Det händer alltid märkliga saker vid stora katastrofer. För det första är det som om det finns ett stort behov av känsloutlevelser hos människor. Självklart känner många med offren och med offrens anhöriga. Och visst kan man också skänka en tanke åt de stackars anhöriga till galningen som sköt och slängde bomber. De kan ju inte ha det så lätt.Men dessa strömmar av blommor och alla dessa tårar står de ändå inte för något annat, ett djupt behov av att känna? Det kan man nog fråga sig.
Och så kommer en annan sida fram. De som vill vara de goda kristna och kommer dragande med sina bibelord om försoning som om de själva vore de drabbade som skulle förlåta gärningsmannen. Detta är ytterst osmakligt, ja, rent av äckligt. Om någon ska förlåta så är det Gud och de anhöriga. Dessa är säkert i nuläget inte alls redo för den sortens resonemang, utan tar nog detta snack som en stor kränkning och förolämpning. Det hade jag gjort om mina barn hade blivit mördade, och någon icke-berörd hade hävdat att vi skulle se med försoningens ljus på gärningsmannen. Jag hade nog reagerat våldsamt på en så stor okänslighet mot de anhöriga.
Som mor till två barn kan jag, tycker jag, känna starkt för dem som är berörda. Detta är inte ondska. Det kallas empati!
19 kommentarer:
För att (fritt) citera en av ungdomarna på Utöya: "Om en persons hat kan åstadkomma så här mycket illa, tänk så mycket gott som alla andras kärlek kan skapa."
De närmast drabbade ber oss att fokusera på kärlek - inte på hat.
I respekt för de drabbade bör vi lyssna på dem.
Vi ska inte låta våra personliga hatkänslor ta över. Då har gärningsmannen lyckats.
Att be för en gärningsman handlar inte om att förlåta eller att ta ställning för gärningsmannen. Man kan be för att en människa ska ta steget ut ur hatet och ondskan. Man kan be för att ALLA människor väljer det goda före det onda.
Söndagen den 17 juli, om jag inte minns fel, var dagens tema i Svenska kyrkan "Att inte döma".
Jag anser att 20 år, vilket enligt vad jag förstått är maximal tid i norska fängelser, känns som en kort tid för vad Breivik har gjort, men vilket syfte tjänar det att döda ännu en person? Är det hämnd de anhöriga behöver?
Prästen predikade igår om att ingen är förmer än någon annan och att vi behöver varandra, samt att såväl apostlarna som Kristus själv led. Vi bad också en översättning av den förbön som bads i Oslo domkyrka. Och vet du vad, sedan bad vi Vår fader, där det står följande: "...och förlåt oss våra skulder, såsom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss..."
Jag kallar mig inte en god kristen, för då säger jag mig vara bättre än andra genom min tro - och liknande tankar hyser troligen Breivik själv.
Däremot vägrar jag låta det som hänt rubba min tro, och du får så gärna kalla mig osmaklig eller äcklig, för "Saliga är ni när man skymfar och förföljer er och på allt sätt förtalar er för min skull." (Matt 5:11)
P-A,tror du att ditt ständiga översitteri är något tecken på en god kristendom?
Ta och coola ner lite!
Coola ner?
Översitteri?
Det är DU som kränker minnet av de döda i Oslo och trampar på sorgen hos de överlevande.
Det är DU som dömer och påstår att jag har åsikter som är mig helt främmande.
Jag har ALDRIG sagt att jag är en god kristen, kom inte med sådana lögner. Det har jag fått nog av!!!
Jag tycker att vi ska vara försiktiga med att använda formuleringar som att "du kränker minnet av de döda i oslo" och "du trampar på de överlevandes sorg". Händelserna i Norge är alldeles för allvarliga för att användas som pajkastning på en blogg. Självklart hedrar vi alla minnet av de döda i oslo och självklart gråter vi alla med de anhöriga och självklart känner vi medlidande och stöttar de överlevande i deras sorg.
