Vi ska veta

vart vi är på väg. Vi ska veta vad vi vill och ha målet i klart sikte.

Man ska inte vela. Har man sagt att man ska komma, så ska man komma, helst om det också blåser småspik och är livsfarlig halka.
Och i sina relationer ska man vara helt klar över vad det är man vill.
Så är förväntningarna på oss.

Jag minns en gång på 1980-talet när vi kolleger på folkhögskolan skulle till en sammankomst för lärarna på södra Sveriges folkhögskolor. Jag var vice ordförande (blev sedermera ordförande) i distriktet i facket, och det var facket som var arrangör, och eftersom ordföranden skulle vara borta, skulle jag hälsa alla välkomna.

Den dagen var det uruselt väder. Det var snöstorm och halt, och vi skulle köra minst 15 mil x 2. Eftersom jag hade två relativt små barn och var rädd om mitt liv, anmälde jag att jag inte åkte med eller körde dit. Mina kolleger tyckte att detta var alldeles förfärligt och stuvade in sig i bilarna och körde i det livsfarliga väglaget och riskerade sina liv för en lärarsammankomst och studiedag många mil bort. Själv satt jag på mitt kontor och jobbade.
Den sortens pliktkänsla, som är förenad med livsfara, ger jag inte ett dugg för, den imponerar inte på mig. Tvärtom tycker jag att det är ansvarslöst mot familjer och barn att ge sig ut på farliga vägar. Men hyllar man principen att man kommer om man har sagt att man ska komma så blir det ju så, om man drar det in absurdum.

Ibland när man skriver något till någon och så där lite på ytan berättar om sitt liv, kan det finnas ett ord dolt i texten, som man kanske hoppas att vederbörande ska upptäcka.
Ordet Hjälp!