Men jag försöker att komma loss och köra till stan, det vill säga till Ronneby eller till Karlshamn ibland. Ja, och så kör jag ju till Skåne och till Stockholm. Men väldigt många av mina dagar tillbringar jag just här med katten.
Vad jag gör? Ja, det undrar jag också ibland. Läser, skriver, tittar på TV, målar akvarell och pratar i telefonen. Det är aldrig, eller i vart fall mycket sällan, tråkigt eller långsamt.
Men så händer det sig, som nu vid nyår, när jag hade skjutit fram en Stockholmsresa, att jag upplever att allting är precis som vanligt. Att livet på något sätt är utan rörelse framåt. Ändå har jag kommit till den åldern och insikten att man faktiskt får vara glad om dagarna är precis som vanligt.
Och tittar jag i backspegeln så har mycket hänt och jag har gjort mycket de senaste fem åren. Ändå känns det segt på något sätt. Som att stå i sirap och inte ha riktig styrfart.
Kanske beror detta ibland på att man inte vet vart skutan ska gå.
Samtidigt upptäcker man att folk som man en gång funderade på att segla med nu har seglat ner i graven.
Då får man sig en tankeställare. Man borde nog begrunda noga vad man vill göra av sitt liv de dagar man har kvar. Vem vet hur få eller många de blir?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar