Så är Bodil Malmsten död. Hon var ett år yngre än jag. Men hon ägnade hela sitt liv åt sitt skrivande.
Jag har redan som barn, kan jag se i mina dagböcker, velat skriva, men aldrig haft tiden att skriva på allvar och försöka bli utgiven på ett stort förlag. När jag har försökt de senaste åren har jag fått manusen tillbaka. Det är inget ovanligt, det är det vanligaste!
Men hur kunde man tänka på att skriva på heltid när man samtidigt skulle försörja sig och bidra till familjens försörjning, innan jag blev ensamförsörjare för mig och ett barn- med underhåll till det andra barnet, som bodde hos sin far. Fast vi har alltid haft god kontakt i den gamla familjen.
Det fanns inget utrymme för heltidsskrivande. Är det för sent att försöka nu? Nu när de jämnåriga dör den ene/ena efter den andre? Hur lång tid har jag själv kvar?
Ibland tror jag verkligen att jag har missat målet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar