Man behöver inte vara gift!

Häromdagen fanns det en kommentar på prästbloggen som var ganska rolig och fick mig att tänka till.
Någon hade skrivit att påven väl var ofelbar för att han inte var gift, för var man gift fick man veta vilka fel man hade. Ungefär så, jag minns inte exakta ordalydelsen.
Ja, så klart är det så! Det borde jag veta, men man glömmer ett tag efter en  period av samboende - till nästa gång. I de nära relationerna får man givetvis ett mått på sig själv genom att man får höra en och annan sanning, eller åtminstone ett och annat tyckande som folk kan ha om en.
Givetvis kan man bli irriterad på sådant ibland!
Men man behöver inte vara gift, det räcker med en tät och nära relation. Ibland behöver sådana tid för att landa så att säga, och det är nog inte så sällan som man går ifrån varandra och tillbaka igen med nya ögon.
De människor som lever helt ensamma kan ha ytterst märkliga uppfattningar om sig själva. Kanske inte så konstigt, för vem skulle säga sanningen till dem? Tänk om de inte alls verkar så intressanta och spännande som de tror, utan verkligen uppfattas som förvuxna, medelålders barnungar som försöker provocera sig till uppmärksamhet.
Det är kanske verkligen trötthet och irritation som får människor att reagera på dem och inte alls någon inbillad, konstig avundsjuka.