Jo, jag tror faktiskt att min kropp har kollapsat. Jag har inte på något sätt kollapsat mentalt, men min kropp har lagt av på det sättet att jag har svårt att gå och svårt att röra mig, och jag famlar och fumlar och välter saker.
Sådan har jag varit förr, men det har gått över.
Fast man vet ju aldrig om något går över eller om man har drabbats av en allvarlig neurologisk sjukdom. En gång - har jag skrivit om tidigare, det vet jag- var det som om något brast i mitt ena ben under knäet efter en långkörning och promenader.
Jag hade ont i månader och den första tiden kunde jag knappast förflytta mig, men jag gick inte till läkare för jag var övertygad om att jag hade cancer och att de skulle amputera benet. Det kunde vänta, tyckte jag. Nu får de nog amputera det mesta i min kropp.
Och ont gör det!
Eller är det så plötsligt att min kropp minns all den smärta och alla de förluster jag har upplevt. Nu är det kanske bara stopp, den vill inte mer.
Men vad gör jag då, med ett hus som ska skötas, och en trädgård där ogräset och gräset växer?
Livet ter sig onekligen en aning komplicerat just nu.
Tänk om jag kunde komma iväg till Brunnsparken och fick se rododendronbuskarnas blomning i år också.
4 kommentarer:
God bättring!
Tant Lila behövs!
Tocke
Varmt tack!Men livet känns hårt just nu!
Kolla in här. Jag tror att lösningen till ett bättre mående för dig finns.
http://annikadahlqvist.com/
Tack, Elisabeth, jag ska kolla.
Skicka en kommentar