Det blev en morgon i telefonen. Natten var full av hosta, då jag hade jobbat med chaufförer igår som rökte. Det mådde inte mina luftrör bra av. Nu var hostmedicinen slut. Telefon till vårdcentralen kl 11. De meddelade att de skulle ringa upp kl 13.24. Det gäller att vara tillgänglig!
Telia mobilt bredband går sedan inte att koppla upp. På supporten är det 45 minuters väntetid. Jag lägger på och ringer igen och får höra att det är fel på en del ställen i mellansverige. Jag befinner mig i Blekinge och vill få fram att de ska kolla även här. Men fyrtiofem minuter vill jag inte vänta för det.
Försöker ta en genväg och ringer beställningar. Det går fortare, men den unge mannen meddelar att felen är inte hans bord, att han därför inte tänker anmäla och att det inte är något fel i Blekinge.
Men jag kan inte koppla upp, försöker jag påpeka. Det är länge sedan jag lärde mig att Telias supportrar har ytterst skiftande kvalité. Den unge mannen kopplar över mig till felanmälan, och då tycks väntetiden inte vara så lång. Men just som jag nästan är framme i kön kommer jag plötsligt ut på nätet.
Hur var det förr i tiden när man mötte en människa direkt när man ringde upp ett telefonnummer? Hur var det när man slapp att knappa in ett eller två eller tre för alternativ som man glömt så fort de sagt dem?
Och framförallt, hur går det för de nya svenskarna med halvbra kunskaper i svenska när de ska försöka plöja igenom telefondjungeln? För inte är detta telefonhelvete en anpassning till ett mångkulturellt samhälle!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar