riktig mobbartyp liksom  många andra där.

De är bra på att tala om vilka människor som man inte ska ta notis om och vilka som inte är önskvärda att debattera.

Så är det ibland inom Svenska kyrkan, när den är som allra värst det vill säga. Detta är troligen en präst, som anser att deras spyor och kränkningar av andra är "andliga samtal"!!!

Jag hör naturligtvis inte till de mest mångordiga. Man kan nog misstänka att den som har skrivit detta själv är en av de värsta, men att han här skriver under signaturen Anonym i stället för någon av de andra signaturerna som han brukar använda.

Goda kristna debattörer- jordens salt!

Att fylla på eller dräneras...

Att sätta sig vid datorn efter frukost innebär att jag inte vet hur jag ska må efter en stund.
Först fick jag energipåfyllning från en medlem och någon annan från den förening, där jag nyligen blivit ordförande. Jag var lite rädd för att medlemsantalet skulle minska, då jag efterträdde en mycket välkänd och omtyckt ordförande, men så har det inte alls blivit. Jag är mycket nöjd!
Så var det en trevlig guideplanering till augusti.
Facebook-titten är oftast energigivande, för jag har bara trevligt folk där. Vad facebook blir till beror naturligtvis på vilka vänner du har där.
Ja, så ringde jag och kollade om mina alster till årets Gåspennan, Tingsryds skrivarklubbs årliga tidskrift, hade kommit in. Då fick jag mycket beröm för det jag hade skrivit. Ny energikick, således!


Men så var jag inne och tittade på den där ölandsprästens blogg, och då blir man ju genast bedrövad. För det enda man kan vara säker på är att den är full av påhopp. Är det inte på en själv, så är det på andra. Som jag har skrivit tidigare verkar den vara ett tillhåll för människor med stort behov av att spy upp sina frustrationer. Usch ja, jag ska nog hålla mig helt ifrån den! 
Och vad har sådant beteende med kristendom att göra? Är det inte totala missuppfattningar av en del att hävda att de är (rätt) kristna när de mestadels bara får människor att må dåligt?
Inte är de då några ljusets spridare!

Vilka ogillar journalister?

Visst är det väldigt konstigt när människor, som följer med i media, samtidigt påstår att de inte har förtroende för journalister, som jag tidigare har skrivit.
Jag vet inte vad detta står för. Det finns säkert en och annan journalist som gör något dåligt arbete, precis som det finns andra i andra yrkesgrupper som inte är lämpliga, men nog anser jag att våra journalister i allmänhet gör ett bra jobb,
Ibland är detta kanske för bra! Har man skit i sitt bagage är det kanske inte så roligt när en journalist gräver fram detta och lägger det i öppen dager.
Vad gäller politiker är jag lite förvånad ibland.
I mitt parti får man ge en försäkran innan man kommer med på några listor så att man har möjlighet att lägga fram något som sedan kan ligga en till last.
Men detta betyder naturligtvis inte att det inte kan hända att någon ljuger, vilket hände vid senaste valet.

De syndatyngda

Jag kom att tänka på en kvinna, italienska och katolik från början, som gifte sig med en svensk präst. Hennes mor hade, när hon fick veta att de skulle gifta sig, enligt uppgift, tyckt att det var så synd om sin dotter, för nu skulle hon aldrig mer få något roligt.

Detta tänkte jag på när jag var inne på den där f.d. ölandsprästens blogg och läste om synd, skuld och ånger.
Hur orkar de med detta ständiga navelskådande? För det är ju så det är? Och hur gitter de komma dragandes med Paulus i tid och otid, en karl som levde för 2000 år sedan. De är ju som en grammofonskiva, som har fastnat i ett jack.

Så läste jag att en av dem inte kunde låta bli att ha begär till andra kvinnor. Ha, ha, tänkte jag! Detta är nog helt logiskt, för hans egen fru är säkerligen jättetrött på sin syndtyngde make!
Sådant känner man på sig, och då är det lätt att hjärtat och lusten dras till nya föremål. För vem vill vara den som någon är trött på?

Men det är väl ändå tur att internet finns, så att man kan få lite kontakter och diskutera. Synd bara att det är samma saker år ut och år in. Det tröttar den som läser.
Det är längesedan jag själv tyckte att problemen med alkoholbristen i nattvarden var intressant. Eller tankar på vad som är synd.

Att vara kristen kan ju i rimlighetens namn inte betyda att man tycker sig ha rätten att klistra på andra syndastämplar. Eller att man ska leva i sitt eget navelskådande. Nej, det är nog något helt annat!
De får väl se på Domens dag! Då får de veta vems ärenden de gick!
Jag struntar faktiskt i domen efter döden .Det ger sig om den kommer överhuvudtaget. 

Varför blandar de in könsbyten?

Det har nu varit en Pridefestival och karneval i Karlskrona i Blekinge. Jo, i landsorten vaknar man sent. 
Jag är mycket tveksam till den sortens jippon, som väl snarare gör folk konfunderade. För bilden av det hela blir ju någon sorts lössläppthet, mycket långt ifrån vardagen hos ett vanligt samkönat par. Det blir en fläkt av glamour. Och jag tror att de flesta vill smälta in i stället för att visas fram som avvikande.

Vad jag vänder mig direkt emot är att blanda i queer och könsbyten och att ta könsbyten som exempel på hur någon " har kommit ut" för att denna någon anser sig vara född i fel kropp!
Ska man inte vara tacksam över den kropp Gud har gett en?

Det verkar finnas en stor omedvetenhet om den kulturella påverkan på vad som betraktas som manligt och kvinnligt. Om nu de män som vill spöka ut sig i kvinnokläder, och tycker att de mår bättre av detta, hade levt på 1700-talet och fått klä sig i krås och sirliga kläder och ha peruker, hade de då också varit i "fel kropp"?

Sanningen är ju att man inte kan byta kön på riktigt. En man kan inte bli en riktig kvinna och en kvinna kan inte bli en riktig man. Så är ju faktiskt verkligheten. Och vill man - trots att man tror sig ha blivit en man- föda barn, då vet jag inte var man befinner sig...

Räddad

Vid ett möte igår kväll räddades KD:s lokalavdelning i Ronneby kvar, och en ny styrelse valdes.
Bra, det var annars tal om en sammanslagning med en annan lokalavdelning. Mycket bättre så här!

Märklig sekretess

Vi lever i ett samhälle, där man i stort sett är som en öppen bok, för det mesta kan folk få reda på om en.
Men så ibland är det tvärstopp på informationen.
Häromnatten var det ett inbrott/rån i vår by i ett hus alldeles i närheten av där jag bor. Men jag vet inte exakt vilket hus, bara att det var på gatan intill.
Eftersom det är ganska otäckt när en maskerad person bryter sig in hos en ensamboende vill jag gärna veta var det var.
Men polisen får inte säga något, och lokalpressen vet inte, och om de hade vetat så hade de inte fått säga något.
 Visst är det ett konstigt samhälle! Du kan klä av folk in på bara skinnet, men inte få veta var någon har gjort inbrott!