lördag 24 juni 2017

Neurotisk pensionering?

Det är kanske lite märkligt att plötsligt landa i en pensionärstillvaro efter nästan 40 års heltidsarbete. En del har ännu mer, och så finns det de som inte verkar våga sluta jobba, utan fortsätter och fortsätter. Men är det inte lite synd? Är det inte tid för vila och rekreation när man har nått pensionsåldern och för att ägna tiden åt dem man eventuellt har nära  sig?
Själv fortsatte jag de studier vid universitetet, som jag inte hade slutat med, sedan jag efter ett års studier blev högstadielärare.
Jag hade studier som fritidssysselsättning och fortbildning under högstadieåren.
Direkt efter pensioneringen läste en kort kurs i Samtida fransk kultur (nuv. 7,5 p). Den var jobbig för mig, trots att jag nyligen hade repeterat min gamla studentfranska från språklig gren vid universitetet och blivit examinerad på den. Men jag slutförde kursen.
Jag gick den terminen också en endagars redaktörskurs på Poppius journalistskola.
2010 var ett intensivt år. Tyska för turistbranschen, 15 p, på Linné-
universitetet och två guideutbildningar i Blekinge, den ena för certifiering till världsarvsguide. De var intressanta, man lärde sig mycket. Sedan blev det guidejobb och så småningom egen firma.
2010 läste jag grundkursen i latin vid universitetet i Växjö och examinerades i januari 2011. Den terminen blev det också Tyska för arbetslivet 7,5 p, Litteratur, film och kommunikation i Växjö.

Sedan började jag känna mig väl överårig för kurser där de flesta var i 20-årsåldern.
2014 fick jag en benskada och fick ställa in guidningarna efter denna. Då läste jag värdskapsutbildningen för Bleking på nätet.
2015 guidade jag en del, gick ner tio kilo och målade mitt hus.
2016 fick jag långvarig influensa och guidade bara en guidning i slutet av sommaren.
I år har jag ställt in och avbokat dem som var inbokade.

Och bland detta så träffade jag Mr 2010 och så har den kontakten pågått, ibland i viloläge på grund av något vi har kommit ihop oss om.
Nu ägnar jag mig åt att försöka återkomma fysiskt och åt att genomföra aktiviteter och övrigt i uppdraget som ordförande i Sveriges äldsta skrivarklubb, ett uppdrag som jag har sedan februari 2016.
Detta räcker. Man är inte 20 år längre. Det är dags att se blommorna vid vägen och inte flänga genom livet. Hög tid!







Inga kommentarer: