Visst är det praktiskt med e-post. Man kan nå någon jättesnabbt, och man kan strunta i att svara, för vid e-post- tilltal gäller inte alltid normala uppförandekoder.
Men sedan måste jag tillägga att detta sätt att undvika och frysa ut människor nog mest praktiseras inom kyrkan. Andra människor har, enligt min erfarenhet, lite mera vett mot sina medmänniskor.
Jag har mött detta på flera kyrkliga håll, och andra kan vittna om detsamma.
Det är naturligtvis också ett sätt att sätta sig själv i överläge.
Någon är så liten och betydelselös att man inte ens behöver svara.
För inte gör man så mot människor som man respekterar och ser upp till? Eller?
Det finns fler sjuka arbetsmiljöer än de kyrkliga. Igår råkade jag på ett manus om den högstadieskola där jag senast jobbade. Det blev inte publicerat, och manuset var faktiskt tråkigt. Fast jag ska kanske titta på det och skriva om det. För läsvärt är det. Om man nu bortser från kyrkans arbetsmiljöer, så är nog skolorna i särklass konstiga. Ofta snäva miljöer, kanske på mindre orter med lärare som själva har varit elever på skolan och som tillsammans har gått i förskolan, grundskolan och gymnasiet och som känner varandras familjer (viktigt) och kusiner och sysslingar. Inskränkt och ibland helt sjukt.Varför flyttar folk inte på sig? Kan det vara så givande att exempelvis växa upp i Ronneby och sedan vara där hela livet- frånsett några år vid universitetet, om ens det?
På ett kalas häromdagen fick jag veta att en gammal kollega till mig från folkhögskolan bara hade haft ett jobb i hela sitt liv! Ett jobb! Det är otroligt för mig. Sådant skulle jag aldrig orka med. Mitt behov av växt och utveckling skulle kännas avstannat om jag inte någonsin hade flyttat på mig. Det förklarar naturligtvis om man inte riktigt har perspektiv på det som händer. Eller om man inte begriper att det faktiskt är knarklangning som pågår framför ens ögon.
Det var inte bättre på högstadiet. När en annan lärare och jag hade begärt möte med elevvårdsteamet för att några elever alldeles uppenbart var påtända ibland på lektionerna, och det ryktades "på stan" att det såldes knark utanför skolan, fick vi höra att elevvårdarna inte kunde bedöma sådant för de hade inte knarkat själva!!! Dessutom var det mycket allvarligt att anklaga någon för knarkinnehav. Nej, vi som ville ha mötet hade inte heller knarkat!
Vad hände sedan? Problemen flyttade med till gymnasieskolan, där de inte var lika blåögda. Jag vet, för jag satt i den nämnden.
Därmed vill jag ha sagt att slutna, inskränkta miljöer faktiskt är rätt så farliga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar