Givetvis har vi alla gjort oss en bild av kristendomen och av hur vi vill vara som kristna och bli bemötta av kristna.
Det är väl i det sista som så många av oss lever i någon sorts chocktillstånd när vi har mött förtal, utfrysningar, utestängningar, hat och ren ondska. Så vill vi inte se dem vi betraktar som kristna!
En kristen måste möta sina medmänniskor med en öppen famn. Man borde aldrig slänga igen dörren inför en medmänniska eller rusa ifrån någon.
Jag har sett några skräckexempel på församlingar, bestående av en grupp personer, som ter sig som om de trodde sig vara utvalda och förmer än andra, sammansvetsade i någon sorts sekteristisk sörja, där förmodligen väldigt många mår rejält dåligt. I sådana grupper är förväntningarna på hur man ska vara höga, oavsett hur man egentligen är. Miljön bäddar för förljugenhet och falskhet. Usch ja!
Några bryter sig loss. Anställda står ibland inte ut och söker sig till friskare miljöer. Man kan förstå dem.
Förr- hur det är nu vet jag inte- fanns det säkra bevis på utvaldheten på söndagarna. En del män hade kostymer och kärringarna hade hatt. Fast det har man kanske inte längre. De finaste satt längst fram - om de inte ville vara nära toan.
Enkelhet, öppenhet, välkomnande, detta borde väl vara det som präglar en god kristen miljö! Inte hånfullhet, förlöjligande och syndabockssökande som en del ägnar sig åt. Usch igen!
Men det är nog så att fan är lös på en del ställen! Garanterat!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar