Ett av mina starkaste minnen är när jag 1999 i augusti stod på min f.d. rektorsexpedition, där det stod fullt med lådor, som skulle kastas, och ordföranden i styrelsen tog emot mina nycklar, (eller var det sekreteraren) och han klippte sönder mitt kreditkort.
Detta hände utan att jag förstod vad jag hade gjort för fel som rektor på skolan. Det förstår jag fortfarande inte efter snart 17 år.
Vad jag förstod var att lärarna ville ha dit skolprästen som rektor, men detta betydde naturligtvis inte att jag hade misskött mig. Egentligen. Han var väl bekvämare för dem och dessutom gift med en lärare. Sedan vet jag inte hur grundaren av skolan och hans fru agerade i bakgrunden. Det var en total soppa, och jag var, i ärlighetens namn, mycket glad över att komma därifrån, dessutom med en fallskärm som jag kunde leva gott på ett bra tag framöver. Min dåvarande vän hjälpte mig med flytten, förutom den flyttfirma, som skolan betalade.
Men efter denna händelse blev nycklar på något sätt viktiga.
När jag efter ett års studier kom till mitt första jobb som högstadielärare kändes det bra att se sitt namn på ett skåp och att bli försedd med nycklar.
Jag tänkte på detta idag när jag sorterade några gamla kort. Det var medlemskort från olika håll, PRO, Spf, Röda Korset, Skrivarklubben, Guideföreningen, Konstfrämjandet, Studentkort från Linnéuniversitetet m.m. Grupper som jag har varit tillhörig i under längre eller kortare tid, några mycket lång tid.
Då tänkte jag på hur viktigt det är att vara tillhörig. De där namnskyltarna som vi hade på AMU-gruppen, och på olika skolor skapade onekligen en känsla av att höra till och att vara delaktig.
Sådana känslor kan man få på olika sätt.
För en stund sedan var jag inne och tittade på f.d. ölandsprästens blogg och såg någon kommentar om hans läsare. Jag tror att många gör som jag. Vi tittar på bloggen. För hur många orkar läsa långa blogginlägg, som visst inte alltid är vare sig relevanta eller intressanta och långa kommentarer till dessa? Man ser vad de handlar om och nöjer sig med detta, och så kanske man läser några enstaka kommentarer.
Fast detta är kanske också ett sätt att skapa sig en tillhörighet. Man kan ju, som en del kommentatorer verkar göra, höra till D.S:s doakör!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar