Efter alla de dödsfall i min vänkrets/släkt som har drabbat mig de senaste åren börjar jag nu bli riktigt nojig när jag inte får tag på någon. Ännu värre än vanligt.
För några timmar sedan fick jag tillbaka ett mejl, som var ett svar till en god vän, och besked att mejlet inte hade kunna levereras. Genast tror jag då att personen är död. Det är otäckt. Nu fick jag dock kontakt efter ett senare mejl, så personen ifråga lever alldeles uppenbart.
Men livets skörhet och absoluta slut blir ju mycket uppenbart i min ålder. Det är inte enstaka personer som försvinner utan det är den ene efter den andre.
Det är kanske hög tid att sätta sig ner, inse att tiden är begränsad och fundera över hur man allra bäst gör något med den tid som är kvar. Att köra i full speed med skygglappar känns inte längre så lämpligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar