De är ganska många, de som dör i min ålder eller lite yngre. Och det får mig på något sätt att tycka att jag inte har hunnit med mitt liv. Jag känner det fortfarande som att jag ska välja väg och som jag har ett liv framför mig. I vart fall är det så de flesta dagarna.
Jag vill skriva och måla och kanske äntligen få leva i mitt rätta jag, när jag inte behöver fundera över försörjningen. Men det blir kanske aldrig så. Vem vet hur lång tid vi har kvar?
Dessa tankar förstärks naturligtvis när någon kändis försvinner som nu Henning Mankell. Eller när vänner dör från en.
Ens minnen blir endimensionella när den man har dem tillsammans med inte längre finns, sade Jonas Hassen Khemiri häromdagen. Så sant! Så känner jag också det inför min ungdoms pojkvänner och den vän som gick bort för ett par år sedan och som jag hade haft i många, många år. Liksom inför mina bortgångna/hemgångna väninnor. Nu är det bara jag som minns. Och ingen som lever som har sett mig som baby.
Livet är konstigt, och inte vet vi något om det, egentligen!
2 kommentarer:
Det är detta man får betala för ett långt liv. Hör ju ofta hur de riktigt gamla inte längre kan säga "Minns du när...? till någon. Det glesnar ut i leden.
En gammal kollega och jag hade sporadisk kontakt. Några gånger per år ungefär. För ett tag sen fick jag ingivelsen att ringa henne. Men numret var inte i bruk. Genom att kolla med pastors och sen med en annan kollega fick jag veta att hon dött ett par månader tidigare. Hur läskigt som helst. Har inte tagit in det än. Att jag inte vetat.
Men inser att jag också är i åldern när det blir allt färre runt mig.
Ja, och det är lite otäckt, tycker jag.
Skicka en kommentar