Denna egentligen onödiga diskussion handlar i grunden om att vi har helt olika syn på hur sorge och krisbearbetning. Och det måste vi kunna få ha.
// Rickard
Instämmer med Rickard och anser att sådana uttalanden är ren oförskämdhet.
Rickard,
Jag är helt enig med dig om att vi borde vara lite varsamma.
Dock vill jag göra dig uppmärksam på att "nya tant lila" både här och på andra bloggar skrivit saker som: "Ett hån och hemskt mot dem som har drabbats."
Hon har även kallat folks agerande för "äckligt" om jag inte minns fel. Hon har anklagat människor för "hybris" och för att vara "översittare".
Nog skulle jag vilja påstå att det är pajkastning, eller vad tycker du?
Även i sitt inlägg som vi nu kommenterar är det nya tant lila som tar upp att de som inte tycker som hon skulle kränka de anhöriga till offren. (Trots att de överlevande har bett oss alla att inte ta till hatet.)
Sedan kan vi diskutera vad som är oförskämt...
Ja, jag tycker att det är ett hån mot de anhöriga och rent av äckligt när icke-berörde talar om försoning med en gärningsman som verkar ytterst nöjd med sitt dåd.
Nej, P-A jag har anklagat DIG- inte "människor"- för hybris och översitteri! Om vi nu ska vara helt korrekta!!!
Om ni har problem som inte jag känner till så ska inte jag lägga mig i dessa. Jag kan bara svara för det jag ser här.
Jag håller inte med nya tant lila i allt men jag håller med henne om att det lätt framstår som okänsligt mot de drabbade att be för att gärningsmannen ska finna en bättre väg. Syftet är antagligen inte illa menat men jag kan bara svara på hur jag tror att jag skulle reagerat. Hade jag haft ett barn, förälder eller syskon som blivit mördat på utöya eller inne i oslo så skulle jag inte bli glad att få höra folk be för gärningsmannen. Jag skulle se det som ett svek och ett hån även om det inte var menat så. Jag hade nog snabbt glömt alla vackra bibelord då och bara känt sorg, hat och fullständigt ursinne.
När du säger att de drabbade har bett oss avstå från hatet och visa kärlek så tänker du nog liksom jag på de mycket fina orden "om en man kan visa så mycket ondska, tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa" som en drabbad tjej sa. Ja jag håller med henne men jag tror att hon menar "tänk vad mycket kärlek vi alla kan visa" mot varandra och till stöd för varandra och inte mot Anders Behring Breivik.
Jag kan säga så mycket som att jag har full förståelse för de många, både drabbade samt vänner och anhöriga till de drabbade som nu står utanför Oslo Tingsrätt och mer än gärna vill se Anders Behring Breivik gå en långsam och kvalfylld död till mötes precis som han lät deras kära göra. Jag skulle förmodligen reagerat likadant.
Men vi tycker olika. Tack och lov.
// Rickard
nya tant lila,
Jag räknar mig faktiskt som människa. Hade bara inte lust att göra detta till en fråga om mig.
Jag tror inte det har pratats om "försoning" med gärningsmannen. Däremot har jag sett flera som anser att vi även ska be för honom. Menn det är liksom lite en annan sak.
Men jag hoppas att du verkligen läste vad Rickard skrev? Och att du inser att det blir oförskämt när en person skriver om kränkningar av de sörjande medan det inte blir oförskämt när du skriver i stort sett samma sak?
Jag vill också återigen hänvisa till vad några av de överlevande har sagt om att inte låta hatet ta över. De som sett sina vänner skjutas ihjäl framför ögonen på dem borde vi lyssna till.
Men väl inte i plural
"människor"?
nya tant lila,
Jag tänker inte ge mig in i småaktiga grammatiska gräl. Du vet vad jag menar.
