Jag visste inte detta, utan upptäckte det när jag försökte ringa honom några veckor senare. Vi hade då inte setts på nio år, men haft en del kontakt telefonledes. Senare upptäckte jag också att vi inte hade talats vid på ett år. Ibland känns tiden betydelselös. Sista gången vi sågs,2004, hade jag ingen aning om att när jag körde från hans hus i Tumba var det sista gången. Nu minns jag inte ens varför eller hur vi kom till en brytning i umgänget den gången. Turerna hade varit många.
Vi träffades första gången 1986 just när Palme skulle begravas. Då höll vi en facklig kurs ihop.
Sedan följde många och ibland ytterst komplicerade turer i vår kontakt, vissa perioder i tätt umgänge, andra i kortare eller längre uppehåll. Den största delen av tiden bodde han i Stockholm och jag i Blekinge.
Han var en vän och periodvis i mitt liv en stor trygghet. Utan honom hade min historia i Oskarshamn varit mycket värre, för han höll mig uppe och hjälpte mig med vad jag skulle kräva i ersättningar. Han var central ombudsman på ett stort förbund inom Unionen.
Vi påverkade varandras liv. Det värsta för mig idag är att vi inte fick talas vid en sista gång. Man ska tänka på vad man säger och skriver, för det kan sätta livslånga spår både hos en själv och andra.
Ibland blir man bara så trött...
1 kommentar:
För ett litet dagsens så fick jag för mig att ringa en f d kollega. Vi har haft lite kontakt till och från. Hon var pensionär sen några år. Men numret var inte i bruk. Genom pastors på hennes ort och prat med en annan pensionerad kollega fick jag veta att hon dött ett par månader tidigare. Hur läbbigt som helst. Men förstår att ingen tänkt på mig. Jag kände inte hennes familj. Men det var en helkonstig känsla som inte släpper.
Skicka en kommentar