Rickard,
Jag tillhör de som tror att hat föder hat - som föder ännu mer hat.
Jag har läst ett antal oilka kommentarer från de som överlevde Utöya. (Jag har också talat med mycket goda vänner till mig som förlorade sin enda dotter där.)
Det som går igen i allt det de säger är att vi inte får låta hatet ta över. Inte mot någon. Inte i någon form.
De känner inget som helst stöd i alla de hatyttringar som nu kommer till ytan, tvärtom.
Vad bra att dom känner så. Nu är det så att jag också känner 2 personer som är direkt drabbade av denna terror och dom reagerar inte riktigt lika lugnt som dina bekanta. Så jag känner mig starkt påverkad av detta även om jag inte är personligen drabbad. Jag har länge funderat på hur jag skulle reagerat och jag tror mig veta att jag efter min natur bara skulle känna hat och ursinne mot gärningsmannen och ingen förlåtande kärlek mot honom. Eller jag är så säker att jag ver att jag skulle reagerat så. Men alla reagerar vi olika. Och tur är väl det. / Rickard
Jag har också läst massvis med tidningsartiklar och även ett par bloggar med ögonvittnesskildringar från Utöya och det genomgående jag tycker mig kunna se är att man inte tänker ge upp sin politiska karriär utan snarare ser det här som tändvätska och en motor att fortsätta kämpa ännu mera. Inte minst för att hedra minnet av de kära vännerna man har förlorat. Annars har terroristen uppnått sitt mål. En mycket bra inställning. Dock ser jag inte många som ber för att Anders Behring Breivik ska komma på bättre tankar. Många benämner honom som "jäveln" och "helvetet" som har förstört mitt liv. Jag tror att vi mycket snart kommer få se ett rejält stort skadeståndskrav från de mördades anhöriga.
Rickard,
Det är inget konstigt att känna hat.
Men det jag talar om är inte någon "förlåtande kärlek". Det är inte min sak att förlåta gärningsmannen, lika lite som det är min sak att hata honom.
Men jag kan be för honom, på samma sätt som jag ber att alla ska se och välja en väg av godhet istället för ondska. Jag kan be för honom, på samma sätt som jag ber att alla ska hitta en frid och en fred.
Kärlek är inte mesighet. Kärlek kan också handla om tydlighet och fasthet. Tyvärr har många svårt att ta det till sig.
Jag blir lite rädd när jag ser alla människor som inte ens är i närheten till att ha en relation till offer eller överlevande pösa på med hatiska uttalanden. Det är som om den här händelsen har gett människor en möjlighet att på ett "legitimt" sätt få vräka ur sig allt hat de har i sig. Det skrämmer mig...
Så du P-A menar alltså att det hat som många människor känner mot massmördaren inte beror det han har gjort utan på mindre oförrätter som man har utsatts för tidigare i livet från helt andra personers sida? Så du menar alltså att Breiviks dåd inte är mindre avskyvärda än den maximala avsky som en normal människa kan prestera? Det påminner verkligen om talesättet "I mörkret är alla katter grå".
Flera gjorda....
Jag hävdar att en sådan här handling kan utlösa hat som till viss/stor del beror på andra saker.
Nya tant lila hade ett liknande resonemang när det gällde hur sorg kan utlösas.
Hat är en mycket stark känsla, och typiskt är att det behövs någon form av direkt relation för att nå den nivån.
Jag tycker att nya tant lila har resonerat klokt kring de här mekanismerna.
Det är väl alltid så att vi dras med i känslor som vi själva har begravda, men kanske inte utlevda, inom oss, vare sig vi behöver sörja, hata eller älska. Men i det här fallet kan nog hatet väckas av själva handlingen även utan extra påspädning av annat.
Men är det inte så vid alla former av mobbning och kollektiva påhopp att det är de mest frustrerade, de som har mest förträngda känslor som kommer igång med stor kraft?
Skicka en kommentar